Noruwei no mori

Kenichi Matsuyama och Rinko Kikuchi som Watanabe och Naoko

Om jag inte minns helt fel så var Norwegian Wood den första boken av Haruki Murakami som jag läste. Jag minns att jag fick den av min småkusin J och att det var en svensk översättning. Sen dess har jag läst alla Murakamiböcker jag har kunnat komma över och tycker numera att Norwegian Wood är den minst Murakami-aktiga av dem alla. Också första gången jag läste den funderade jag över varför just den romanen hade blivit så känd. Den romanen där allting är realisitskt, där ingen går ner i underjorden, bor i en alternativ drömvärld eller ser dansande dvärgar.  

Kanske var det delvis därför som filmatiseringen av boken inte heller stal mitt hjärta på det där fina men ack så smärtsamma sättet. Visst, fotot var otroligt vackert och jag skulle kunna tapetsera mitt rum med stillbilder från filmen men den tog liksom inte riktigt. Det som var riktigt spännande var däremot att filmens regissör, den fransk-vietnamesiska Tran Ang Hung fanns på plats för ett Q&A-tillfälle på slutet. Han gav intelligenta och genomtänkta svar och fick mig faktiskt att vilja se om filmen. Fast enligt honom själv kunde han vara väldigt jobbig ibland under själva inspelningarna, eftersom filmen utspelar sig på japanska använde han sig av flera tolkar. 

Tran Ang Hung: "They often quit."

Intervjuaren: "What, the actors?"

Tran Ang Hun: "No, the interpreters. Sometimes I would ask to speak to one of the actresses and someone would say: 'She's in her room crying.' But then I would say that I still needed to talk to her, and so I'd ask where her interpreter was. Very often the answer would be: 'She is also crying.'"

 Han berättade också att han hatar symbolik. Och att en galen kvinna är mycket intressantare än en vettig sådan. Kanske något att ta fasta på?