För det mesta kan jag släta över min framtidsångest med tanken på att jag är fruktansvärt icke-originell. Att ha ångest över framtiden när jag nästan är tjugofem och håller på att avsluta mina studier är knappast det mest originella men kan gå igenom, eller hur?
Men ibland, ibland slår den ner riktigt ordentligt. Då känner jag gråten växa i bröstet och börjar panikartat googla konstiga utbildningar. Kanske borde jag bli någonting helt annat, jag menar vad gör en litteraturvetare egentligen? Tvingas jobba med något som inte överhuvudtaget har med litteratur att göra?
Så säger paniken. För det handlar så mycket om var jag vill vara. Inte bara vad jag vill göra. Och ibland är det så svårt att veta vad som är viktigast, det där varet eller det där vadet. I de stunderna blir den där tanken på att jag är mycket vanlig i min panik inte tröstande alls, den gör det snarare värre. Att jag också skulle vara sån? Som alla andra?
Tja, jo, så är det kanske.
Jag är väl som du men på mitt eget sätt... liksom.
3 kommentarer:
Jag tror den där paniken är mer eller mindre obligatorisk, och en del av det där kommer väl av att man inte kan veta vad man egentligen vill ha förrän man har det, om du förstår vad jag menar. Så man kan bli tvungen att chansa och se vad det blir. Men är det inte det som gör livet spännande? Och, det medges, skrämmande.
Har samma funderingar för det mesta, men har haft dem nu i ca. 3 år och nästan vant mig vid dem. Man kan faktiskt göra det. Med åren har jag mer och mer kommit fram till att det är just dessa funderingar som är "mentala förberedelser för själva levandet". Jag försöker betrakta dem som en nödvändig pågående process (vore dock skönt att låta processen pågå utan att behöva ta del av den). Fastän det överhuvudtaget inte känns som att jag kommer fram till något med allt grubblande, så är det ju ett sunt tecken. Men jag skulle vilja komma ifrån detta att försöka hitta Det Rätta Beslutet. Det finns inget sådant. Det finns flera vägar, som i sin tur leder till andra möjligheter. Men dessa existerar bara när man står just där, vid det vägskälet. Inte innan det. En annan tröst är ju att man ofta kan gå tillbaka några steg, och välja om. jag tycker att det är roligare att se livet som ett spindelnät - inte som en eller flera raka linjer som löper parallellt. Livet är - och börjar - nu och nu och nu. Tack för ett roligt jullov!!! Kram
Temumriken: Det har du naturligtvis rätt i. Men ibland skulle det vara skönt att veta att det ordnar sig, så där som då man ser en film om någon som det bara trasslar till sig för men som man ändå vet att kommer att få drömjobbet i slutändan. ;)
Hilldur: Modigt av dig, jag har nog helt och hållet låtit det inflödande studiestödet lugnat mig och hela tiden tänkt att "det där kan jag tänka på senare". Och så plötsligt är man där i det där "senare" och undrar vad som riktigt hände. Jag tror inte heller att det finns Ett Rätt Beslut och det tror jag är en bra inställning! Kramar och tack du med för ett fint lov =)
Skicka en kommentar