Åtta

1. Jag vet inte hur man beter sig kring riktigt blyga människor. Jag vet inte om de vill att jag ska försöka prata med dem eller om de helst bara vill bli lämnade ifred. Hur gör man?
2. När jag ligger och läser på kvällarna lyssnar jag alltid på nattklassiskt i radio. För var det Radio Vega (iofs mycket länge sen), nuförtiden är det Notturno i P2, helst med min favoritpresentatör, Vasilis Bolonasos. När han viskar fram sitt namn blir jag alldeles varm och trygg inombords.
3. Jag är en besserwisser.
4. Jag har alltid velat ha ett smeknamn. Men Nina är så kort och enligt namnkortet vi hade uppsatt på köksväggen när jag var barn är det redan ett smeknamn som kommer från Annika och Katarina. 
5. Jag blir sällan arg. Men när jag blir arg är det bäst att hålla sig undan. Inte för att min ilska alltid skulle vara befogad, men för att jag verkligen tar i från tårna då. 
6. Något av det värsta jag vet är att se när någon jag tycker om blir besviken, snopen eller bortgjord. 
7. Precis som Malin har jag också vid ett tillfälle varit ledare för en grupp barngymnastik. Det rörde sig kanske om en halv termin eller så och egentligen hjälpte jag nog mest den riktiga ledaren. 
8. Det har hänt sig mer än en gång att jag i en konversation lugnande har sagt till min samtalsparter, som just har erkänt att hen nästan aldrig läser, att jag nog kan förstå varför folk inte läser böcker. Det är en lögn.

Previously

Idag fyller den här bloggen tre år. Det låter både som väldigt lite och som väldigt mycket. Väldigt lite med tanke på att jag inte kan föreställa mig hur jag egentligen gjorde förritiden då jag inte bloggade. Väldigt mycket med tanke på att det betyder att det är tre år sedan jag precis skulle flytta till London.

Den som känner mig vet att jag ser på alldeles för många tv-serier. Därav följande genomgång av mina bloggår. Och ja, jag kommer att prata om mig själv i tredje person.

Previously, on Londonina...

*badam!* 

Efter fyra år i Åbo bestämmer sig Londonina för att åka på utbyte till London. Staden hon länge har velat bo i befinner sig plötsligt inom räckhåll. Hon är väldigt blond och jättenervös. Vad ska de säga de där britterna?

*badam!*

Naturligtvis går det utmärkt och Londonina traskar förnöjt omkring i Hyde Park, går på café efter café, träffar nya vänner och älskar London. Lantana, Sacred Coffee, Foyle's, den skaninaviska avdelningen av UCL:s bibliotek. Till och med de tråkiga dagarna älskar hon. Hon har ju tråkigt i London! Och vilken utsikt hon har!

*badam!*

Våren är lång men ändå alldeles för kort och plötsligt blir det dags för Londonina att sälja tillbaka sin gitarr och packa sina väskor. Som inte rymmer mindre än 2 x 30 kg. Det är hett och svettigt och den sista dagen dricker hon kaffe med sin isländska låtsassyster och är plötsligt för trött för att vara ledsen.

*badam!*

Sommaren kommer, allt går bra, tills Londonina en dag inser att det är imorgon hon ska flytta till Göteborg där hon ska skriva gradu. Hur sjutton blev det så? Oron kommer krypande igen. Och det blir en ganska konstig höst och en dag slår plötsligt Londonsaknaden till och Londonina ifrågasätter sitt beslut om att flytta till Göteborg nästan dagligen. Inte för att hon vantrivs, men allt känns, som hon själv skulle uttrycka det, så random. Som tur finns det kaffe och många vänner som kommer på besök. 

*badam!*

Det är sommar igen, Gradun är nästan färdig men beslutsångesten är tillbaka. Våren har varit tuff, alldeles för tuff, men det har fått Londonina att inse att hon måste fortsätta göra val som känns viktiga för henne och inte för någon annan. Av olika orsaker börjar Londonina därför läsa vetenskapsteori, och ibland, vissa dagar, känns det som om saker och ting börjar falla på plats. Det blir ett nytt år och Londonina stressar över en doktorandansökan som kommer att uppta alldeles för mycket av hennes tankeverksamhet under våren. Men systrar och vänner kommer på ännu flera besök och ibland tänker hon också på andra saker.

*badam!*

Kanske är det här, på hållplatsen vid Stigbergstorget, som hon på allvar tänker att hon nog ska söka jobb på sitt favoritcafé. Sen blir det mars och allt händer på samma gång: det ska provjobbas, det ska skickas in ansökningar, det ska tittas på Oscarsgalan och framför allt, det ska flyttas. Äntligen får Londonina flytta sina prylar från 18 kvadratmeter med delat kök till många, många flera kvadratmetrar, som också delas, men bara med en bekant och hans barn, och bara ibland, och Londonina skrattar och ler och plötsligt, plötsligt bor hon i Göteborg. Där går hon ibland ut med en hund som heter Folke.

*badam!*

Oundvikligen blir det sommar igen. Men något är annorlunda. Nu har Londonina två examina men ingen doktorandtjänst. Hon flyr landet (Sverige alltså) och livet leker i tre veckor.

*badam!*

Det tungt att återvända till Göteborg och Londonina drabbas av ångest: inga pengar, inget jobb och inga vänner. Hon överdriver kanske en aning, särskilt gällande det där med att sakna vänner, men som tur är ångesten snabbt övergående. Och nu sitter hon där, i sin soffa, och skriver om sig själv i tredje person samtidigt som hon försöker strukturera upp sina frilansjobb som åtminstone just nu verkar dyka upp i ganska stadig takt. Ibland tänker hon på titeln på en bok, Ur hand i mun, och på något sätt kan hon tänka - att så var det också för Paul Auster. Och då blir allt så mycket lättare.

On the next episode of Londonina... 

Ja, vad händer sen? Den som läser får se.

Inte åtta

Det här med de där åtta sakerna man ska berätta om sig själv. Ni vet. Som folk gör. Och så bra också. Som Mia till exempel. Eller Helena. Man ska. Nej, jag menar, jag vill berätta åtta saker om mig själv det är klart jag vill, ingen falsk blygsamhet här inte. 

Men nu, när jag ska göra det, komma på åtta spännande saker (eller ospännande men nya, liksom hemliga) alltså. Då kommer jag inte på en enda. Faktiskt inte. Så jag kanske får återkomma. Eller så struntar jag i hela projektet. Vem vet. 

Istället ska jag säga en sak som jag tror att jag har talat om förr, det är inte en utmaning utan en uppmaning. Läs böcker på ett nordiskt språk, som till exempel på norska. Det går! Det går lätt! Man kan kanske läsa Erlend Loe. Eller Cecilie Løveid! Eller Jan Kjærstad. Just nu läser jag den sistnämnda. 

Så här ser han ut:

Lite lagom mystisk och väldigt snäll. Så här skriver han:

Det ble et digert bål, et bål som begeistret meg, gjorde meg stolt eller hva jeg ska si. (Har ikke forresten Haruki Murakami skrevet en praktfull novelle om det å brenne bål?) Lukt som fra røkelse.

...

Og så - min oppmerksomhet våknet på en dyrisk måte: Jeg hørte årtak på vannet. Noen kom roende. Jeg ble usikker. Rodde folk nå til dags?

Jag har inte läst ens hundra sidor ännu, så vad vet jag, det kan ju plötsligt bli katastrofal handling och dålig prosa, men man måste bara älska en författare som låter sin huvudperson namedroppa Murakami. Jo, så lättflirtad är jag ibland. Boken jag citerar heter Normans område och kom ut 2011. När jag var i London läste jag Forføreren (1993) och tyckte att den var i längsta laget.* Men det är nånting alldeles särskilt med norskan. 

Men åtta saker alltså? Det får vänta. 

*Den riktigt, riktigt insatta Kjærstadläsaren kan här notera ett mycket dåligt ordskämt.

Att se representativ ut

Innan vi begav oss ut i björnbärsrisen häromdagen var Hanna så snäll och tog lite nya bilder av mig till mitt CV. Vi är båda överens om att den här bilden är den självklara vinnaren:

Eller vad säger ni?

Bärsärkargång

Svenskarna förstår inte vad vi finländare gapar åt. "Björnbär, vadå, det är väl klart att det växer vilt?" I think not. Plockade en liter på en timme tillsammans med Hanna och rev upp både händer och armar och det är märkligt hur snabbt blodsockret sjunker medan man står inkrånglad i ett taggigt buskage, men det är det värt. Kokar man upp bären blir de röda, och blandar man i lite socker kan man göra världens lyxigaste frukostyoghurt. 

På min bakgård

Idag är det Gamlestadsgalej, ett trevligt exempel på hur stadsdelen där jag bor försöker bli som  trendiga Majorna. Livemusik, mat och loppis. Jag vaknade till tonerna av ett jazzband som soundcheckade, nu har jag gått ett litet varv och letat fynd. 

Blev lockad av den här gamla muminpappaspargrisen men den visade sig vara hutlöst dyr.

Istället köpte jag en ljusblå kjol med fickor...

... ett par skor...

... och en fågelbok!

Inte så illa för en helt vanlig lördag. Tror att jag ska gå på lite björnbärsspionage nu på eftermiddagen eftersom jag och Hanna ska gå på bärplockningssafari imorgon. Skulle ju vara lite snopet om någon annan hade hunnit före oss. 

Återkommande författare 2: Haruki Murakami

Haruki Murakami (f. 1949)

Det var min småkusin J som gav mig den svenska översättningen av Norwegian Wood (2003) någon gång i gymnasiet, och det var perfekt timing - jag hade precis kommit över min barnsliga motvilja mot bokrekommendationer. Jag kan inte säga att det var Norwegian Wood som fick mig att sluka den japanska författaren Haruki Murakamis böcker, men det var  hur som helst den första bok av honom jag läste. När jag däremot läste Hard-Boiled Wonderland and the End of the World (1991) var jag helt såld. Och jag önskar att min långa rad Murakami-böcker inte stod i bokhyllan hemma i Jakobstad utan att jag hade dem här, för då hade jag bläddrat fram till något av alla de stycken jag har markerat och sen hade jag citerat det här:

[infoga valfritt Murakami-citat]

Det är många saker jag älskar med Murakamis böcker. Det jag framför allt uppskattar (och som antagligen är orsaken till att just den realistiska Norwegian Wood inte är min favorit) är hur han knappt låter sina huvudpersoner reagera på allt det märkliga som händer runt omkring dem. "Jaså, en lång trappa som går ner i underjorden? Visst, jag kan gå ner för den." Hans karaktärer är alla mer eller mindre lakoniska, de har ofta gett upp om att hitta en passion i livet -  eller så sörjer de en kärlek de har förlorat - de kokar omsorgsfullt pasta åt sig samtidigt som de dricker en kall öl, och de tycker nästan alltid mer om katter än om andra människor. 

Men han har ju skrivit rätt mycket den mannen. Och på senare år har jag inte direkt varit överförtjust i det man har valt att översätta. Men jag kan i alla fall ge er några tips. Förutom Hard-Boiled Wonderland and the End of the World då. Den första är en roman, den andra en novellsamling och den sista en reportagebok som handlar om den fruktansvärda saringasattacken i Tokyos tunnelbana 1995.

The Wind-Up Bird Chronicle (1997)

The Elephant Vanishes (1993)

Underground (2000)

Det finns mycket, mycket mer att säga om Murakami, men det här är allt ni får just nu. Om ni är nyfikna på vad jag har tyckt om hans senaste böcker kan ni läsa mina recensioner här, här och här.

Sönder

Ni kanske frågar er: varför slår hon sönder så många saker? Är det symboliskt? Att benet, pallen, skålen osv. Att det är något fel på hennes gester när koppen flyger omkull och allt kaffe rinner ut över bordet, soffan, golvet. Att för att bygga bygga upp måste man riva riva ner. Symbolik, det är något som håller på att förändras! 

Jag vet inte.

Framför allt är jag nog helt enkelt klumpig. Eller kanske snarare oförsiktig. Som när jag rundar en kantig möbel, det är inte det att jag tycker om att ha blåmärken på låren men eftersom jag vet att jag vanligtvis stöter i hörnen så låter jag liksom bli att ens försöka göra en extra stor runda omkring bordet eller vad det nu kan vara. Destruktivt?

Jag vet inte.

Kanske tycker jag bara om att se märken av livet på min kropp. 

Återkommande författare 1: Milan Kundera

Milan Kundera (f. 1929)

Jag börjar med Kundera. Milan Kundera är en tjeckisk författare som jag länge har tänkt återvända till men är lite rädd för att läsa om eftersom jag är rädd för att upptäcka att han bara är en gubbig gammal strutt. Jag läste i alla fall massor med Kundera ett tag, tror att jag var typ sexton eller sjutton. Jag vet inte hur jag kom på att läsa honom, antagligen var det via mina föräldrar, men jag tror mig minnas att Varats olidliga lätthet inte var den första boken jag läste. Fast det kan också vara en efterkonstruktion. Vad jag vet är i alla fall att den boken inte var min favorit, möjligen för att jag inte förstod hälften av vad jag läste.

Det märkliga med min läsning så där generellt är att jag nästan alltid glömmer vad jag har läst. Så det enda jag riktigt minns är en scen ur en bok, det kan ha varit Odödligheten eller Långsamheten, det enda jag minns är hursomhelst att scenen beskrev en kvinnas åtbörd. Och att jag inte fattade vad ordet "åtbörd" betydde. Jag minns inte om jag var tvungen att kolla upp det i en ordbok eller om jag förstod det av sammanhanget, men det var i alla fall något med hur kvinnan i fråga lyfte armen i luften i en hälsning som liksom etsade sig fast i jagpersonens inre. 

Vad hans böcker handlar om? Ingen aning. Eller jo, det handlar mycket om Prag och om vilsna människor och om stalinism. Men jag tror inte att det var så mycket själva ämnena som fick mig att vilja läsa mer och mer Kundera utan sättet han skriver på. Som jag alltså inte har vågat återvända till på nästan - och här sätter jag kaffet i halsen - tio år. Kanske är det dags nu.

Hon gav upp en kväll i augusti

Nej, jag gav inte upp. Men min gitarr. Min stackars lilla skrälliga skräpgitarr som jag köpte från Kommersens loppis för 250 kr. Hon tyckte kanske inte om att hon inte kunde stämmas fast hur jag än bände på stämskruvarna, så hon tog saken i egna strängar. 

Trots att jag tillsammans med henne praktiskt taget massakrerade allt från Bon Iver till Chris Isaak var hon ändå min. Och bilden här ovanför alltså, jag ryser när jag ser den. Stackars, stackars lilla fröken.

Samtidigt, och som jag konstaterade när jag skypade med min kära vän J häromveckan, när man befinner sig mitt i en shitstorm är det kanske lika så bra att allt kommer på en och samma gång. 

Så är det klart nu? Räcker det? Med en keramikskål, en lårmuskel, en pall och en gitarr? Jag bara undrar, alldeles ödmjukt och utan att vara en enda gnutta cynisk.

Och ja. Om du har en gitarr till låns och bor i Göteborg vill jag bli din nya bästa vän.

Lördagsdiffust

Jag har tänkt en hel del på att den här bloggen har varit lite identitetslös den senaste tiden, det har blivit väldigt spretigt och jag har skrivit flera det-här-gjorde-jag-idag-inlägg som jag egentligen inte tycker om att skriva. Säkert dumt att ställa en sådan fråga en lördag då väldigt få läser bloggar, men jag gör det ändå: vad vill ni att jag ska skriva om? För att göra den svåra konsten att kommentera på någon annans blogg lite lättare får ni tre alternativ att välja mellan.

1. Litteratur och författare

2. Allmänt flum

3. Vad jag gör om dagarna

Jag inser att alla dessa kategorier liksom går in i varandra, vad jag gör om dagarna är oftast allmänt flum, inte sällan om litteratur och författare. Nåväl. Om ni kommer på något annat är detta är det fritt fram att komma med förslag.

En sak jag åtminstone tänker försöka mig på inom kort är lite tankar om författare som har varit viktiga för mig. Jag har nämligen en tendens att läsa utgående från författare snarare än utgående från genre, hittar jag någon jag tycker om vill jag läsa allt den människan har skrivit. Det här kunde förresten bli en utmaning till er andra bloggare: vilka författare har ni hakat upp er på och varför? 

Och så en bild på det.

Virginia Woolf, Vita Sackville-West och två hundar.

"You have glaceogen"

Hurra hurra, här sitter en glad (men väldigt förkyld) glasögonorm och försöker medelst nya glasögonbågar förtränga tekoppen hon spillde på soffan under dagens provjobb. 

Vilken tur att man kan trösta sig med världens bästa filmklipp från Bert:

Kalasbilder

Bipolära dagar här i ordskämtsstaden, ena dagen är jag glad över att ha fixat fina frilansjobb, den andra dagen har jag dåligt samvete över att jag dissar mitt extrajobb för att provjobba på ett nytt ställe. Och så den där förkylningen som försöker smyga sig på, vik hädan! Den här veckan är det hursomhelst Göteborgs kulturkalas, och igår tog jag mig en liten svängom i stan. Gick bland annat in i ett cirkustält där det spelades finsk tango. Kan meddela att jag gick ut rätt så snabbt. Såg också detta:

Jättemycket godis

En central för borttappade barn

En näckros

Timbuktu som skämtade jättemånga gånger om Poseidons rumpa*

*Poseidon är alltså en staty som står mitt på Götaplatsen.

Kreativitet

Det här handlar om ansvar. Inte om ansvar över andra eller över sin omgivning, utan ansvar över sig själv. Eller närmare bestämt, över sin egen kreativitet.

När man som jag är arbetslös har man mycket tid. Det är faktiskt nästan det enda man har. Om man som jag dessutom helt har gått upp i sina studier och bara frilansat lite på sidan om har man sannolikt också väldigt lite pengar. Det betyder att man inte kan springa på caféer dagarna i ända även om det skulle kännas skönt att åka iväg och sätta sig någon annanstans med sin dator eller sina böcker. Lite jobbigt, kan man tänka, och visst är det så ibland. Men det finns också nånting ganska fantastiskt med den här situationen. För nu går det inte längre att hala fram de där välbekanta ursäkterna.

Jo, jag ska förstås försöka skriva några noveller. Men sen när jag har lite mera tid.

Jo, jag ska måla lite. Men just nu har jag så mycket att tänka på.

Jo, jag ska baka bröd, men inte just nu, jag måste skriva klart det här kapitlet först.

Nehepp!

Det är inte bara det att det plötsligt finns en massa tid som kan användas till kreativt arbete, det är också det att den plötsligt är tillbaka, den kreativa energin. Även om jag gärna skulle jobba med någon form av akademiskt skrivande i framtiden är det helt tydligt att det suger åt sig sjuka mängder kreativ energi. Det ska det också göra. För trots att en akademisk text kan se torr och tråkig ut är den ett resultat av ett kreativt arbete. 

De två senaste åren har jag till och från hållit på med någon form av examensarbeten, först skrev jag en ganska lång gradu i litteraturvetenskap, sedan skrev jag en kort magisteruppsats i vetenskapsteori. Under den här tiden skrev jag inte särskilt mycket annat vid sidan om, och med "annat" syftar jag på allt från berättelser och dikter till essäliknande dagbokstexter. Den uppmärksamma bloggläsaren har också lagt märke till en viss stagnation i mina bloggtexter. Jag har helt enkelt inte haft nånting att säga. Eller, det jag har haft att säga har legat begravt någonstans långt under alla referenser och fotnoter och litteraturlistor. 

Så var det det här med ansvar då. Att det är någonting man måste ta. För även om den kreativa energin finns där är den lätt att schabbla bort. Att hitta på ursäkter verkar vi alltid ha tillräckligt med kreativitet för. Ett sätt att få dagarna att kännas värdefulla trots att man är arbetslös är att i punkter skriva ner vad man har uträttat under dagen. Det är också ett sätt att aktivera sig. Och visst, det är jättefint när jag kan skriva att jag har sökt jobbet X eller Y. Men från och med nu kommer det också att finnas ett värde i att skriva något i stil med:

Har skrivit en sida flummig text som kanske handlar om mig men kanske handlar om nånting helt annat

Några bilder från Way Out West

Refused som jag inte har någon relation till men som blev jäkligt 
snygga på bild.

Hot Chip som jag och Elín såg i London 2012

En något överexponerad Feist som var jäkligt cool. Till skillnad från 
mig som blev tvungen att ta en tantpromenad under spelningen för 
att inte mitt lår skulle börja krångla.

Hej hej, här sitter vi, tänker jag och Hanna som jag alltid nu och då 
träffade bland alla festivalbesökare.

Jag kunde också säga nånting om Bon Iver, om hur jag såg fram emot det men inte trodde att det skulle bli särskilt bra eftersom jag har svårt att slappna av under spelningar med artister som liksom har lyckats bosätta sig under den alldeles tunnaste huden, jag kunde säga nånting om att det började med en fjortis som spydde några meter ifrån mig och några andra fjortisar som stod och skrek fjortistirader i mitt örat medan Justin Vernon liksom omfamnade augustinatten med sin mjuka röst, jag kunde säga något om att fjortisarna insåg att det befann sig på fel stället och gick efter en stund och att jag plötsligt hade fri sikt fram till scenen, jag kunde säga nånting om hur det kändes i magen när bandet kom tillbaka in på scenen och spelade "The Wolves" och hela publiken sjöng raden "what might have been lost", och jag kunde säga nånting om hur alla fortsatte att sjunga i flera minuter efter att bandet har lämnat scenen. Jag kunde, men jag väljer att låta bli. 

Tvära kast

Min dag började så här:

Men slutade så här:

Say whaat? Hur hamnar en pank arbetslös tjugosexåring med en muskelbristning i låret på Way Out West? Jo minsann. Plötsligt kan någon snäll människa man följer på twitter uppmärksamma en på att det söks flera funktionärer till festivalen, och betalningen består av en tredagarsbiljett. 

Jag tänkte säga att ni skulle ha sett mig när jag fick veta att det fanns ett ledigt skift men vid närmare eftertanke är jag glad över att jag var ensam hemma. För de mystiska lyckoljud jag klämde ur mig och så som jag hoppade upp och ner på stället (vad skulle sjukgymnasten säga!), ja det var märkligt nog för att skrämma bort till och med mina riktigt nära vänner.

Så om ni ser en sur och sliten Nina stå och blänga på fulla hipsters sent, sent, sent på natten mellan lördag och söndag, påminn då henne om att de sju timmar hon jobbar faktiskt betalar att hon dagen innan hade möjlighet att se Anna von Hausswolff, First Aid Kit, Wilco, Feist, Bon Iver, och Blur.

Dåndimpen, det är vad jag får. Tror däremot att jag tyvärr får skippa hela lördagens program eftersom det ska caféjobbas på förmiddagen och sedan nattklubbsjobbas på natten. Fast mitt på dagen, då spelar Ornette Coleman. Herregud. Jag börjar redan revidera min plan.

Ont i folklåret

"Jag sitter här med en kvinna, ca trettio, som har fått en muskelbristning i höger lår med svullet knä, lateralt."

Excuse me? Kallar farbror doktorn också en sextonåring för "ca tjugo"? 

Så ligger det i alla fall till. Ja, inte det här med åldern då, men att jag har en muskelbristning i höger lår. Jag ska inte dra hela historien men kan ge alla och envar ett gott råd: om ni ska spela fyra mål (eller brännboll, kalla det vad ni vill), värm för guds skull upp innan ni börjar rusa av och an på planen. Det här utspelade sig för ett tag sedan men nu i veckan smällde det till i mitt lår och gjorde så ont att jag höll på att svimma. Trodde redan att jag var återhämtad, men icke. Samtidigt som jag yrade omkring i stan igår - i kyla och ösregn iklädd tunna strumpbyxor - började det krampa i låret igen och på kvällen kunde jag knappt gå.

Jag visste väl det. Det blir alltid farligt när vuxna ska leka. Och att jag är den som skadar mig i ett sådant sammanhang, ja det är mer regel än undantag, det vet alla som känner mig.

Förutom den missvisande (!) åldersbeskrivningen var min läkaren snäll och trevlig och gav mig nästan en halvtimme. Tror att jag aldrig någonsin har varit på ett läkarbesök  i Finland som har varat längre än en kvart. Nu är det vila och sjukgymnast som gäller, men det är inte så farligt som det låter. Så länge jag tar det lugnt med sportandet ska det nog gå bra. Vilken tur att man kan parkera sig i soffan och se på när andra sportar istället.

Djurbloggen

Hängde med ganska många djur medan jag var i Jakobstad. Kan förvarna alla som avskyr djurbloggande att här kommer att följa en hundkavalkad with a side of häst. 

Först, T's systers Grand Danois. 

Herregud, jag dör en smula. Och här följer jag bredvid samma gigantiska hund. Jag ser så sjukt nöjd ut, hunden längtar mest bort från den sjukt nöjda människan.

Tack vare samma T blev jag varse att det ordnas hunduppvisning varje år under Jakobs Dagar.  Varför har jag inte vetat om detta? Naturligtvis åkte vi dit och såg en ännu större hund, en irländsk varghund. Men den får ni bara föreställa er eftersom det är så många människor på bilden som kanske inte vill bli utslängda här. Men tro mig, hunden var bautastor och lugn som en ko.

Istället kan ni hälsa på min bror J's och hans flickväns bostonterrier.

Sen utlovade jag även lite häst. Det var så här. Jag och T skulle hälsa på en häst och kanske rida lite. Men samma dag gick jag ner för trappan hemma hos mina föräldrar och liksom snubblade på min egen tå, varpå det hördes en ljudlig knäpp i låret och jag höll på att svimma för det gjorde så ont. Till saken hör att vi amatörspelade fyra mål (det svenskar och icke-österbottningar tydligen kallar brännboll) och jag antagligen inte borde ha varit så ivrig i mitt spurtande. En bristning i muskeln konstaterade jag och lillasyster E medan vi hämtade oss från chocken och skrattade rått åt min klantighet. Nåväl. Häst hälsades på och jag försökte verkligen käckt slänga benet över när jag fick hjälp med att krumbukta mig upp i sadeln, men icke. Så här såg i alla fall hästen ut när jag stod stilla och tittade på den. Den hette Bosse.

Någon gång när jag har en existerande ekonomi och har rest så mycket av och an till olika ställen att jag inte blir stressad av tanken på att vara tvungen att stanna mycket hemma, då ska jag minsann ha ett djur. Ett stort djur som gör mig glad. Sådeså.

Natten är ljuv

"Det värsta som kan hända är att man hittar på nåt." skriver Mia som kommentar till ett tidigare inlägg. Så är det nog. För även om man har ett litet sammanbrott under fredagskvällen och ifrågasätter allt i ens liv samtidigt som man panikmailar en vän och sedan talar i telefon med gråten i halsen kan man vakna nästa morgon och spontanskriva en artikel om F. Scott Fitzgeralds Tender is the Night (1934). 

Medan jag slänger ut krokarna och ser om någon har lust att publicera artikeln som i mitt tycke blev hur bra som helst kan jag säga nånting om boken här också. Jag köpte mitt exemplar av Tender is the Night från ett antikvariat i Jakobstad 2006, men innan dess hade jag läst den åtminstone en gång. Förutom ett avbrott på några enstaka somrar har Fitzgeralds roman blivit en av mina viktigaste sommartraditioner, men det är en tradition som kräver sitt sammanhang: det ska vara gassande sol, svettig solkrämshud och en filt i gräset. Romanen börjar med att den 18-åriga skådespelerskan Rosemary Hoyt och hennes mamma närmar sig en strand i sydfrankrike där ett fashionabelt sällskap redan ligger utbredda på sina strandfiltar:

They both spoke cheerfully but were obviously without direction and bored by the fact - moreover just any direction would not do. They wanted high excitement, not from the necessity of stimulating jaded nerves but with the avidity of prize-winning schoolchildren who deserved their vacation.

 Att läsa en sådan bok på vintern går naturligtvis inte. 

Nu har jag läst ut boken (igen) och kanske markerar det att sommaren är slut för i år, jag vet inte. Men jag kom plötsligt på mig själv att längta efter hösten och den där skarpa friska luften som får tankarna att självmant organisera sig i ordnade kolumner. 

"Nina, det kommer att gå bra"

Han tittade på mig, handläggaren vid arbetsförmedlingen, när han hade sagt så. Sedan fortsatte han:

"Jag har jobbat här i åtta år och jag vet att du inte kommer att ha några problem med att få ett jobb."

Även om jag innerst inne vet att det stämmer är sånt alltid skönt att höra, särskilt från någon som vet. Medan han sedan anmälde mig till ett seminarium om anställningsintervjuer frågade han hur det känns att ha en examen. 

"Bra. Eller konstigt. Det känns förstås bra att få något bevis på att man trots allt har uträttat nånting."

Mitt svar ekade tomt på något sätt, men det är nog för att detta med att bli klar också skapar en känsla av tomhet. Blir klar alltså. Klar med vad? Jag är inte klar. Inte på långa vägar. 

Japp japp

Mitt i eller mittemellan? Mitt i ett liv? På väg från ett liv till ett annat? 

Vad vet jag. Såna frågor snurrar i alla fall runt mitt huvud och det är första gången på nitton år som jag inte är inskriven i något universitet eller i någon skola och ja, vi kan kalla det för en identitetskris. Men för det mesta tycker jag att det är rätt skönt. Att ingenting veta. Om det inte hade varit för de där räkningarna som alltid måste betalas, som tunga åskmoln som dyker upp så plötsligt att man inte ens hinner dra ur stöpslarna ur väggen, om det inte hade varit för dem, då skulle jag faktiskt tycka att det bara  var skönt.

För det här med att tänka abstrakt dag ut och dag in alltså. Det är roligt, kanske det roligaste jag vet, men det kräver också väldigt mycket energi. Och nu trängde sig en paus på. Så då är det väl bara att förlika sig med den.

Igår sökte jag två jobb. Idag sökte jag två till. Det är ett jobb att söka jobb ska jag säga er. Och man tänker: kallskänka? flygvärdinna? kock? Var kommer alla yrken ifrån? 

Hatt ohoj

Gör mitt bästa för att lyfta av ledighetshatten.