fredag 10 augusti 2012

Tvära kast

Min dag började så här:


Men slutade så här:


Say whaat? Hur hamnar en pank arbetslös tjugosexåring med en muskelbristning i låret på Way Out West? Jo minsann. Plötsligt kan någon snäll människa man följer på twitter uppmärksamma en på att det söks flera funktionärer till festivalen, och betalningen består av en tredagarsbiljett. 

Jag tänkte säga att ni skulle ha sett mig när jag fick veta att det fanns ett ledigt skift men vid närmare eftertanke är jag glad över att jag var ensam hemma. För de mystiska lyckoljud jag klämde ur mig och så som jag hoppade upp och ner på stället (vad skulle sjukgymnasten säga!), ja det var märkligt nog för att skrämma bort till och med mina riktigt nära vänner.

Så om ni ser en sur och sliten Nina stå och blänga på fulla hipsters sent, sent, sent på natten mellan lördag och söndag, påminn då henne om att de sju timmar hon jobbar faktiskt betalar att hon dagen innan hade möjlighet att se Anna von Hausswolff, First Aid Kit, Wilco, Feist, Bon Iver, och Blur.

Dåndimpen, det är vad jag får. Tror däremot att jag tyvärr får skippa hela lördagens program eftersom det ska caféjobbas på förmiddagen och sedan nattklubbsjobbas på natten. Fast mitt på dagen, då spelar Ornette Coleman. Herregud. Jag börjar redan revidera min plan.

Inga kommentarer:

Iskall vår

Det finns inte så mycket att säga om februari, det var en månad som gick fort, den var bättre än januari (krävs iofs inte mycket för att lyc...