Några bilder från Way Out West

Refused som jag inte har någon relation till men som blev jäkligt 
snygga på bild.

Hot Chip som jag och Elín såg i London 2012

En något överexponerad Feist som var jäkligt cool. Till skillnad från 
mig som blev tvungen att ta en tantpromenad under spelningen för 
att inte mitt lår skulle börja krångla.

Hej hej, här sitter vi, tänker jag och Hanna som jag alltid nu och då 
träffade bland alla festivalbesökare.

Jag kunde också säga nånting om Bon Iver, om hur jag såg fram emot det men inte trodde att det skulle bli särskilt bra eftersom jag har svårt att slappna av under spelningar med artister som liksom har lyckats bosätta sig under den alldeles tunnaste huden, jag kunde säga nånting om att det började med en fjortis som spydde några meter ifrån mig och några andra fjortisar som stod och skrek fjortistirader i mitt örat medan Justin Vernon liksom omfamnade augustinatten med sin mjuka röst, jag kunde säga något om att fjortisarna insåg att det befann sig på fel stället och gick efter en stund och att jag plötsligt hade fri sikt fram till scenen, jag kunde säga nånting om hur det kändes i magen när bandet kom tillbaka in på scenen och spelade "The Wolves" och hela publiken sjöng raden "what might have been lost", och jag kunde säga nånting om hur alla fortsatte att sjunga i flera minuter efter att bandet har lämnat scenen. Jag kunde, men jag väljer att låta bli.