 |
| Milan Kundera (f. 1929) |
Jag börjar med Kundera. Milan Kundera är en tjeckisk författare som jag länge har tänkt återvända till men är lite rädd för att läsa om eftersom jag är rädd för att upptäcka att han bara är en gubbig gammal strutt. Jag läste i alla fall massor med Kundera ett tag, tror att jag var typ sexton eller sjutton. Jag vet inte hur jag kom på att läsa honom, antagligen var det via mina föräldrar, men jag tror mig minnas att Varats olidliga lätthet inte var den första boken jag läste. Fast det kan också vara en efterkonstruktion. Vad jag vet är i alla fall att den boken inte var min favorit, möjligen för att jag inte förstod hälften av vad jag läste.
Det märkliga med min läsning så där generellt är att jag nästan alltid glömmer vad jag har läst. Så det enda jag riktigt minns är en scen ur en bok, det kan ha varit Odödligheten eller Långsamheten, det enda jag minns är hursomhelst att scenen beskrev en kvinnas åtbörd. Och att jag inte fattade vad ordet "åtbörd" betydde. Jag minns inte om jag var tvungen att kolla upp det i en ordbok eller om jag förstod det av sammanhanget, men det var i alla fall något med hur kvinnan i fråga lyfte armen i luften i en hälsning som liksom etsade sig fast i jagpersonens inre.
Vad hans böcker handlar om? Ingen aning. Eller jo, det handlar mycket om Prag och om vilsna människor och om stalinism. Men jag tror inte att det var så mycket själva ämnena som fick mig att vilja läsa mer och mer Kundera utan sättet han skriver på. Som jag alltså inte har vågat återvända till på nästan - och här sätter jag kaffet i halsen - tio år. Kanske är det dags nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar