söndag 19 augusti 2012

Hon gav upp en kväll i augusti

Nej, jag gav inte upp. Men min gitarr. Min stackars lilla skrälliga skräpgitarr som jag köpte från Kommersens loppis för 250 kr. Hon tyckte kanske inte om att hon inte kunde stämmas fast hur jag än bände på stämskruvarna, så hon tog saken i egna strängar. 


Trots att jag tillsammans med henne praktiskt taget massakrerade allt från Bon Iver till Chris Isaak var hon ändå min. Och bilden här ovanför alltså, jag ryser när jag ser den. Stackars, stackars lilla fröken.

Samtidigt, och som jag konstaterade när jag skypade med min kära vän J häromveckan, när man befinner sig mitt i en shitstorm är det kanske lika så bra att allt kommer på en och samma gång. 

Så är det klart nu? Räcker det? Med en keramikskål, en lårmuskel, en pall och en gitarr? Jag bara undrar, alldeles ödmjukt och utan att vara en enda gnutta cynisk.

Och ja. Om du har en gitarr till låns och bor i Göteborg vill jag bli din nya bästa vän.

4 kommentarer:

Jessica sa...

Men åh nej! Skapades inte även "Du kan säga vad som helst" på den där? (Menar alltså inte att det är enda orsaken till att det här är ledsamt)

Nina sa...

Dags för sorgefloret minst sagt. Njae, den blev faktiskt till på Fru Gitarr som nu tillfälligt är bosatt i Vasatrakten. Hatar distansförhållanden.

Jennie sa...

Shitstorm. Shit, vilket beskrivande begrepp!

Nina sa...

Visst är det! Tänker också på ett syskonuttryck, "the shit has hit the fan". Det ger en fina bilder i huvudet.

:)