Det var året

Förra året blev det aldrig något årsinlägg, det var knappast någon som sörjde särskilt mycket men här kommer i alla fall en tillbakablick på detta år som ju på många sätt har varit riktigt skit på många sätt, inte på det privata planet då, men ni vet vad jag menar. 

Hem och hus

Året började med att jag och Cyklisten flyttade till vårt första gemensamma hem, en lägenhet uppe på en kulle där ingen annan tidigare hade bott och det var som att flyga när man såg ut från vardagsrumsfönstret och vi ser ljuset från Vinga! Vi hade inflyttningsfest och letade möbler, för flyttar man från en etta till en trea blir det aningen väl minimalistiskt med de möbler man har (även om vindsförrådet på något underligt sätt ändå är proppfullt). Nu har det gått ett år, och förutom att det är lite lyhört när man ska sova om kvällen så trivs jag så väldigt bra här.Ett alldeles ypperligt sätt att inleda året också, efter att ha stått i bostadskö i sex år.

Litteratur

I år har jag för första gången skrivit ner allt jag har läst! Här kommer topplistan:

1. Elena Ferrante - jag räknar in alla delarna i Neapelsviten här. Undrar hur många gånger jag har sagt "Ferrante" i år? Gissar på alldeles tillräckligt många.

2. Meg Wolitzer - egentligen borde hon vara på delad första plats med Ferrante för herredumilde vad jag tycker om denna författare! Vill inte ens läsa fler böcker av henne nu för jag vill inte att de ska ta slut. Läste fyra av hennes böcker och träffade henne på Bokmässan och blev ännu mer kär i henne. Vill nu bli hennes assistent/fru/dotter/bästa väninna.

Bokmässans bästa stund! 

 3. Jessica Knoll - The Luckiest Girl Alive - En otippad och oplanerad läsning som jag gillade så väldigt mycket! Kanske för att den tog mig på sängen snarare än att den var så fantastiskt välskriven, det var exakt rätt bok vid exakt rätt tillfälle. Inte en jättebra översättning så läs den på engelska om du kan.

4. Patti Smith - M Train. Som att läsa en kär väns brev, också rätt bok vid rätt tillfälle. Jag satt på balkongen under våren och läste den i solen och all den där tröttheten som föll över mig i början av året började sakta avdunsta.
 5. Lars Mytting - Simma med de drunknade - Kan vara en av de böcker jag har tipsat mest om på jobbet, också en sån där oväntad läsupplevelse som var mycket mer än jag hade förväntat mig. Inte en helt igenom perfekt roman, men en väldigt bra kombo av bra språk, mystiska omständigheter och snickeri (!).

I skrivande stund har jag läst 65 st böcker i år, ganska exakt hälften på engelska och hälften på svenska. Och jag kommer definitivt att fortsätta skriva upp vad jag läser, hur kan det komma sig att jag inte har gjort det tidigare?

Hälsa

Detta år har varit PMS:ens förlovade tidsålder. Herregud så jag har mått periodvis, värst var det i september då det kändes som om allt var i kris. Men sen tre månader tillbaka äter jag ett naturläkemedel mot PMS (och klimakteriebesvär, hehe) som finns på apoteket. Det kan vara placebo, mig spelar det ingen roll, men det har faktiskt blivit bättre. Jag känner självklart av det fortfarande men får inte den där avgrundsångesten, eller har i alla fall inte fått det sen jag började med naturläkemedlet. 

En väldigt skön grej är det här med att jag har börjat jogga. Jag hade inte trott att jag skulle kunna börja gilla det igen efter tonårens smalhetsjoggning som bara fick mig att må psykiskt dålig och besviken på mig själv för att jag inte orkade jogga fram till den där Candy-påsen som markerade en etapp på motionsstigen. Men nu, alltså vad hände? Jag joggar och orkar hur mycket som helst (dvs. ungefär fem kilometer) och tycker att det är roligt? Så jäkla skönt eftersom det är helt gratis och bara tar ca en halvtimme i anspråk.

Runt om

I maj reste jag till London med två vänner och det var så fint och välbehövt och vi hade strålande sol hela resan och parkerna var fulla av lunchande britter och det fick mig att sakna London ännu mer. Men det var det sannerligen värt. 

Det har också blivit en del Stockholmsresor och lär inte bli färre framöver eftersom det här också var året då min storasyster fick barn! En liten gullig plutt som det är så roligt att få lära känna. 

I somras var jag på cykeläventyr i Sverige och trampade totalt mer än 400 km (ja det är sant!) genom vackra landskap, uppför höga backar, med oplanerad slutdestination. Det är så roligt och lätt sätt att uppleva någonting nytt om man inte har något emot att cykla, man kan så klart göra detsamma med något fordon också. 

Vardag

Det här har varit ett något kämpigt år på jobbfronten, jag har haft en liten motivationssvacka och känt att jobbet inte riktigt har gett mig det jag har behövt i form av utmaningar och inspiration. Men sen, hux flux, dök det upp en chans för mig att börja jobba inne i stan i en annan butik istället för på flygplatsen (som ärligt talat efter fyra år hade börjat kännas lite för välbekant) och nu är jag officiellt förflyttad dit. Och nu känns det väldigt annorlunda. Jag ser fram emot att låsa upp lokalen och släppa in kunderna och det känns faktiskt som om jag har hamnat på helt rätt ställe. Dessutom: no more väckarklocka inställd på 03:15! Halleluja!

Vad hände sen?

Det får nog bli en annan lista, men om jag i korthet ska säga något om vad som väntar nästa år är det bland annat två bröllop, förhoppningsvis en massa tid att hänga med syster ysters lilla barn, roliga jobbutmaningar (snark så tråkigt det låter), förhoppningsvis en snabbt annalkande vår. Och allt detta ska jag göra genom mina nya glasögon som jag införskaffade under julhelgen.

Gott Nytt År!

Merry Christmas Baby

Jag har haft så mycket julstämning den här hösten och vintern och lyssnar för tillfället för första gången på riktigt i år på den ultimata julskivan, ni vet vilken jag menar.

Dessutom: vi har en julgran! En riktig en som är precis lagom stor (men utan pynt, för sånt har man ju inte än) och så fin med sin belysning. Jag tänker att det är det jag ska försöka vara glad över, att det finns en jul som är lugn och skön för mig även om den inte är det för så många andra. Det är en bitterljuv tid och det är svårt att greppa att allt existerar parallellt, allt det hemska och allt det fina. 

Tre saker som gör mig lite extra glad just nu:

1) Att jag har lyckats med att smitta Cyklisten med min julkärlek och att det inte längre bara är jag som är uppspelt på morgonen över att det är dags att öppna dagens lucka i julkalendern.

2) Mina nya skor. Trivialt måhända, men de är så sköna och stabila och det känns som om jag liksom hålls på plats på marken (samtidigt som jag ärligt talat känner mig lite cool också).

3) Att det är så himla kul på jobbet just nu, helt galet med alla julklappstips till höger och vänster, men att finnas mitt i detta får det lite att kännas som om jag är med i en film som utspelar sig under julhandeln i New York på 50-talet, att människor vill ge varandra böcker i present gör ändå att jag kan klamra mig fast vid tanken på att det fortfarande finns folk där ute som tycker om att tänka.

God Jul!

Fredagslista

Saxad härifrån.

VAD

Gör du nu:

Skriver på min nano-text och packar ihop mina grejor, jag ska åka till Stockholm över helgen och hoppar på tåget direkt efter jobbet.

Gör dig till en dålig människa:

Lågt blodsocker, jag kan bli riktigt störande och kan inte fokusera på någon annan än mig själv.

Vill du arbeta med:

Det jag arbetar med just nu, vilken tur!

Är roligast just nu:

Att se fram emot julen tror jag, jag är så ofattbart trött på grund av mörkret men längtar efter att ha några dagar julledigt och inte göra någonting förutom kolla på gamla filmer och äta god mat. Jo, och en ful liten mjukisdinosaurie som jag köpte förra helgen och som jag placerar ut på olika roliga ställen i lägenheten till Cyklistens munterhet.

Har du på dig nu:

Ett par blåa jeans och en svartvitrandig tröja (som har blivit alldeles sjaskig i de vita partierna efter bara några tvättar, gissar att jag har gjort fel någonstans). 

Äger du för skor:

Diverse halvtrasiga skor plus ett par alldeles nya som jag försöker gå in (aj aj aj). Kan inte bestämma mig om de ska med till Stockholm.

Har du för storlek i skor:

Trettioåtta och en halv. Köpte alldeles för små skor under några år (38) men har gått upp en storlek nu. Saknar halvstorlekarna som alltid fanns i London!

Läser du för bok:

Den jag är mest inne i är Marisha Pessls Night Film som jag - hör och häpna - lyssnar på! Jag tänkte testa detta med ljudbok nu när jag inte har tid att läsa så mycket på grund av skrivandet. Rätt mysigt att lyssna på läskigheter när man tar sig hemåt i mörkret om kvällarna. 

Ska du göra nu:

Försöka klämma ner datorn i någon av väskorna/tygpåsarna och cykla till jobbet.

Mindre än hälften kvar

Jag skriver mig igenom denna månad och hittills har jag klarat kvoten, resultatet blir knappast något extraordinärt men jag har i alla fall en tydligare plan än jag hade förra gången jag var med i NaNoWriMo. En nackdel med projektet är dock att två andra saker faller bort: läsning och yoga. Jag behöver lägga all min extratid på skrivandet, åtminstone på vardagarna, annars finns det inte en chans att jag ska hinna. 

Just nu håller jag fortfarande på med del två i Patrick Melrose-serien, Bad News, och som somna-läsning Agatha Christies Death on the Nile varvat med omläsning av Tana Frenchs Broken Harbour. Den som har läst French fattar varför det är extra passande att läsa just denna bok efter en vecka av att ha vaknat och inte kunnat somna om på grund av konstiga ljud i huset... Det är så mycket annat jag skulle vilja läsa just nu, t.ex. My Name is Lucy Barton av Elizabeth Strout och The Watchmaker of Filigree Street av Natasha Pulley (Jessi, har du läst?).

Men nu skriver jag ju här istället för på min NaNo-text, inte alls bra eftersom jag måste göra mig i ordning till jobbet om en halvtimme. Och ikväll ska jag se The Girl on the Train på bio (har hemskt låga förväntingar, men kul ska det bli) så då lär det inte bli så många ord i dokumentet. 

Exotisk

Säg inte åt mig hur jag ska prata

Säg inte åt mig att jag har den vackraste dialekten och 

att du har sagt åt din man att du skiljer dig om någon finlandssvensk säger 

"ja vill ha dig"

Säg inte åt mig att jag inte ska tappa språket

Säg inte åt mig att det är mycket vackrare när jag bryter på finska än 

när de där andra försöker prata svenska för det låter så hårt

Säg inte åt oss hur vi ska prata

Säg inte att det ena är bättre än det andra

Säg inte att det sjunger

Sjunger jag så sjunger jag du kommer inte att missa det

Svär jag dig rakt upp i ansiktet kommer du inte att tycka att det låter vackert

Säg inte åt mig

att jag låter åländsk

att jag låter gotländsk

att jag låter som en sång

att jag klingar

att jag låter för svensk

att jag inte låter svensk nog

Natten*

Jag avundas alla som åker bort till en ljusare plats den här tiden på året. Det blir allt svårare att värja sig mot mörkret och i kombination med - ja ni vet, all skit som pågår i världen (och världen är också staden man bor i och populismen verkar finnas överallt) just nu är det inte direkt så att man studsar upp från sängen på morgonen. 

 

Jag har dessutom sovit dåligt i mer än en vecka nu vilket inte alls är likt mig. Tyvärr har jag och Cyklisten oturen att huset vi bor i är väldigt lyhört uppåt och neråt, och när man ska gå och lägga sig på kvällen vill man helst inte höra när någons tvättmaskin dundrar eller när någon lyssnar på musik. För det mesta brukar jag försöka vara diplomatisk och förstående men förra veckan knackade jag faktiskt på hos grannen ovanför och bad dem vänligt men bestämt att inte tvätta kläder efter klockan tio på kvällen. Det funkade, hittills i alla fall. Nu tvättar de klockan sex på morgonen istället. 

 

Så mycket som gör att jag allra helst vill gömma huvudet under täcket och vråla 

 

MEN ÄR NI IDIOTER OCH DUMMA I HUVUDET NI FATTAR VÄL ATT MAN INTE SKA FÖRA OVÄSEN EFTER KLOCKAN TIO PÅ KVÄLLEN NÄR FOLK SKA SOVA FÖR HELVETE OCH LÄS FÖR FAN TIDNINGEN OCH SLUTA SÄGA ATT DET FINNS EN MEDIAKONSPIRATION MOT ER SOM ÄR RASISTER OCH STÅ UPP FÖR NÅGOT ANNAT ÄN ERA EGNA FRÄMLINGSFIENTLIGA IDEAL

 

eller något i den stilen. Men det gör jag så klart inte för jag är ingen skrikig person. 

 

Jag undrar däremot om jag inte borde bli det.

 

*Ja, alla ni som har spädbarn hemma kan skratta rått åt detta men jag tänker ändå att det är mysigare att vakna av en bebis än av en centrifugerande tvättmaskin. Eller?

------ -----

Vad säger man idag? Inte särskilt mycket. Man jobbar på. Går på lunch. Pratar om det lilla och inte om det stora. 

Imorgon har jag (och drygt tjugo andra) dejt med en världskänd författare. 

Kanske att man flyr in i fiktionen, som så många gånger förr.

Wow!

Man måste hålla ordning på saker och ting, även sådan som man inte förstod.

Ibland ramlar man över en bok som verkligen präglar ens vardag, inte nödvändigtvis på grund av att den rör vid något bekant inom en, utan för att den är en hel värld och man inte slutar befinna sig i den världen när man har lagt boken ifrån sig. Elizabeth Gilberts historiska roman Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter är en sån bok. 

Det är en härligt klassisk historisk roman (i utsökt översättning av Lena Torndahl) som med ett behagligt tempo berättar historien om den kvinnliga botanikern Alma Whittaker och hennes försök att begripa och förklara sin omvärld. Hon växer upp i en naturvetenskapligt intresserad familj där konversation värderas högt och känslomässiga uttryck anses onödiga och blir följaktligen skicklig på det första och usel på det andra. Jag har bott i boken i en vecka nu och när jag läste ut den för några minuter sen blev jag tvungen att säga det högt: 

"Wow!"

Jag är fylld av beundran över författare som lyckas hålla ihop 600 sidor historisk roman utan att det blir varken tråkigt, repetitivt, torrt eller undervisande. Samtidigt misstänker jag att den som inte har så mycket till övers för historiska romaner kan uppfatta Alma Whittakers... som just det; långsam och lite torr. För tempot är - precis som bokens huvudperson - lugnt och sakligt. Men den som gillar att läsa en riktigt skön berättelse där tillåter karaktärerna att vara karaktärer (det där sköna i känslan av att läsa och underhållas, att veta att det här är skrivet för min njutning) borde rimligtvis tycka väldigt mycket om den här boken. Den handlar också om betydligt mer än botanik även om det är botaniken som styr Almas varseblivning, hon skulle helst systematisera allt hon ser, vare sig det är hennes familjemedlemmar eller mossorna i skogen.

 

NaNoWriMo

Sanningen är att jag skriver här just nu för att jag undviker att skriva annat. Som någon kanske har sett här på sidan om ska jag försöka mig på NaNoWriMo i år igen, det går alltså ut på att man ska skriva 50 000 ord på 30 dagar under november. Jag var också med för två tre år sen och hade då knappt ens en flummig idé om vad jag kanske ville skriva, men fick ändå ihop det. Det var som ett bevis för mig själv att jag kan skriva så långt om jag är tvungen. Men ärligt talat blev det jag skrev riktigt, riktigt oanvändbart. Fast det gjorde inte så mycket eftersom jag ändå hade bevisat för mig själv att jag kunde skriva den textmassan bara jag koncentrerade mig.

I år har jag något av en lite mindre flummig idé, någon form av intrig och lite tydligare riktning. Skulle det inte vara ironiskt om det gjorde att jag inte klarade projektet? 

Idag är jag hemma från jobbet, såklart inte på grund av NaNo, utan för att jag är sjuk. Huvudet fullt av snor och trötthet, trodde jag skulle klara mig med en förkylning den här hösten men vad gör man. Vad gör man? Man vilar och skriver, kanske. Jag tänker att det kan gå att göra så här:

600 ord på morgonen

600 ord under lunchrasten (när jag jobbar)

600 ord på kvällen

Då borde jag få ihop drygt de 1600 ord jag ska skriva varje dag. Vad tror ni?

Vardagsveckan

Måndag: En vanlig arbetsdag, rätt måndagig måndag. Gick en kort promenad under lunchen, jobbar ju inne i stan för tillfället och älskar att det finns fler alternativ under lunchrasten än att gå ner i flygplatsbunkern/luncha på en hamburgerrestaurang! Höstlöv! Frisk luft! Glatt folk som lunchar!

Tisdag: Nu är det som så att jag har lagt mig till med en ny vana, nämligen att jogga. Trodde aldrig att jag skulle börja tycka om att göra det eftersom jag har testat ibland och alltid avskytt det. Men i våras började jag gå promenader där jag tog ett skutt här och ett skutt där och så småningom allt fler skutt inpå varandra, och nu joggar jag ungefär två gånger i veckan om jag hinner. Största orsaken till att jag kom igång med detta är att det ligger ett långt motionsspår precis utanför vårt hus, det ringlar sig igenom en jättefin skog och att hänga där är en perfekt motvikt till allt annat i livet. Så ja, det gjorde jag i tisdags efter jobbet. Plus åt en avancerad nudelsoppa som krävde flera olika moment men som blev jättegod! Meckig matlåda dock...

Onsdag: Minns inte så mycket av denna dag, märkligt eftersom det var i förrgår. Jag hade nog en ganska bra dag på jobbet tror jag. Och sen fick jag uppenbarligen minnesförlust.

Torsdag: En spännande dag! För igår var det dags för mitt första författarevenemang på nya jobbet, och det blev som tur väldigt lyckat! Glada och nöjda gäster och glada och nöjda kunder, vad mer kan man önska sig? 

Fredag: Idag har jag en kort dag eftersom gårdagen var väldigt lång, jag ska verkligen försöka kliva upp ur soffan och göra lite yoga strax eftersom jag känner att mina axlar klistrade fast sig vid öronen igår. Det blir lätt så för mig om det finns en social anspänning och jag är fokuserad på att vara väldigt trevlig och belevad mot folk jag inte känner. Efter yogandet ska jag ta en dusch och äta lite lunch, och efter jobbet väntar AW med Hanna! 

Helgplaner: Imorgon ska jag och Cyklisten köpa en kaffekokare som vi ska ge åt oss själva i julklapp. På söndag åker jag till Stockholm inför en jobbgrej på måndag och då får jag äntligen träffa min lilla systerson igen! Han var bara tre veckor gammal (!) när jag träffade honom sist, nu är han ju värsta tonåringen på två och en halv månad, jag tänker mig att vi typ ska diskutera det amerikanska presidentvalet. 

Summa summarum: Mycket bra vecka! Fick dessutom veta att Jessi kommer hit på besök inom kort! Plus att jag läser en bra bok, Elizabeth Gilberts Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter.

Patrick Melrose del 1

Just nu läser jag:

Never Mind av Edward St Aubyn, den första delen i romanerna om Patrick Melrose. Det är mörkt och cyniskt om engelsk överklass och fruktansvärda föräldrar som plågar sin son för att de inte verkar kapabla till att visa kärlek, samtidigt är det vackert och förvånansvärt lättläst. Lite som om Knausgård och Ferrante fick ett bokbarn tillsammans (eller kanske deras gemensamma förälder eftersom Never Mind gavs ut för första gången 1992?). I den första romanen är Patrick fem år gammal och hans perspektiv varvas med föräldrarnas, samt av vänner till föräldrarna.

... it was hard to know what grown-ups meant when they said things. One day he had worked out a way of guessing what they were going to do: no meant no, maybe meant perhaps, yes meant maybe and perhaps meant no, but the system did not work, and he decided that maybe everything meant perhaps.

Romansviten som utgörs av fem böcker finns utgiven i en samlad volym men jag tycker att de enskilda nyutgåvorna i pocket är så fina att jag kommer att läsa (eh, köpa...) dem alla separat. 

  

Bestyr

Det gråaste grå vädret som har varit hittills i höst, kanske den första gråa höstdagen till och med. En sån dag då man inser hur vackert det har varit fram tills nu. Jag har haft en fixardag och en vilarhelg med ärenden fram och tillbaka, i bilen hit och dit, på cykeln av och till. Upp på vinden, ner igen, värma pizza från igår, upp igen. Sen när man har kommit hem några timmar senare, krypa upp i soffhörnet under en filt med en kopp kaffe, en chokladbit och en bok. 

För tillfället läser jag den sista delen i Anna Laestadius Larssons 1700-talstrilogi, Räfvhonan där det nu förvisso har blivit 1800-tal. Det är en bra trilogi, men i ärlighetens namn börjar jag tröttna lite. Får ändå ta pauser ibland för att googla alla dessa kungligheter, det är trots allt intressant med historiskt förankrade romaner, särskilt för mig som har så otroligt dålig koll på Sveriges historia om man ser till kungalängder och liknande. Ett osnarkigt sätt att lära sig om ett snarkigt ämne helt enkelt. 

Igår läste jag ut Geir Gullicksens Berättelse om ett äktenskap som var vacker och sorglig men inte alldeles avgrundssvart. Det är spännande det här med närhet och avstånd, hur man kan tro sig vara nära någon som i tanken befinner sig någon helt annanstans, eller som i Gullicksens bok, när flera års närhet plötsligt bara är borta. Intressant och vacker som sagt.

 

Till skogs

Det är så jäkla kallt nu! Kall vind som prompt ska kila sig in överallt. I helgen var jag på skogsäventyr, det finns förvånansvärt mycket skog här i närheten bara man tar sig en bit bort från billederna och köpcentrumsklustren som finns strax utanför stadskärnan. 

Min fantasi var tydligen på topp för jag lyckades hitta alla möjliga varelser i skogen, som den här käppormen till exempel, och rymdmonstret här under.

Idag är det tisdag och jag har varit två dagar på min nya arbetsplats, det är roligt och utmattande. Utmattande kanske också just för att det är roligt, jag vill sätta mig in i precis allt men hinner förstås inte med hur mycket som helst under en arbetsdag. Vaknade upp med en väldigt mör känsla i kroppen och antar att jag borde yoga eller något sånt, men istället funderar jag på att koka en kopp kaffe till...

Nu händer det

Jag tittar på ett löv som har virvlat sig upp på höjden och ända upp till takåsen på huset mitt emot. Det blev kallt över en natt och det går inte att cykla utan mössa och vantar på morgonen och jag inser att min cykelbelysning inte är vad den borde vara och tänker en sekund att reflexväst?

För ett par dagar sedan kände jag mig liksom vänd ut och in. Och inatt drömde jag att jag förgäves försökte hitta vägen (i djup snö) till syster yster den äldres lägenhet i Stockholm, alla bekanta inslag fanns med, t.ex. att jag försöker knappa in något i telefonen och det inte funkar. Men jag vet inte. Ju fortare saker och ting händer desto bättre, att vara mittemellan har aldrig varit bästa gren.

Lite tom i huvudet är jag allt, och har fortfarande nack-/ryggspärr som jag har haft i snart en vecka. Att jag kanske borde gå på massage? Klippa mig? Yoga? Tvätta håret?

Det passar mig att saker och ting förändras samtidigt som årstiderna ändras. Men lite bitterljuvt är det ändå i att det nu är höst på riktigt.  

PS. Inte alls relaterat, men: jag lyssnade på en podd igår där en poddare sa att hon inte vill använda ordet "sambo" utan hellre säger "min kille" eftersom hon upplever att "sambo" har en tråkig och nästan nedlåtande klang. Jag har också tänkt på det här och att "sambo" låter på något sätt... avsexualiserat och nästan som en möbel. Typ jag städade under soffan och i köket och lite på sambon också. Vad tycker ni? Vad kallar man den man är tillsammans med om man bor ihop men inte är gifta?

Hatlistan här också

Vilken rolig arg lista! Känns som att man borde fylla i den typ en tisdag eftermiddag då man har fått blöta fötter. Hittade den hos Always Monday.

Min äckligaste mat: Skolmaten i gymnasiet, får lite kväljningar när jag tänker på det, mandelsej utan salt och förkokta nedfrysta och sedan uppvärmda potatisar som var färdigskalade men som fick ett slags hölje runt sig. Uäk.

Fika jag tackar nej till: Stora bullar med sånt där tråksocker på, aka Svenskarnas storfavorit kanelbullen, inte så jättegott tycker jag. Fikar helst med något litet småbröd som inte är för sött, tycker att det blir för sliskigt annars. Klarar inte heller av att äta sötsaker om jag inte har ätit mat innan, blir alldeles darrig och illamående av det. Glass om jag är hungrig till exempel, kan vara det värsta. Mitt glassfönster är väldigt snävt.

Hatväder: Avsaknaden av väder, när det varken är sol eller regn eller varmt eller kallt och det inte ens går att se några skuggor och allt är konturlöst. Tycker inte heller om att ha solen i ögonen.

TV-program jag aldrig skulle titta på: Mästarnas mästare? Sveriges mästerkock? Hela Sverige bakar? Snaaaark.

Då tappar jag humöret helt och hållet: Alltså, jag tappar inte humöret så ofta. Alls. Det händer verkligen sällan. Men om jag gör det blir jag fruktansvärt förbannad och då är det oftast för att någon okänd person klankar in på min integritet och anser sig veta saker om mig på ett sätt som inte alls känns okej. Och då kan jag bli jäkligt långsint.

Sämsta musiken: Inställsamt svängig svensk pop med Stockholmsreferenser (Vaaasagaatan hit och Gullmarsplan dit, I don't care!), stenhård aggressiv musik som bara maler på, perfekt sjungen perfekt arrangerad musik i stil med Sofia Källgren.

Värsta tiden på dygnet: Eftermiddag, mellan klockan 14 och 17 ungefär. Vad gör man med den till?

Mitt sämsta humör: Pms-ångest som gör att jag känner mig ledsen och övergiven men sen när någon vill umgås vill jag bara vara för mig själv samtidigt som jag känner mig ännu mera övergiven. Eller, om vi drar det mer åt agressionshållet: folk som inte har suttit på en cykel sen de var 12 men sen klagar på cyklisterna som inte följer trafikreglerna och är SÅ farliga och sen sätter sig i sina bilar som är de som styr stadsplaneringen och själva orsaken till att det inte finns bra cykelvägar och att det uppstår farliga situationer i trafiken.

Sämsta grejen jag äger: Hur sjukt är det att jag inte kommer på nånting? Antagligen för att det är så dåligt att jag har gömt undan det i någon skrubb nånstans.

Värsta personlighetsdragen: Obeslutsamhet in absurdum, bara VÄLJ nån gång då!

Förändringens vindar, typ

Mitt jobb alltså, som jag gillar det. På många olika sätt. Som till exempel att saker och ting ofta händer väldigt fort men att det sedan verkligen händer. Om bara en vecka ska jag tillfälligt byta till en annan butik där jag kommer att vara fram till årsskiftet, det ska bli så väldigt roligt. Det knäppa i att jag har jobbat på min nuvarande arbetsplats i fyra år också, när hände det? Nu kommer jag för en kort period att ha en paus från flygplatslivet, och det känns faktiskt lite vemodigt trots att jag kommer att återvända innan jag har hunnit märka att jag har varit borta. Fast också, att jag kommer att kunna äta lunch varsomhelst (!) tillsammans med andra människor (!!).

Jag gillar ändå förändring, och på något sadistiskt sätt särskilt mycket när det både känns roligt och skrämmande, för då vet jag också att det förändrar mig. Det är också så skönt när förändringen (även om den inte är så jättestor för någon annan än för mig som tycker att t.ex. nya vykort i butiken är en sensation) kommer utifrån, jag är ju lite lat av mig ibland så det är trevligt att själv slippa initiera det på egen hand. Jag brukar inte skriva så mycket om jobb, men det är trots allt det som tar upp den största delen av mitt och de flestas liv så det blir verkligen en stor grej även om jobbet är detsamma och det bara är miljön som förändras.

Bra grej det här med förändring på hösten, I approve! Blir också nu extra sugen på att köpa en ny kalender där jag får skriva in mina nya arbetstider, men alltså - kanske lite överdrivet att köpa en ny bara för årets två sista månader. Eller?

 

Euforin

När den släpper och kroppen plötsligt känns lättare och sinnet bara flyger iväg och jag flätar mitt hår och dansar, jo jag dansar. Jag har börjat avsky den så, pms:en, för det verkar som om den bara blir värre och värre. Så här brukar det vara:

- Först en rastlöshet och håglöshet, jag har inte lust att göra nånting. Försöker kanske välja en film att se på någon kväll men ingen är rätt. Det finns liksom inget rätt val.

- Sen det värsta stadiet, ångeststadiet. En ständig känsla av ångest i kroppen, lite som att befinna sig utanför sig själv, lite på sidan av. Vill jag faktiskt leva så här? Varför bor jag här? Varför jobbar jag med det jag gör? Tycker ens mina vänner om mig? Varför vill Cyklisten egentligen vara tillsammans med mig, nej det vill han nog inte. Så där håller jag på, ibland i mer än en vecka. I kombination med att vara en person som alltid överanalyserar allt är detta riktigt riktigt jobbigt ibland.

- Till sist, irritation och ilska, kanske det bästa (av tre dåliga) alternativet. Jag blir förbannad och gormar åt folk som promenerar på cykelbanan, jag hatar kapitalismen och patriarkatet (ännu mer än vanligt), och ibland är det nästan en lättnad, för att vara arg är i alla fall på något sätt produktivt och aktivt.

Det är inte så illa varje månad, men fy fan vad jag är trött på skiten! Idag när jag i total menseufori har varit ute och joggat, städat lägenheten, köpt kläder, handlat mat, tvättat kläder och ska få hem två vänner på filmkväll. Lider ni också av pms, har ni alltid gjort det, hur gör ni för att hantera det? Jag skulle bli så glad om någon ville dela med sig för det är ju trots allt ett väldigt intressant ämne.

Presenter

Många presentfunderingar på gång nu, födelsedagar och nyfödda och annat som händer och jag vet inte, men jag tycker att jag har blivit så dålig på att hitta på presenter! Eller så är det bara det att när man själv och de man vill ge presenter åt är vuxna nu och liksom har allt så blir det helt enkelt svårare att komma på något som de behöver. 

Som nu, jag har försökt luska och luska för att hitta på en present åt Cyklisten som fyller år om en vecka. Vi brukar inte ge varandra några stora gåvor (om man inte fyller jämt) så det behöver inte vara så märkvärdigt, men något ska man ju ändå hitta på. Nu tror jag dock att jag har kommit på en idé, men vågar inte skriva den här ifall han skulle råka ramla in på bloggen.

Konstigt ändå att det ska vara så svårt när i alla fall jag själv blir helt överlycklig bara jag får ett kort.

Hostar på lördagen

Kanske att de sista sommardagarna rinner ifrån mig, kanske att det här rosslet i lungorna inte vill släppa taget. Idag har en tavla kommit upp på väggen, det tog tydligen åtta månader. Och Cyklisten inspirerades och cyklade iväg till rambutiken för att fixa ramar till tre andra bilder som ska upp på väggen. Jag har fållat upp två par gardiner och en klänning eftersom den lånade symaskinen ska återlämnas. Däremellan hostandes och snytandes och så svettig man kan bli av att göra något annat än att läsa.

Det jag allra mest hoppas är att alla förkylningssymptom ska försvinna tills nästa helg då jag ska hälsa på syster yster den äldre som har fått en liten baby. Litet men SÅ STORT, det är liksom svårt att tro att det är på riktigt innan jag har fått se det med egna ögon. 

Äntligen björnbär

Det är knappast någon hemlighet för dem som bor i min stadsdel att det växer björnbärsbuskar längs med gångvägen nära vårt hus, men ändå kände jag mig som en upptäcktsresande när jag klev genom snåren. 

Man blir stegvis mer och mer girig när man plockar, först tar man allt man ser, och låtsas som om man inte också plockar bär som borde mogna lite mer. Men efter ett tag vill man bara sträcka sig in i buskarna efter de allra största bären, och så minns man, att de bästa bären finns där under de sylvassa taggiga grenarna, att de kan ligga liksom nästan slickade längs med marken.

Saknade förstås min upptäckarvän och bärplockarkompanjon Hanna som också älskar björnbär, som tur var det väldigt mycket kart kvar. Det har verkligen blivit en liten tradition, vårt bärplockande, och det känns som om det på något vemodigt sätt är den riktiga inledningen på hösten och slutet på sommaren på samma gång.

 

Skaffa en hobby?

Och så en sån där dag då man inte vet vad man vill och går och surar på var sitt håll, och det är liksom skönt att det regnar ute. Jag är fortfarande så förkyld att jag inte riktigt orkar med något, hostar och snyter mig varannan minut. Det är också såna dagar då jag undrar vad jag riktigt ska göra, jag skulle liksom vilja ha något pyssel av något slag att sysselsätta mig med. Ett tidsfördriv. För sen när man har kollat på någon tv-serie, surfat, läst lite och typ löst korsord - vad gör man då? Vad gör ni när ni inte har någon energi men ändå vill sysselsätta er med nånting?

Vad jag också gjorde

Den första tältplatsen i det fria

En morgon hoppade vi på våra cyklar, jag och Cyklisten, och började trampa. Första stoppet var en överraskningsfest ungefär 60 km norr om Göteborg. Sen hade vi inga planer förutom att vi skulle norrut, eventuellt till Värmland, men eventuellt inte. Vi var borta i en vecka och sov i tält fem av sex nätter, och på campingar tre av sex nätter. Vi cyklade via Vänersborg, och genom delar av Dalsland. Det var kuperat. Det var kuperat! Så kuperat att man vissa dagar aldrig cyklade på plan mark, efter varje nerförsbacke väntade en uppförsbacke. 

Eftersom det är trist att cykla på stora riksvägar med tung trafik valde vi mindre vägar, snirkliga vägar som ofta var grusvägar. Det är mycket roligare, men också ibland mycket tyngre. Att cykla uppför en brant backe med packning på cykeln på en grusväg är inte riktigt samma sak som att cykla uppför utan packning på en asfalterad väg. Men det gick bra. Det var till och med jättekul. 

Uppe på Fryksdalshöjden efter en lång uppförsbacke som aldrig ville ta slut. Det var inte Mount Everest direkt men ändå mer än 200 m över havet.

Det finns nånting så tillfredsställande med att ha med sig en begränsad packning. Man har inga vardagsval man behöver göra. Man klär på sig en av två t-skjortor man har med sig eftersom den andra sannolikt är smutsig. Man stannar där det finns mat längs vägen, det spelar ingen roll hur det ser ut eller hur maten smakar för man är ändå så hungrig att allt är gott.

Samtidigt, sen när vi var hemma igen. Så ofattbart skönt det var att sova i en SÄNG! Så mjukt! Så behagligt för höfterna! Men jag gör gärna om det igen, kanske inte exakt samma väg då, men en liknande resa. Det blir som ett beroende, att trampa sig fram genom olika landskap, att hoppa till av ormar som ringlar sig i gräset när man hukar sig bakom buskar för att kissa, att känna doften av hallon som har värmts upp av solen (det doftar som hallonsylt!). Det konstiga är också att jag som så gärna lyssnar på prat och poddar och liknande när jag vardagscyklar inte har några problem med att ha det tyst i öronen. Vad jag tänker på, undrade någon. Jag vet faktiskt inte. Men det känns som om hjärnan får vila och liksom hitta hem till sig själv igen.