Filmfestival

Filmfestivalfolket vallas än hit och än dit och det är fint att höra andra människor hyssja på varandra och slappna av i det faktum att många av besökarna bryr sig om det som de ser. Jag vallas också än hit, ser Black Swan och går sedan genomsvettig hemåt och undrar vad jag just var med om - och än dit, hittar på dåliga ordskämt tillsammans med M och L och planerar goda middagar och märkliga bakverksprojekt.

Imorgon ska bli den bästa söndagen ever har det bestämts, god caféfrukost, Sophie Calle-utställning, middag och slutspurt i ett tvserie-maraton som har pågått i ett par år redan. Om jag kommer ihåg att köpa batterier till kameran kanske det till och med kan dyka upp någon bild.  Helt tydligt en raritet numera.

Jag såg förresten en riktig svart svan en gång, det var också ganska läskigt. (Bild härifrån.)

"Asbra" handledning

Han ba: "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt."

Jag ba: "Ja, alltså det är kanske lite rörigt det här..."

Han ba: "Nej! Alltså jag har försökt hitta invändningar mot dina argument men inte lyckats."

Jag ba: "?"

Han ba: "Det här stycket till exempel, det är ju asbra!"

Jag ba: "Jaså? Jag trodde att det var rörigt."

Ibland har jag så jäkla dålig självinsikt.

Det var det här med kaffe

Det finns goda skäl att aldrig dricka kaffe – hälsoeffekterna är diskutabla och smaken i den finländska vardagen nästan alltid usel. Kaffet hör inte hemma här, och traditionen med den äckliga ljusa rostningen som finländare lärde sig föredra under sin fattiga historia är ett bevis på det här. Man rostade ljust för att inte torka ut kaffet och därmed minska vikten på en extremt dyrbar råvara. Dessutom hade vi länge en kafékultur som fick anpassa sig till konsumentattityden att det helst ska vara billigare att dricka kaffe på kafé än hemma för att det ska löna sig.

Så skriver Pia Ingström i en rolig kolumn om kaffe i dagens Husis. Hon påpekar hur irriterande det är med människor som snobbar till det genom att kräva vissa speciella sorters råvaror i alla situationer och visst kan jag hålla med henne om att det kan bli aningen tjatigt ibland. Samtidigt har texter och samtal om kaffe alltid samma Pavlov-effekt på mig, oberoende hurudant kaffe det handlar om så slutar det med att jag får en otrolig lust att dricka en kopp riktigt starkt mörkrostat kaffe. Så enkelspårig är jag. Men sen så blir jag ju också hungrig av att läsa ordet 'mat', så jag kanske är ett specialfall.

Den våldsamma litteraturvetaren

Oj, jag bröt just i misstag sönder boken som jag analyserar. Vad ska månne det betyda?

Ctrl-S anyone?

Jag vet inte hur det är med er, men när jag skriver i ett dokument under en dag så trycker jag på Ctrl-S hundratals gånger. Det började nog som en reaktion på de gånger när jag inte har Ctrl-Ssat och blivit av med hela sidor och stycken men numera är det snarast en motorisk reflex. Så fort jag har skrivit en någorlunda vettig mening så åker fingrarna dit. Lillfingret och pekfingret, jajjamensan. Ibland kan jag få känslan av att mitt konstanta Ctrl-ssande på något sätt sliter på dokumentet, en alldeles befängd tanke naturligtvis men en tanke som dyker upp likväl. Kanske ett oundviklig resultat av att kombinera en humanist med teknisk apparatur. 

Vissa dagar får jag känslan av att jag har använt Ctrl-knappen och S-knappen oftare än de andra tangenterna. Trots att jag inte egentligen har skrivit något nytt alltså. Bara för säkerhets skull liksom. Igår var en sådan dag. Idag har jag grubblat över hur författarlyan skildras och dessutom skrivit ett par tre stycken. Dessutom visade jag enorm karaktärsstyrka (enligt mina lunchvänner) när jag bröt upp och inte tog en till kaffe som alla andra.

Det är spännande det här gradulivet.

Trögstartad som bara den

Det var längesen det kändes så här motigt att jobba. Jag öppnar än den ena boken och än den andra, än det ena dokumentet och än det andra. Jag har svårt att samla tankarna. Jag vet inte var jag ska börja, vilken tanke som kan leda vidare till nästa, hur saker och ting ska hänga ihop. Idag har jag hittills inte kunnat lura mig själv till att vara aktiv. 

Så jag skickar efter adresser, klistrar på frimärken, slickar igen kuvert. Läser webbtidningar och bloggar. Flyttar runt mina saker på arbetsbordet. Tänker på min goda indiska gryta som jag lagade igår och som jag får äta när jag kommer hem. 

Kan det inte bli dags för lunchpaus snart?

Så nära lördagsmys man kan komma

Lördagar är svåra dagar tycker jag. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska hitta på när det är lördag, det är liksom inte aktuellt med lördagsgodisglädje mera. Men gårdagen blev den bästa lördagen på länge. Jag hann bland annat med att traska omkring med vänner i stan och impulsshoppa en skön huppari som kan värma mig i läsesalen, gå på kaffe, spontanbesöka en konsert med en ungdomskör i domkyrkan och pyssla i en alldeles nystylad lägenhet. Ja, så måste folk göra när de ska sälja sina bostäder: täcka över alla möbler med vita tyger och plocka bort allt personligt (inklusive mikrovågsugnen).

Mest av allt hann jag lära känna mina nyfunna vänner ännu bättre, och vad är väl bättre än det?

Idag doftar det vår och solen skiner så det värker i ögonen och jag ska snart promenera hem från Café Kultur där jag som vanligt har suttit och recenserat. Denna gång var det knepigare än på länge, det svåraste är verkligen att skriva om böcker som gör ett intryck. Vetskapen om att man alltid kommer att utelämna det allra mesta kan ibland vara extra irriterande.  

Så kan man också uttrycka sig

Citerat ur Colin Wilsons Outsidern (1956) angående Dostojevskijs svaga författarhantverk:

"Brott och straff är hans enda konstnärliga framgång, de andra böckerna är lika oformliga som kuddvar stoppade med cementklumpar."

Aj fan

Jag sitter i läsesalen och inser att det nog har bytt någon slags period här på universitetet för förutom jag sitter det endast fem andra personer här. Vanligtvis är salen sådär halvfull på morgnarna. Jag sitter också och undrar om det ska bli en sån där dag idag, för när jag just hade kommit utanför dörren och började spatsera så halkade jag pladask på rumpan och fick lite småskrapor på ena handleden. Nu är det väl bara att förbereda sig på att några fingerstumpar kommer att hackas av ikväll så där lagom till middagen. Eller så får jag bara undvika allting vasst.

Kreativa män med ångest

Det är både konstigt och skönt att ta en paus i skrivandet och läsa istället, under hösten hade jag en lång läsperiod då jag skrev ner mängder med citat, citat som jag fortfarande naturligtvis har kvar men vars sammanhang jag inte kan säga att jag minns särskilt tydligt. Just nu håller jag på med den svenska översättningen av Colin Wilsons klassiker The Outsider från 1956, en bok som jag läser mest för få lite överblick över ensamma, ångestfyllda (men kreativa) män i litteratur och konst. 

Trots att jag borde vara uppmärksam på hur Wilson konstruerar outsidern som specifikt manlig kommer jag istället på mig med att bli alldeles fascinerad av de män han skriver om. Särskilt av Vaslav Nijinskij, den manliga balettdansaren som tillbringade sina fyrtio sista år på olika mentalsjukhus men som under sina glansdagar lär ha varit otroligt speciell i sitt uttryck. Jag vet att  min husgud Freddie Mercury var väldigt fascinerad av Nijinskij, nånting som man också kan se i musikvideon till "I Want to Break Free" där han så fint skuttar omkring i sin prickiga kroppsstrumpa. 

Vaslav Nijinskij, bilden hämtad härifrån

Men det mest spännande är kanske att Nijinskijs rörelser aldrig fångades in på film, något som skulle ha varit möjligt men som han själv motsatte sig. Trots det fortsätter han att fascinera.

Platsförvirring

I morse när jag vaknade trodde jag att det ännu var natt, så mörka gjorde regnmolnen himlen. Förutom en sväng till simhallen igår morse har den här helgen tillbringats inomhus med en hög böcker och en mängd halvdåliga nittiotalsfilmer. Väl medveten om vad som händer med vägarna i denna stad när det regnar strax efter att det har fallit ordentligt med snö så har jag inte stuckit näsan utanför dörren idag. Om en halvtimme har jag tvättid, sen blir det fetaostpaj och mera film. 

Även om det har varit söndag på ett sådant där riktigt söndagigt vis kan jag inte låta bli att tänka på vad jag kunde ha gjort om jag befann mig någon annanstans. Men så går jag bakåt i blogghistoriken och ser att jag för exakt ett år sedan gjorde ganska exakt samma sak. Enda skillnaden var att gatorna som regnet föll på utanför mitt fönster var Londongator. Jag försöker tänka på det. Att det inte skulle spela någon roll var jag var just idag. 

(London: "Nu blir jag lite besviken på dig. Menar du att jag är obytbar?"

Jag: "Jag måste intala mig det ibland."

London: "Varför det?"

Jag: "För annars verkar det här regnet här så mycket otrevligare.")

Tacka vet jag sarkasmen

För att vara den första ordentliga arbetsveckan efter jul har det gott riktigt bra. Det känns inte som om jag har varit borta i tre veckor, men på ett bra sätt. Men för tillfället funderar jag över vilka sidor jag kan slösurfa på i en timme innan det är dags att gå på öl.

När folk går iväg från läsesalen på fredagar släcker de alltid sina bordlampor med triumf. "Tattadadaa, titta nu, nu har jag jobbat så duktigt hela veckan att jag får sluta för dagen!" säger deras kroppar när de studsar iväg från sina platser. Jag tycker att bibban borde ha ett gym i källarvåningen så skulle man inte blir så himla stel av allt sittande. Eller ännu bättre, en studsmatta. 

Innan jag åkte tillbaka hit efter jullovet funderade jag över hur det skulle vara att inte riktigt känna någon alls här hela våren. Det var annorlunda i London, innan jag åkte dit hade jag inte ens reflekterat över det faktum att jag skulle träffa andra människor, jag var så inställd på att det var min personliga resa att jag blev helt överrumplad när jag fick goda vänner där också. Men med Göteborg är det lite annorlunda. Kanske eftersom jag inte riktigt vet varför jag har kommit hit. 

Som tur kan detta användas som ett lite smålustigt inslag i olika konversationer. Idag påpekade en av mina lunchkompisar att hon en dag hade sett en kvinna svimma i kafeterian och att ingen hade vetat vem hon var. 

"Hon var säkert utbyteselev", var mitt svar. Jag vet inte om det är därför jag nu ska gå på after work, men lite passivt aggressiva tendenser verkar vara bra för mitt sociala liv.

Drömmötet nummer 1

Det var mig allt en effektiv paus i skrivandet. Jag surfade min vana trogen runt på lite bloggar och vad skådade mitt norra öga? Jo, att Paul Auster befinner sig i Stockholm den 10 maj. 

Ett Halleluja-moment som heter duga. Förra året såg jag hans vackra fru Siri Hustvedt prata i London och redan då nervositetsdrömde jag att Paul Auster i smyg satt med i publiken och att jag inte kunde få ur mig ett endaste ord. Om det var någon som inte var medveten om det så håller jag alltså på att skriva en gradu om hans roman Invisible. 

Det finns fortfarande kvar biljetter. Om du inte är intresserad av Auster kan du alltid komma och träffa mig och se hur jag beter mig när jag är riktigt, riktigt nervös.

Har någon sett min skylt?

Det är en himla tur att man måste ha ett syfte när man skriver uppsats, särskilt när man som jag har haft en paus på nästan en månad och inte riktigt kan minnas vad frågeställningen egentligen lät. Jasså, var det det jag skulle skriva om! Så tänkte jag för ett par timmar sedan när jag insåg att det kanske skulle vara en idé att titta lite bakåt i dokumenthistoriken. 

Än så länge (vilket inte är så länge faktiskt, det har ju bara gått tre dagar) går det bra att jobba så det bådar gott. Dessutom så har lunchvännerna har återfunnits och kaffekortet sakteligen fortsatt att fyllas i. Imorgon blir det en gratis kaffe. Jag har dessutom fått en specialsydd läskurs i genusteori som jag ska hugga tänderna i så fort jag tycker att jag börjar bli klar med mitt första analyskapitel. Det är ganska lyxigt att få plocka och välja texter och bara säga "Det blir bra det!" när den kursansvariga kvinnan påpekar att "Det blir ju väldigt teoretiskt det här".

Men men. Jag funderar på att skriva ner mitt syfte jättestort i ett dokument, printa ut det och montera upp det på en skylt som jag kan ta fram nu och då i läsesalen när jag undrar vad sjutton det var jag tänkte med det där andra kapitlet. Kanske jag kan muta någon av bibliotekarierna att traska förbi med skylten nu och då.

(Observera att detta säkerligen är ett av många kommande inlägg som handlar om att skriva gradu. Och jag tänker inte be om ursäkt för det, det förstår alla som själv har varit  eller är i min situation. Ni andra: suck it up!)

Överlevnadslistor

Precis som säkert många andra så tycker jag väldigt illa om januari och februari. Det är onödiga månader som jag tycker att man skulle kunna avskaffa. Januari verkar så lång och så är den plötsligt slut och man har inte gjort en tredjedel av allt som man borde, februari är "årets kortaste månad" men håller ändå på och segar i eeevigheter. 

Eftersom jag inte kom på något särskilt nyårslöfte i år har jag istället gjort upp en annan plan. Den kallar jag för "Hur du tar dig igenom januari och februari utan att bli deprimerad". Så här ser min lista ut, tipsa mig gärna om du har några flera idéer.

1. Stig upp tidigt på morgnarna och försök jobba effektivt på förmiddagen

2. Drick massor med gott kaffe

3. Gör undan minst ett av alla 'måsten' varje dag (t.ex. uppdatera din CV, maila viktiga personer, posta brev)

4. Titta inte på för mycket tv-serier utan se på film istället

5. Simma minst en gång i veckan 

En jättelame lista, jag vet. Det är det som är problemet, det finns ingenting som gör dessa månader trevliga, så är det bara. Kanske det är lika så bra att bara göra en massa tråkiga saker då också. Men, inte att förglömma, i slutet av januari och i början av februari är det Göteborgs filmfestival och då gästas staden (förutom av diverse branschfolk) av två fina filurer som det ska bli fint att träffa. Då gäller inte någon av punkterna ovan. Då gäller nämligen denna lista istället:

1. Se på massor med film

2. Drick massor med gott kaffe

3. Prata massor med strunt

Okej, punkt två från den första listan gäller året om. Men alla listor blir faktiskt lite trevligare om den finns med.

Recensionskaffe

Under hösten blev det något av en söndagstrutin att äta caféfrukost och skriva recensioner på Café Kultur. Det blir kanske lite dyrt i längden men det tänker jag strunta i så länge det är möjligt. Idag fick jag dessutom definitivt intrycket att jag inte ska sluta med denna rutin eftersom jag först fick en billig kaffepåfyllning och sedan en helt gratis kaffepåfyllning och dessutom fick jag en liten tryffelbit. Sådant gör mig glad.

Resultatet av detta är i och för sig att jag nu är extremt koffeinpåverkad och att mina fingrar skriver i hypersuperrasertakt. Men det är också att min sömnbristshuvudvärk har försvunnit och att en recension har blivit skriven. Det är också mycket fint att veta att det finns ett ställe som jag vill gå till sen när människor hälsar på här. Komsi komsi!

Back in da (slippery) hood

Jag skrev just ett argt mail till Sgs-bostäder och undrade varför de inte sandar gångvägarna här där jag bor. Med tanke på vad jag betalar för min lilla skrubb skulle jag liksom inte vilja slå ihjäl mig på vägen mellan ytterdörren och trottoaren.

Förutom horrorhalkan är allt väl och nu ska jag snart laga lite guacamole och titta på film. Det känns bra att vara tillbaka i mitt rum, bättre än jag trodde faktiskt. Under jullovet insåg jag nämligen att hösten nog har varit mer stressig än vad jag har varit medveten om, men stressig på ett annat sätt än vad jag är van vid. Fyll en kalender med underliga möten som ska hållas och fester som ska planeras och uppsatser som ska skrivas - inga problem. Men det här att ha mycket tid att tänka i kombination med att vara lite osäker över varför jag har flyttat just till Göteborg var helt tydligt mer slitigt än jag hade trott. 

Jag förklarar mig dock rehabiliterad för tillfället. Ett urval av orsakerna kan beskådas nedan.

Åh, litteraturen!

Åh, datorspelen!

Åh, familjen!*

*Ett annat Åh! som inte hade så representativa bilder är sedan också naturligtvis maten. Åh!

Lite panik liksom

För det mesta kan jag släta över min framtidsångest med tanken på att jag är fruktansvärt icke-originell. Att ha ångest över framtiden när jag nästan är tjugofem och håller på att avsluta mina studier är knappast det mest originella men kan gå igenom, eller hur?

Men ibland, ibland slår den ner riktigt ordentligt. Då känner jag gråten växa i bröstet och börjar panikartat googla konstiga utbildningar. Kanske borde jag bli någonting helt annat, jag menar vad gör en litteraturvetare egentligen? Tvingas jobba med något som inte överhuvudtaget har med litteratur att göra? 

Så säger paniken. För det handlar så mycket om var jag vill vara. Inte bara vad jag vill göra. Och ibland är det så svårt att veta vad som är viktigast, det där varet eller det där vadet. I de stunderna blir den där tanken på att jag är mycket vanlig i min panik inte tröstande alls, den gör det snarare värre. Att jag också skulle vara sån? Som alla andra?

Tja, jo, så är det kanske.

Jag är väl som du men på mitt eget sätt... liksom.