Inte åtta

Det här med de där åtta sakerna man ska berätta om sig själv. Ni vet. Som folk gör. Och så bra också. Som Mia till exempel. Eller Helena. Man ska. Nej, jag menar, jag vill berätta åtta saker om mig själv det är klart jag vill, ingen falsk blygsamhet här inte. 

Men nu, när jag ska göra det, komma på åtta spännande saker (eller ospännande men nya, liksom hemliga) alltså. Då kommer jag inte på en enda. Faktiskt inte. Så jag kanske får återkomma. Eller så struntar jag i hela projektet. Vem vet. 

Istället ska jag säga en sak som jag tror att jag har talat om förr, det är inte en utmaning utan en uppmaning. Läs böcker på ett nordiskt språk, som till exempel på norska. Det går! Det går lätt! Man kan kanske läsa Erlend Loe. Eller Cecilie Løveid! Eller Jan Kjærstad. Just nu läser jag den sistnämnda. 

Så här ser han ut:

Lite lagom mystisk och väldigt snäll. Så här skriver han:

Det ble et digert bål, et bål som begeistret meg, gjorde meg stolt eller hva jeg ska si. (Har ikke forresten Haruki Murakami skrevet en praktfull novelle om det å brenne bål?) Lukt som fra røkelse.

...

Og så - min oppmerksomhet våknet på en dyrisk måte: Jeg hørte årtak på vannet. Noen kom roende. Jeg ble usikker. Rodde folk nå til dags?

Jag har inte läst ens hundra sidor ännu, så vad vet jag, det kan ju plötsligt bli katastrofal handling och dålig prosa, men man måste bara älska en författare som låter sin huvudperson namedroppa Murakami. Jo, så lättflirtad är jag ibland. Boken jag citerar heter Normans område och kom ut 2011. När jag var i London läste jag Forføreren (1993) och tyckte att den var i längsta laget.* Men det är nånting alldeles särskilt med norskan. 

Men åtta saker alltså? Det får vänta. 

*Den riktigt, riktigt insatta Kjærstadläsaren kan här notera ett mycket dåligt ordskämt.