Nostalgi: ungdomsböcker

Igår kväll började jag läsa Margaret Atwoods Syndaflodens år och kom av olika orsaker att tänka på några ungdomsböcker som jag läste flera gånger om när jag var aningen yngre än jag är nu. Jag försökte hitta bilder på dem alla, men det var tydligen inte möjligt. Jag som trodde att Eddie C. Bertins Trettonde natten var en självklar klassiker. Här är några stycken i alla fall:

Det här var en fruktansvärt tragisk berättelse om Jodie som hade reumatism och satt i rullstol men som ändå klarade av att sköta om sin häst. Heter Jodies resa i svensk översättning. Jag har läst den massor av gånger och jag tyckte alltid lika synd om Jodie. Undrar om den fortfarande läses?

Silverdelfinen är den första boken i serien om Julia, skriven av Anita Eklund Lykull. Minns inte så mycket av handlingen mera men har ett svagt minne av att jag tyckte att huvudpersonen var väldigt vuxen.

Behöver jag verkligen säga något om denna? Jag tror att den här boken har påverkat mig mer än jag någonsin kommer att våga erkänna. Någon som vill starta en nostalgiläsecirkel i framtiden? 

 

Andra ungdomsböcker som jag minns särskilt väl: Felicias ö av Cannie Möller, Tretton år av Judy Blume,  Fotografens hemlighet av Barbara Steiner. Jag tänkte säga något om att jag nog lästa om annat än unga kvinnor med romantiska livsöden, men tja. Dels är jag inte så säker på hur bra det stämmer och dels spelar det inte egentligen någon roll.

Teoretisk egoboost

Det går verkligen upp och ner, men idag är det jäkligt kul att jobba med gradun. Jag börjar komma så långt att jag kan överblicka mina egna teoretiska utgångspunkter vilket gör att jag också kan konstatera att dessa utgångspunkter ibland är synnerligen otydliga. Men jag börjar också ha en relativt bra överblick över det teoretiska fält jag använder mig av vilket betyder att jag kan se saker i min egen argumentering som tidigare har varit mycket grumliga. Så nu retar jag säkert gallfeber på mina läsesalskollegor i mitt av-och-an-springande efter än den ena boken och än den andra.

Och jag vet inte om det bara är jag, men är det inte så att det kan vara mycket mer givande att läsa en introduktionstext efter att man själv har bekantat sig med ett visst teoretiskt fält? Om man gör tvärtom så blir introduktionsförfattarens egen position så svår att se, men om man går bakvägen så kan man liksom genast avgöra om introduktionsvolymen är bra eller inte. Det här är säkert en självklarhet för den som har forskat ett tag, men jag tycker att det är väldigt kul. Om man går bakvägen så får man ju dessutom den där trevliga igenkänningsreaktionen som kan boosta ens självkänsla litegrann: "Aha, hon talar om den filosofen. Jaja, då förstår jag vad hon menar."  

Gårdagens bästa

Seriösa lunchbordsavtal av typen "Jag tycker att vi gör så att om jag får en doktorandplats så tar jag emot den bara på villkoret att du också får en, och tvärtom förstås."

Mormorbrevet som gjorde min kväll till ett enda stort leende.

Filmen om Paul

Sen när Hollywood gör en film om Paul Auster så hoppas jag att de kontaktar mig. Jag har nämligen hittat den perfekta skådespelaren för jobbet:

Paul Auster, möt Rufus Sewell.

Rufus Sewell spelar poliskommissarie Zen i en ny brittisk filmatisering. Ingen höjdare direkt ifall någon undrar, väldigt stereotypt på alla sätt och vis:

- sexig frånskild man i italiensk kostym, check

- sexig kvinna som jobbar som sekreterare, check

- biljakt genom vackra italienska landskap, check

- sexig kvinna som jobbar som sekreterare blir orolig för sexig frånskild man, check

- sexig frånskild man krälar genom grottsystem och skjuter lite skurkar, check

 

osv osv osv i all oändlighet eftersom det naturligtvis inte går att rubba dessa som mögel ingrodda mönster.  Jag tycker att Sewell istället kan börja öva på sin litterära framtoning. För rollen som Auster är hans. 

Dismember

Jag kunde skriva om många saker. Om filmvisningen/diskussionstillfället med den holländske konstnären Renzo Martens och allvetaren Stefan Jonsson. Om hur mina planer för det kommande året har ändrats för n:te gången. Om den omöjliga stipendieansökan jag försökte lämna in för fjärde gången i morse. 

Om allt detta alltså. Men allt jag kan tänka på att ordet 'dismember' är så himla lustigt. Att det beskriver det som sker men att det också låter som en benämning på någon som inte längre får vara med. En dis-member. Att det dessutom kunde vara en månad. Oktober, november, dismember. Att jag gärna skulle vilja få tillfälle att uppmana någon att "dismember this member!".

Snart blir det kaffepaus, och pratpaus, fyra pratsamma typer från olika håll. Småland, svenska Lappland, Västergötland och Österbotten. Vem pratar mest? Det återstår att se.

Tankespret/tankespröt

Det är nästan tomt i läsesalen och solen skiner in genom takfönstren. Vad gör jag här en lördag? Det är något i frånvaron av människor och närvaron av böcker och ord men också i lördagens brist på krav som gör salen till en skön plats att tänka på. Idag behöver jag inte de andra människornas koncentration för att kunna tänka, idag är det tomheten, bristen på andra människors tankeströmmar som ilar kors och tvärs under takbjälkarna som får mina egna tankar att smyga sig fram. 

Som hur jag ofta tolkar min splittrade koncentration som ett problem men att det kanske handlar om att jag vill så mycket, att det finns så många världar att upptäcka. Och att det är ett privilegium att förvirras av sina egna drömmar, att en brist på drömmar hade varit mycket värre.

Som hur jag letar fram en gradu om Wava Stürmer från 1982, synar de maskinskrivna bladen, läser och undrar om det kanske är så att jag kan betrakta det som ligger nära så mycket klarare när jag själv befinner mig långt borta. 

Som att jag har ett nybakt bröd i min tygkasse, kavring med valnötter. 

Ute är det kall luft, kall vårluft, och blå himmel. Inne är tankarna kanske inte världsomvälvande men ändå, så där lördagssköna. Mjuka och varma, som kavringen.

Stillastående nomadliv

Även om det här är taget ur ett helt annat sammanhang är det något som är skönt att tänka på när man inte har råd att resa:

Not all nomads are world travelers; some of the greatest trips can take place without physically moving from one's habitat. It is the subversion of set conventions that defines the nomadic state, not the literal act of traveling. 

- Rosi Braidotti, Nomadic Subjects. Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory

Idag kan jag känna i kroppen att arbetsveckan håller på att ta slut. Imorgon ska jag kanske fly hemmets härd (och den organiserade korridorsfesten) och titta på musikal med en lunchvän. Kanske skriva lite stipendieansökningar. Nu ska jag sluta bildgoogla teoretiker och läsa deras texter istället.

talet 30

För tillfället befinner jag mig i en något märklig situation. Jag skriver och skriver (det har äntligen lossnat) men hur mycket jag än skriver blir mitt dokument inte längre än 30 sidor. Det är sant. jag har skrivit flera stycken sen igår men vad skådar mitt norra öga längst ner på sidan - jo, talet 30.

Jag vet inte om någon annan graduskribent kan upplysa mig om vad det är som händer, jag börjar tro att det är något mystiskt med mitt ordbehandlingsprogram. Om det ska gå så här trögt för varje sida kommer jag inte att bli klar innan... ja, innan jag fyller 30. 

Bästisar eller inte bästisar?

Fyra timmar köksstädning. Det är vad jag har hållit på med idag. För första gången hade min trappuppgång ett välbehövt köksmöte och fy fasiken vad äckligt det var när man började titta (och lukta) närmare på saker och ting. 

Det är ganska knepigt det här med att dela korridor/trappuppgång. För samtidigt som jag tycker att det är bra att alla vet vem som bor i vilka rum så vill jag personligen inte bli bästis med hela gänget. Det har ingenting att göra med dem, de verkar alla väldigt vettiga och trevliga. Men när jag är hemma vill jag vara för mig själv. Annars blir jag lite galen. Jag har inga problem med att småprata med folk i köket, men jag måste behålla gränserna kring mitt eget utrymme.

När jag bodde i London delade jag korridor med fyra andra typer och vi var alla mycket okej med att inte ordna gemensamma middagar en gång i månaden. Det skulle säkert ha varit trevligt. Men det var också trevligt att inte ha gemensamma middagar.

Vad tycker ni som också har delat kök med folk?

Madrasstips

Idag leker jag att det är söndag. Solen sken i morse och jag och L promenerade långsamt och sävligt (som sig bör när man är förkyld) omkring i mina kvarter  i kanske en timme. Jag tycker att vissa gator påminner mig om den del av Åbo där jag bodde strax innan jag flyttade därifrån. Det var en konstig känsla. Lite som att teleporteras, så där som maskarna i Worms. 

Nu sitter jag och småskriver än här och än där och lyssnar på Ornette Coleman. Jag sitter på golvet på min extramadrass som fortfarande ligger framme efter filmfestivalsbesöken. Men det är inte så att den bara ligger framme för att jag är för lat för att packa ihop den. Den ligger också framme för att jag plötsligt insåg att det inte finns någon orsak som säger att jag måste packa ihop den. Det är en sån där vuxengrej som jag ibland kan inse. Att jag också får bygga kojor alldeles för mig själv till exempel. Eller att det är jäkligt trevlig att ha en madrass på golvet som jag kan slänga mig ner på när jag inte har lust att sitta på någon annan av mina möbler.

Det rekommenderas varmt till alla och envar. En annan sak som också rekommenderas är min  fiffiga gymnasiekamrat och skoltidningskollega Ellens eminenta blogg, där håller hon som bäst på att avverka en rad spännande bokfrågor. Trevlig låtsassöndag allihopa!

Snö ute, snor inne...

... eller hur var det nu ramsan gick igen? Återigen har jag frågat mig vad det är som är så märkligt med (syd)svenskarnas inställning till snö. I dagens Gomorron Sverige satt programledaren och diskuterade vädret tillsammans med en meteorolog, och en av frågorna hon ställde lät något i stil med:

"Och hur är det med halkan? Blåsten? Snön? Kaoset?"

Som om kaos var ett väderfenomen på samma sätt som, tja, solsken. Enligt Wikipedia har kaos "att göra med oförutsägbarhet". Tillåt mig undra vad det är som är oförutsägbart med lite snö i februari?

Och så snor inne, ja. Jag sitter hemma en dag till och försöker låtsas som om den här bloggexkursen inte har någonting alls att göra med att jag inte vill jobba. Lite mera text ska jag nog kunna locka fram. Men jag hoppas att jag alltid i framtiden kommer att ha någotslags arbetsrum att traska till. För det här med att jobba hemma är så inte något för mig. 

Sen till sist en nyhet som fick mig att brista ut i ett ledset utrop när jag gick igenom dagens webbtidningar:

Bo Carpelan 1926-2011

Dumma dig

Det är någon skurk som använder mina kärl i köket. De senaste dagarna har skålar och fat försvunnit och det gör mig faktiskt ganska arg. Också fastän de kommer tillbaka. Först tänkte jag att det är ganska småaktigt att bli arg på något sånt, det är trots allt bara saker. Men sen tänkte jag vidare och kom fram till att det i alla fall är okej att vara arg. Det är ju inte direkt så att min lilla boning svämmar över av saker. De få prylar jag har tycker jag därmed att jag också kan få ha för mig själv. 

Det står faktiskt 'Nina' på skåpet. Och fy på dig om du slår sönder mina randiga skålar som jag har fått i studentpresent. Eller mina två sorgliga KoKo-tallrikar som fortfarande efter snart fem år officiellt utgör början på en större servis. Dumma dig. Det skulle jag ha sagt om jag var fem år gammal. Dumma dig.

Dags att gå hem

Nu har jag slagit upp så många ord i min engelska webbdictionary att jag tror att det är dags att säga tack och adjö till den här arbetsdagen. Det är dock märkligt vad en förkylning kan göra för arbetsivern. När utgångspunkten är att jag ligger i min säng på morgonen och undrar om jag ska stanna hemma och snyta mig istället för att gå till läsesalen så blir resultatet plötsligt att jag får en aning om hur kapitel 2 ska disponeras. 

Kort sammanfattning av dagens tankeverksamhet:

"Idag kommer jag verkligen inte att orka tänka alls" ---> "Nämen! Det är ju makt som det här kapitlet ska handla om!"

Det är rätt konstigt det här akademiska livet ibland.

Inspirationsbrist

När man blir andfådd och svettig av att gå ner för en backe tror jag att det är ett tecken på att man kanske inte är helt frisk. För tillfället är min skrivenergi på botten, vet inte var jag ska börja och vartåt jag ska ta mig, men nu börjar jag alltså undra om jag kan skylla detta på en kommande vårförkylning.

För den som inte visste det ännu så är det farligt att befinna sig mittemellan kapitel. Då kan vadsomhelst hända och när man inte vet hur man ska strukturera upp sina ostrukturerade tankar blir man inte så där fruktansvärt glad. Då händer sånt som att man sitter och bloggar istället för att läsa igenom det man har skrivit hittills. 

Ett tips till den som precis har börjat skriva en längre uppsats i stil med gradun: skriv gradudagbok. Då kan man åtminstone följa sina våndor och kanske få tröst av att man kom ur den senaste perioden av idétorka.

Introducing...

... min nya familjemedlem!*

*Som mest gnäller och skriker, jag jobbar på det.

En vacker, skruttig liten träbit

Det hände sig att det var söndag, att en enorm brunch var uppäten och att man promenerade ner för Stigbergsbacken mot Kommersens loppmarknad i jakt på en kassettbandspelare åt en vän. Att man såg sig omkring och sade "Nehej, ingenting här." Men medan man sneglade runt i lokalen fastnade blicken på något litet och träfärgat som stod lutat mot en mellanvägg. Jaha, tänkte man då. En sån. Den är säkert både dyr och sönder. Men man gick fram i alla fall, vägde den i handen och tänkte. Att om man putsar den lite. Att om strängarna byts. Och så började prutandet.

Det hände sig att det var söndag och att man promenerade hemåt med en liten skruttig osträngad stålsträngad gitarr inlindad i en plastpåse. 

(Och senare: det hände sig att man satt i läsesalen och tyckte att filmfestivalsveckan kändes som en månad och att det inte var så där himla inspirerande att sätta igång och jobba igen, att man istället googlade musikaffärer och undrade precis hur skrälligt ljudet skulle vara i den vackra lilla träbiten som stod lutad mot bokhyllan där hemma)

Egentligen

Så sitter jag här då, med en öl framför mig, med skum belysning och jazz i högtalarna. Med en datorskärm där det syns ett dokument med rubriken "kolumn filmfestival" och jag undrar, är det så här det kommer att vara att leva som frilansare?

I'm in!

Fast egentligen. Egentligen är jag fruktansvärt kissnödig. Egentligen sitter jag här för att jag väntar på mina vänner. Egentligen sitter jag här för att jag är rätt så pank och inte hade råd att gå på mera film med mina vänner. Egentligen sitter jag här med min dator för att jag skulle känna mig obekväm med att sitta och bara stirra på folk. Egentligen njuter jag av att någon kanske tror att jag sitter här och jobbar fast jag egentligen sitter här och försöker få tiden att gå.

Äh, vad fan. I'm in på det också.

Att och inte var eller vad

Det kan ta flera timmar att laga mat, vinglasen kan fyllas på och göra huvudet lätt ovanpå den tomma magen som stöder upp de trötta axlarna och halsen som liksom bara finns där för att hålla upp det lätta huvudet. Maten kan verka märklig när den lagas, men ändå smaka gott när det sent omsider är klar. Vinboxen som var tänkt att förbrukas under flera dagar kan verka märkligt lätt och någon kan fylla på glasen igen, och igen, utan att det lätta huvudet börjar sväva ovanför markytan. 

Det kan sitta tre personer vid ett bord och prata om fånigheter. Om påhittade låtnamn som ändå liksom verkar rätt så verkliga. Om honung. Men också om hur det egentligen är. Att inte veta var den rätta platsen i världen är, att inte veta om det ens handlar om att hitta den rätta platsen utan kanske om att hitta den rätta sysslan. De tre personerna kring bordet kan undra varför de andras problem verkar så likadana men ändå så annorlunda. De kan säga något om städerna, om London, Amsterdam, Göteborg, Köpenhamn, Åbo. Städerna som betyder så mycket men ibland inte så mycket som förväntat. Om varför det ska vara så svårt att sluta tänka ibland. 

Och jag kan undra: är det inte just detta jag vill? Att ständigt fråga, ständigt få frågor, ständigt gå hemåt med ett leende på läpparna trots att jag precis har konstaterat att jag är ganska hopplös. Jag tror så. Att det är detta som är det viktiga. Åtminstone ibland. Och att det kanske, någon kväll då det inte regnar och då det går att använda vårskor utan att man börjar frysa, att det kanske inte behöver handla om vad och var och varför exakt hela tiden. Att det viktiga ordet ibland är att. Att vi tvivlar. Att vi vågar undra. Och att vi har någon att undra inför.

Noruwei no mori

Kenichi Matsuyama och Rinko Kikuchi som Watanabe och Naoko

Om jag inte minns helt fel så var Norwegian Wood den första boken av Haruki Murakami som jag läste. Jag minns att jag fick den av min småkusin J och att det var en svensk översättning. Sen dess har jag läst alla Murakamiböcker jag har kunnat komma över och tycker numera att Norwegian Wood är den minst Murakami-aktiga av dem alla. Också första gången jag läste den funderade jag över varför just den romanen hade blivit så känd. Den romanen där allting är realisitskt, där ingen går ner i underjorden, bor i en alternativ drömvärld eller ser dansande dvärgar.  

Kanske var det delvis därför som filmatiseringen av boken inte heller stal mitt hjärta på det där fina men ack så smärtsamma sättet. Visst, fotot var otroligt vackert och jag skulle kunna tapetsera mitt rum med stillbilder från filmen men den tog liksom inte riktigt. Det som var riktigt spännande var däremot att filmens regissör, den fransk-vietnamesiska Tran Ang Hung fanns på plats för ett Q&A-tillfälle på slutet. Han gav intelligenta och genomtänkta svar och fick mig faktiskt att vilja se om filmen. Fast enligt honom själv kunde han vara väldigt jobbig ibland under själva inspelningarna, eftersom filmen utspelar sig på japanska använde han sig av flera tolkar. 

Tran Ang Hung: "They often quit."

Intervjuaren: "What, the actors?"

Tran Ang Hun: "No, the interpreters. Sometimes I would ask to speak to one of the actresses and someone would say: 'She's in her room crying.' But then I would say that I still needed to talk to her, and so I'd ask where her interpreter was. Very often the answer would be: 'She is also crying.'"

 Han berättade också att han hatar symbolik. Och att en galen kvinna är mycket intressantare än en vettig sådan. Kanske något att ta fasta på?

Söndagsmatvrak

"Mmmm, massor med frukost!"

"Mmm, och massor med kaffe! Ähum, får jag ta resten av din smörgås?"