Korta dagar

Och så insåg jag att jag har exakt en helt ledig och ouppbokad dag innan flytten som alltså sker redan vid årsskiftet. Den dagen är imorgon. I skrivande stund har jag packat ner mina böcker, men inte mycket mer än så. 

Jag börjar förstå varför vi hade möjlighet att få den här lägenheten just den här perioden på året, det finns liksom inte särskilt mycket svängrum i kalendern.

(men nästa vecka får vi nycklarna så trots stressfinnen som har dykt upp i pannan tänker jag ändå mest iiiiiiiih!)

Back in the day

Det är inte riktigt dags för någon tillbakablick på år 2015 än, men varje gång jag är i färd med att flytta tänker jag tillbaka på tidigare år och bostäder, vem jag var då och hur jag mådde och vad jag hade för tankar om där jag bodde.

För sex år sedan bodde jag i London. Ungefär vid den här tiden hade jag besök, jag tror bestämt att det var Johanna som var och hälsade på mig. Vi drack te och åt scones i Kensington Gardens (!) och jag var väldigt nöjd med min tillvaro. I december blev jag även bjuden på lussekatter med norsk brunost, en traditionell företeelse tydligen som jag var måttligt imponerad av. Jag hade en magisk Londonkväll tillsammans med två nya vänner, en av dem har jag fortfarande sporadisk kontakt med, den andra har helt försvunnit sorgligt nog. Vi umgicks bara under en termin men hon var en väldigt fin och intensiv vän och jag tänker ofta på henne.

För fem år sedan hade jag precis flyttat till Göteborg och kände mig ganska förvirrad, då bodde jag i en studentlägenhet som var otroligt deprimerande och jag minns att jag saknade London fruktansvärt mycket och att jag blev glad när det blev vinter. En vinter jag trodde var helt normal för Göteborg, så vackert med all snö. Hahahahahahahaha. Den som har bott i södra Sverige förstår varför jag hånskrattar åt mig själv i efterskott.

Jag ska inte dra igenom alla år ett efter ett, men jag kan i varje fall konstatera att det har gått mycket upp och ner. Bostadsmarknaden i den här staden (i det här landet) är helt galen, vill man köpa en bostadsrätt är det svinhöga lån som gäller (vilket de flesta andra i och för sig verkar tycka är rimligt, kanske är jag bara feg), vill man hyra får man glatt nöja sig med att vänta i fem år innan man får napp. Sen jag flyttade hit hösten 2010 har jag bott:

- i en studentlägenhet på 18 kvadratmeter med delat kök, inget fel på det egentligen men då var jag redan tjugofyra år och hade liksom passerat det där stadiet då jag tyckte det var charmigt med odiskade teflonkastruller på spisen.

- i en andrahandslägenhet på tre rum och kök som jag delade med bland annat en dansk man som bodde i det ena rummet vissa helger då han hälsade på sin son som bodde i Göteborg, en Australiensisk man som även han hade ett barn i Göteborg (?) som han hälsade på ca en gång i månaden, plus diverse vänner

- som inneboende hos min vän Linda, det var bara i några månader

- som någonslags andrahandsboende/sambo/särbo i Cyklistens etta där jag bor just nu sedan drygt ett år tillbaka

Fem år. Inte för att avskräcka någon, men har du ens pyttepyttelite övervägt att flytta till Göteborg och har möjlighet att ställa dig i bostadskö, gör det nu för guds skull. 

Galna dagar

Jag kände värken i kroppen smyga sig på igår, och landade hemma med feber. Jag hade i alla fall sinnesnärvaro nog att plocka med mig en bok som precis som jag anade passar perfekt när en är sjuk, Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg. Det är en roman jag har anat att jag borde gilla, 1700-tal, alkemi, äventyr och kärlek. En Augustnominering på det och jag är övertygad.

Ute har det ljusnat och nu verkar det mörkna till, på spisen puttrar en grönkålssoppa. I rummet intill sitter Cyklisten och skriver examensarbete och om ett par timmar ska vi skriva på kontrakt för vår första riktiga gemensamma lägenhet.

Helt okej sjukdag ändå.

Elena Ferrante

För ett tag sen fick jag tipset att försöka få tag på den italienska författaren Elena Ferrantes böcker (som kommer ut på svenska i vår). Har ni hört talas om henne? Enligt den jag pratade med som var bosatt i Italien är folk helt besatta av Ferrantes romaner, särskilt av hennes senaste bokserie som börjar med My Brilliant Friend som jag precis har börjat läsa. Det är den första boken i hennes Neapel-serie, fyra romaner som kretsar kring två väninnor som växer upp i Neapel under 50-talet. 

Jag gillar verkligen omslagsdesignen, det ger ett väldigt klassiskt intryck. Det är också väldigt kul att Elena Ferrante är en pseudonym och att ingen vet vem som gömmer sig bakom pseudonymen, jag hoppas verkligen att det förblir så eftersom det inte verkar handla om en "Vem är Lars Kepler!?"-historia utan om en skrivande människa som är väldigt mån om sin integritet. Kudos till Ferrante, som man (vem?) hade sagt för några år sen.

My Brilliant Friend kommer ut hos Norstedts under våren med titeln Min fantastiska väninna, tyvärr med ett enligt mig mindre fantastiskt omslag. Eller ja, det är väldigt snyggt det också men sticker inte ut lika mycket som bilden ovan tycker jag.

Jag återkommer när jag har läst mera! Vad läser ni?

Lillajul

Det finns inte i Sverige, Lillajul alltså. Det finns något som heter Lilla julafton som firas i Skåne dagen innan julafton, men det är ju inte samma sak.

En fin grej med att ha finländska vänner i Göteborg är att det finns flera som vill fira Lillajul, vi brukar göra det riktigt ordentligt genom att göra en massa julmat och sen frossa och hänga. Mycket bra tycker jag! Så idag har jag gjort morotslåda vilket är extra kul eftersom jag och Cyklisten kommer att fira jul på olika håll i år och det har blivit lite av en tradition att göra vårt eget minimalistiska julbord (minimalistiskt främst pga att vi har varit endast två ätande personer på julafton, ej av estetiska skäl).

Så. Gott. Det. Ska. Bli.

Jag har dock insett jag jag är jättekänslig för muskot och lätt blir illamående om jag får i mig ens litegrann för mycket, någon som känner igen sig?

Mvh, skribenten av kanske årets minst intressanta blogginlägg.

Morgon

Jag vaknar till och är kissnödig, har stigit upp tidigt hela veckan och det är skönt att vakna tidigt trots att det är lördag. Igår såg jag The Shining som jag inte har vågat se tidigare, jag satt med en kudde halvt framför ansiktet, hur kommer det sig att det känns lättare att se något otäckt om man kan gömma sig? 

Jag smyger upp och sneglar på klockan, 07:05. Smyger ner igen. Under uppvärmda täcken, till någon som också nyss har vaknat. 

I november är det som om man behöver fastna i saker, den här veckan har varje maträtt jag har gjort innehållit ingredienserna lime och koriander. Det är som om jag skapar hållpunkter som för mig framåt, det där fortfarande efter snart trettio år obegripliga att det ska bli ännu mörkare i en månad till innan det vänder.

Men idag lyser solen och himlen är blå med tunna slöjmoln. Och jag ska träffa en vän och äta frukost (nummer två) och sen gå en långpromenad. 

Några andra hållpunkter som får tankarna på tid att svindla: för två år sen höll jag på med NaNoWriMo och hade ont i mina tänder. För tre år sen försökte jag reda ut begreppen kring vad jag kände för att ge upp tankarna på att satsa på en akademisk karriär. För fyra år sedan (!) fick jag min magisterexamen i litteraturvetenskap.

 

Lära känna-listan

Vad vore bloggar utan listor! Den här har dykt upp lite överallt den senaste tiden och jag har med glädje läst igenom alla jag har stött på. Inte för att jag inbillar mig att det är särskilt många som överhuvudtaget läser den här bloggen eftersom jag skriver så sporadiskt numera, inte heller att dessa personer inte skulle känna mig (hej mamma) bla bla bla. Slut på ursäkter, nu kör vi.

Hur gammal är du?

Jag är  29 år.

Hur gammal känner du dig?

Faktiskt en relevant fråga, för det var väldigt länge som jag inte alls kände mig i synk med min ålder. Men efter 25 var det som om någonting lättade, kroppen föll liksom på plats i sig själv, tankarna föll på plats i kroppen. Jag tror tyvärr att den här känslan av att inte känna sig som sin ålder egentligen beror på att vårt samhälle är så fruktansvärt ålderssegregerat. För egentligen, vad är det som säger att en viss ålder ska kännas på ett visst sätt om inte omgivningen? 

Här är en bild på mig när jag försöker se oval ut, tycker jag lyckas
rätt bra (glasögonen är för övrigt lånade). Inte så vuxet kanske.

Var bor du?

Jag bor i en etta i västra Göteborg, i Majorna närmare bestämt. Inte särskilt rymligt med tanke på att vi är två personer som bor här, men väldigt mysigt! 

Vad har du gjort idag?

Idag gick jag upp halv fem , hoppade på cykeln och tog mig till mitt tidiga pass på jobbet. Sen har jag jobbat. Bland annat har jag försökt göra en översikt över hur vi ska skylta butiken i december. På vägen hem åkte jag via Hannas jobb och bjöd in henne på mat hos mig ikväll. Som jag för övrigt borde börja laga istället för att blogga...

Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig

Jag har en massa konstiga kroppsrelaterade bekvämlighetproblem, och då menar jag inte utseendemässiga sådana utan problem av ett annat slag. Ingen får exempelvis helst röra i mina revben, det tycker jag är otroligt obehagligt. När jag ligger på rygg i sängen måste jag ha något under hälarna, annars känns det - ja, obehagligt. Det här med revbenen gäller i viss grad också kläder och täcken/filtar, ibland måste jag liksom puffa upp det när jag ligger på rygg så att det inte ska nudda för mycket vid just revbenen. 

Jag har varit vittne i en rättegång. Det var obehagligt men kändes otroligt viktigt att göra, sen dess har jag blivit väldigt intresserad av hur man bygger upp rättsfall, men också ännu mer cynisk gällande juridiken kring våld mot kvinnor (det var alltså inte jag som var utsatt för något våld, bara för att förtydliga).

Jag snarkar och använder snarkskena när jag sover, det var lite obekvämt i början och vissa nätter spottar jag ut den utan att vara medveten om det men för det mesta tänker jag knappt på det. Helt okej för mig, betydligt mer okej för Cyklisten som slipper väckas och putta på mig femtio gånger varje natt.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?

Är rätt nöjd med var jag befinner mig faktiskt.

Vad är du på för humör just nu?

Jag är aningen trött pga att jag har gått upp tidigt två dagar i rad, men annars ganska tillfreds. 

Vilket är ditt favoritgodis?

Alltså, det är är en till sak som jag inte tror att någon på riktigt bryr sig om. Eller så tänker jag så bara för att jag nästan aldrig äter godis, som i blandgodis. Men ska e va så ska e va choko.

Är du morgon- eller kvällsmänniska?

Jag måste ärligt säga att jag inte riktigt vet vad som är vad. Med mina arbetstider är jag tvungen att stiga upp så tidigt att jag har bestämt att försöka tränga bort alla jobbighetstankar eftersom det inte gör något till eller från för mig. Samtidigt har jag kanske börjat uppskatta morgonen mer, tycker att det kan vara jätteskönt att gå upp tidigt under helgen (om jag vaknar av mig själv) och äta frukost i lugn och ro och liksom komma igång innan resten av världen belamrar gator och torg.

Har du blivit sydd någon gång?

Ja, med fyra stygn i mitt högra knä. Fick en glasbit genom knät när jag gick i tvåan. Minns att det gjorde mer ont att få bedövning än att få själva såret. 

Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?

Jag är ingen vän av stora gester, så jag tyckte att det var fint när Cyklisten messade mig för ett par helger sen när jag hade jobbat tidigt och undrade om han skulle beställa en "Frasses med ananas istället för kyckling" tills jag kom hem. Det är liksom fint ändå att någon vet vad man gillar för pizza. 

Är du blyg?

Nej. Jag kan bli trött på att vara social ibland när jag har jobbat väldigt mycket och liksom inte kan stänga av kundservice-mode (ni som jobbar med kundservice vet vad jag menar), men jag har nog aldrig varit blyg.

Vad heter du i andra namn?

Henrika

Knappt ljust ens

En sån vecka: orkar inte läsa bloggar, orkar inte läsa, orkar inte gå ut och gå, orkar inte blogga.

Men så kan man i alla fall blogga lite, kanske snabbläddra förbi andras texter, läsa bara litegrann (eller läsa ut två böcker man hade på gång), spela tv-spel, gå på yoga. Ta på sig fel skor till jobbet och ha värk i fötterna de sista timmarna på fredag kväll innan den lediga helgen, men prata länge med en kund om medkänsla och alternativ historieskrivning. Träffa en vän man träffar alldeles för sällan och bara dyka rätt inpå det viktiga, prata i racerfart i en och en halvtimme och sen vinka hejdå, gå vidare med en varm känsla i magen.

Det blev inte så illa ändå.

Och nu ska jag strax göra mig i ordning för att träffa den här favorittomten som är mitt middagssällskap ikväll. Jag tänker att vi ska gå igenom alla tankar vi har tänkt de senaste två veckorna då vi inte har hunnit prata ordentligt, äta jättemycket mat och dricka någonting gott.

Trakten

Jag gick på promenad i mina kvarter. Det har knappast undgått någon att vi har en väldigt vacker höst, så här såg det ut idag.

Vinklar och hus av olika slag mot en klarblå himmel. 

Ostindiegatan där spårvagnarna susar förbi var alldeles gulgrön.

En och annan fin husfasad såg jag också.

Till och med de här fula klossarna var fina i solljuset!

Träden! Färgerna! Himlen! Hösten!

London

Jag tänker något om London nu, att det var så länge sen att jag knappt minns, fast på ett bra sätt. Att det tog fasligt länge att komma ifrån känslan av sorg varje gång jag tänkte på London. Det är paradoxalt för jag vill egentligen inte bo där, men när jag åkte därifrån 2010 kändes det hemskt. 

Det är inte helt typiskt av mig att avsluta saker i rätt tid, oftast låter jag det dra ut på tiden och förtvina av sig självt. Men jag tror att det den gången faktiskt var något som avslutades exakt när det var dags. Medan jag ännu var uppfylld av allt, människorna, husen, gatorna, språket, parkerna... det hade varit ännu värre att åka därifrån med en känsla av besvikelse. 

Och nu känns det bara roligt, att jag har bott där, att allt måste ha förändrats jättemycket (det var fem år sen!) och att det gör mig nyfiken. Det finns dessutom redan en plan om att återvända, bara för ett besök, men det gör mig ändå väldigt glad när jag tänker på det. Kanske också för att jag har planerat att åka dit med två vänner jag har lärt känna i Göteborg. Något nytt och något inte lika nytt, jag och de och London. Jag längtar!

Tusen år sedan.

(London: Jag trodde att hon hade övergett mig helt, jag trodde att hon aldrig skulle hälsa på mig på gatan mer. När jag tänkte på henne tänkte jag Nina? Vem är hon? Fast inom mig fanns det en saknad. Inte jättestor förstås.

Göteborg: Nu ljuger du.

London: Du vet väl att det egentligen är hon som skriver våra repliker? Så jag kan säga precis vad jag vill och då är det sant.

Göteborg: Fast vi kommer aldrig att träffas.

London: Jo, genom henne.)

Höst

Är det så att det är taken eller löven och himlen som har bestämt vilka som ska vara mina favoritfärger? Ibland tror jag att det är så.

Längre in

Det är som om jag kryper längre in i mig själv den här tiden på året och det är både skönt och tungt på samma gång. Jag vet ju hur det är därinne (härinne?), det är tryggt och mjukt och jag hör ekon av slutsatser jag redan har dragit samtidigt som jag försöker formulera mig kring vad jag är just nu. Det är just det, det där definierandet, skrynklandet, abstraherandet, som gör mig trött ibland. Att aldrig kunna trycka på paus och bara vara, utan ständigt vända lampan mot de små detaljerna för att granska dem på så nära håll som möjligt.

Och att luften blir hög, och att ljuset blir skarpt.

Lyss!

Jag måste bara tipsa om Maria Svelands P1-serie från 2009 Heliga familjen. Jag är ju en Sveriges Radio-knarkare av rang och får ibland känslan av att jag har hört allt intressant som exempelvis P1 någonsin har gjort, men så uppenbarar sig ändå det ena programmet efter det andra, jag älskar public service!

I Heliga familjen diskuteras familjenormens ve och ove ur olika perspektiv och av intressanta personer som Agnes Wold, Karin Johannisson, Gudrun Schyman... och jag har hittills bara lyssnat på fyra avsnitt. Det är en blandning av intervjuer, hemma hos-reportage och ljudkonst. 

Så spännande att jag skulle vilja ha en radioprogramscirkel efter varje avsnitt! Klick klick så hamnar du i Sveriges Radios arkiv.

Fotografi: Dana Hursey

Låt böckerna beskriva ditt liv

Är du man eller kvinna? We Are Not Ourselves (Matthew Thomas)

Beskriv dig själv: Den du söker finns inte här (Mia Öström)

Hur mår du? Beautiful Ruins (Jess Walter)

Beskriv stället du bor på: No One Belongs Here More Than You (Miranda July)

Vart skulle du vilja resa? Det avlägset nära (Rebecca Solnit)

Beskriv din(a) bästa vän(ner): Kalmars jägarinnor (Tove Folkesson)

Favoritfärg: The Blue Fox (Sjón)

Väder just nu: Än finns det hopp (Karin Wahlberg)

Favoritårstid: Sommaren utan regn (Maggie O'Farrell)

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Mitt liv som roman (Jan Henrik Swahn)

Vad betyder livet för dig? Det man har och det man drömmer om (Cecilia Davidsson)

Hur är ditt förhållande? Ta min hand det vore underligt (Catharina Gripenberg)

Vad är du rädd för? A Void (Georges Perec)

Dagens aforism? All the Light We Cannot See (Anthony Doerr)

Vilket råd skulle du vilja ge? Det som inte dödar oss (David Lagercrantz)

Hur skulle du vilja dö? Let the Northern Lights Erase Your Name (Vendela Vida)

Motto: Akta dig för att färdas allt för fort (Philip Teir)

Tack till Jessi för utmaningen!

Bokmässan topp fem

Fem

Att vara på mässan utan jobbåtagande - det är the shit! Hjälp vad skönt att inte behöva tänka på deadlines och vilka seminarier som kunde vara intressanta för andra att läsa om. Det är visserligen väldigt kul att springa på seminarier, men det kan också bli lite stressigt för det finns så hiskeligt mycket att välja mellan.

Fyra 

Den där känslan när jag kom in i mässalen första dagen och efter ca en halv minut hade träffat en bekant och sen efter en minut en bekant till och sen bara lunkade runt i lugn och ro och petade på böcker bland alldeles lagom med folk. 

Tre 

Jag hade inget seminariekort i år men gick ändå på ett seminarium, "Oförnuft och känsla", med Karolina Ramqvist, Lena Andersson och Gunilla Boethius (den sistnämnda är dramatiker som har kommit ut med passionsromanen Ofri som utspelar sig på 70-talet). För det mesta gick det till så här:

- Karolina Ramqvist gjorde på sitt väldigt intellektuella vis en intressant och spontan analys av något fenomen

- Lena Andersson lutade sig fram mot henne och sa något i stil med "det du säger är alltså..." och försökte rationellt bena ut och strukturera upp vad Ramqvist hade sagt

- Gunilla Boethius inflikade något om karaktärerna i sin roman och ville att de skulle prata om "sexet!"

Ramqvist, så cool. 

Det var fantastiskt underhållande och intressant, en jätterolig kombination av tre helt olika personligheter. Skönt att pricka rätt seminarium när jag bara gick på ett.

Två 

Högen:

I mitten English Bookshops årliga "tre för priset av två", tre chansningar. Jag har redan hunnit läsa Megan Abbots The Fever som var ruskigt bra. Jag uppskattar verkligen thrillers/rysare som får en att balansera mellan att tro att något övernaturligt har hänt och att det självklart finns en rationell förklaring. Onda boken har jag precis börjat läsa, det ruskigaste med den hittills är nog all igenkänning (den utspelar sig ju på litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, host host). Jag är väldigt nöjd med min hög!

Ett

Att få intensivhänga med vänner, bland annat med Jennie och Martina, bara promenera runt bland montrarna, äta lunch, prata om ditt och datt. Dessutom hade jag äran att få lyssna till Martina både läsa ur sin bok och prata med en väldigt mysig Claes Andersson (som insisterade på att en del av Martinas diktsamling är en metafor för USA's förhållande till resten av världen, haha). Jag monterminglade också med en vän och kollega och pratade egentligen bara med henne hela kvällen (men i olika montrar och med olika dryck i högsta hugg), vi höll liksom samma tempo hela tiden så det var först dagen efter som man insåg att man hade druckit rätt många glas vin...

Årets minus:

Alltså vad är grejen med mig och de här silhuettbokstöden? Varje år säger jag att jag ska köpa ett, likväl lämnar jag mässan tomhänt. VAD ÄR GREJEN? Jag vill ju ha ett bokstöd. Nu har jag dessutom (efter fem år?) bestämt mig för att jag vill ha det med Elin Wägner, lite som en hyllning till min fina föreläsare i London Helena Forsås-Scott som forskade om Wägner och som gick bort alldeles för tidigt nu i sommar. 

Kan även köpas här

Nästa år kanske?

En dag som en månad

Jag hade faktiskt en tanke när jag gick in i mataffären, men så saknades en ingrediens (den viktigaste), blodsockernivån sjönk, och jag vandrade av och an i den stora butiken och gjorde sen det man inte ska göra i en mataffär, letade efter recept på mobilen. Väl hemma var jag tvungen att använda miniräknare för att räkna ihop vad 1,5x3 (risportioner etc.) var, så tomt var det i hjärnan. Men gott blev det! Den som är nyfiken kan söka på "quorngryta med äpple".

Läste någonstans att februari är som kalenderårets tisdag, en jävlig tid. Och den analogin ska man väl kunna vända på också. Att tisdag är som februari. Whut?

En dag då man mest tar sig från punkt till punkt. 

(men i övermorgon börjar Bokmässan)

Babysteps

Bland de skejtande männen med de vilda armarna som lyfts mot himlen utan hinder, en liten flicka med rosa kläder och tiara, en liten skateboard, en liten seger.

Det triviala

Jag går på stan i ett mellanrum mellan jobb och något annat och tänker att det inte finns träningsbyxor i bra kvalitet och jag blir så äcklad av hur mycket skit som säljs som kommer att gå sönder om några månader och på att ingen (nej, inte heller alltid jag, trots att jag försöker) bryr sig. 

Jag sitter på en lunch och vi pratar om hur arg man kan bli när saker inte fungerar som de ska, någon flikar in att det förstås inte är något stort problem med tanke på hur världen ser ut just nu och vi hummar, det är sant, men vi fortsätter ändå diskussionen om irritation och försenade transporter.

Det är inte samma sak, det är inte ens något som kan jämföras. Men ändå tänker jag att det är dumt att inte titta på förväntningarna, systemen som rasade, önskningarna om något hållbart som inte slog in. Att det inte handlar om att säga: det här är min skit, men din skit är värre så därför är min skit inte viktigt. Det är förstås så, de flesta av oss bär med oss skit som inte kan komma i närheten av vad många människor upplever just nu. Men jag tror liksom inte att det leder så långt att bagatellisera det, oftast tror jag just att det blir som på lunchen idag, några sekunders hummande och dåligt samvete, men inget mer än så. 

Jag tänker så här: om jag istället kan ta den där reaktionen jag får när något inte blir som jag hade önskat, att ta den besvikelsen, verkligen känna den oavsett hur trivial den är, och sedan påminna mig om att det är en känsla som alla människor faktiskt känner. Då kanske jag också har lättare att minnas vad det innebär att vara en medmänniska. Jag hoppas i varje fall att det kan vara så.

 

 

 

Sommaren som var

Jag är inte riktigt där ännu, i vardagen som liksom rinner på, men jag är på väg. Det har gått fem veckor sedan semestern, det är inte särskilt länge men ändå tillräckligt länge för att man ska hinna glömma vad man riktigt gjorde. Jag lovar, det blir ingen tusensidig semesterbildskavalkad, men lite måste jag berätta om min sista semestervecka ändå.

Det roligaste jag gjorde under min semester var alldeles oplanerat och spontant, nämligen att ta färjan från Göteborg till Fredrikshavn i Danmark för att cykla och tälta där i en vecka. 

Här tror jag att vi precis har slagit upp det nyinköpta tältet för första gången - jag häpnade över hur lätt det var. Tält har minsann förändrats sen jag slog upp ett sist för mer än tio år sedan. Men lite skeptisk ser jag allt ut...

Men trots min skepsis inför att sova i tält kan jag varmt rekommendera ett äventyr på Nordjylland som var det vi hann med under en vecka. Det var relativt korta avstånd mellan campingarna vi bodde på (det är ingen allemansrätt på Danmark) och väldigt föränderlig natur. Jag oade och aade över den sanslösa mängden blåklint som växte vilt överallt, helst hade jag velat springa ut på en åker i ett enda "The hiiillls are aliiiive...".

Överlag var människorna vi träffade under turen också väldigt hjälpsamma, och vi fick tips om de flesta platserna genom att prata med folk utanför mataffärer. Ett av tipsen var ön Livø som ligger i Limfjorden, en liten ö som bedriver ekologiskt jordbruk och där man också får tälta. Det var otroligt vackert där och så lugnt och skönt att inte bo på en camping utan ute i naturen. 

Här är en av sanddynerna utanför Lønstrup där det även fanns en fyr som nästan helt var täckt av sand. 

Danmark alltså, nära och vackert (och relativt platt...), jag kommer helt säkert att cykla där igen.

Måndagssummerar veckan med söndagslista

Vad är det senaste du åt?

Jag smakade precis på linssoppan som jag håller på och kokar, den blev lite halvtråkig, smaklös men lite för stark samtidigt.

Vad gjorde du igår?

Jag var i Stockholm. Dagen började med frukost hos min syrra och sen lite häng med hela (!) familjen som var i stan för att fira en födelsedag. Allt väl tills jag och Cyklisten skulle ta tåget hem och det hade blivit översvämning någonstans i Västsverige, vårt tåg skulle ha varit framme 20:30 men först 01:40 (!!) rullade vi in på Centralstationen i Göteborg.

Vad har du gjort idag?

Gäspat och druckit väldigt mycket kaffe. Och jobbat.

Vad är det senaste du köpte?

Igår köpte jag en väldigt fin liten tavla som jag hittade på ett regnigt gatuloppis i Aspudden, det är en lite Tolkien-aktig bild med mystiska trappor i berget och storslagna landskap. Ett riktigt fynd, 20 kronor betalade jag för den!

När reser du nästa gång?

Åh, inte på länge hoppas jag med tanke på hur det gick nu sist... jo, jag ska en sväng till Stockholm snart igen, men först i oktober.

Vad var det bästa med just den här veckan?

Att hela min familj var samlad, det var så himla roligt. Det var helt galet nog två år sedan sist, så det var verkligen på tiden!

Vilken tv-serie såg du senast?

Eeeh... räknas Retro? Kollade på avsnittet om artificiell intelligens, så kul att få nostalginörda om 90-talet!

Hur ser du ut just nu?

Jag har smutsigt hår (orkade inte med någon hårtvätt där vid tvåsnåret inatt) och har på mig en randig klänning som jag oftast inte brukar ha på jobbet för den känns lite som ett nattlinne, inte så konstigt kanske att den kändes passande just denna gäspiga dag. 

Stal listan av Hanna.

Vardagen

Första jobbveckan efter semestern gick som en dans, men det är klart att tröttheten kommer ikapp, det är trots allt en ganska stor förändring detta när semestern tar slut. Men, nu ser jag fram emot hösten. Jag hoppas att det ska dyka upp några såna där höstdagar då allt doftar skog - förhoppningsvis för att man befinner sig i skogen. Kvällar då man tillåter sig att tycka att det är skönt att kvällarna är mörka utan att få ångest över att den där ljusnande tiden är så långt borta. 

Jo, det längtar jag efter.

Hösten 2012, shit alltså.

Öar och sund nu är jag lugn

Vi samlar stenar och jag hittar en som liknar en cykelsadel.

Vi ändrar våra planer och tittar på varandras ryggar, ropar varningar om sniglar.

Vem är det som bestämmer över ens liv egentligen? 

Sen försvinner solen i havet men jag märker ingenting för min blick är vänd mot dig.

Några timmar till

Den här tiden på året, det är någonting som får mig att vilja sammanfatta. Kanske är det tröttheten som slår sig fast i kroppen när man har ett par dagar jobb kvar och plötsligt tillåter sig känna efter, att inse hur mycket som har hänt sen den förra semestern. Den här tiden förra året var jag inneboende hos min vän i Gamlestan. Sen dess har jag flyttat in i Cyklistens lägenhet samtidigt som han flyttade från stan, bott i lägenheten i två terminer under vilka jag har börjat ett nytt jobb, för att sen flytta ihop med Cyklisten som återvände till stan.

Kanske inte så konstigt att jag mest vill ligga raklång och bara glo. 

Lite kvar nu, sen blir det paus. Men vi ses i augusti om inte förr.

 

Snart, snart, sommarfart

Jag läste ut Jill Alexander Essbaums roman Hausfrau väldigt fort, vill nästan gå tillbaka och läsa om den på direkten. Poetiskt språk, intressant huvudperson, och spännande att Essbaum skriver om tysk grammatik som om det handlade om livet. En roman att sugas in i, slås med och drabbas av.

"'På tyska bildar vi passiv form med verbet werden, bli. Alltså: cykeln blev stulen, om man så vill. Eller kvinnan blev bedrövad.'

   Eller kroppen blev förhärjad. Och hjärtat blev krossat. Det blev på något vis tydligare så för Anna. 'Att vara' är statiskt. 'Att bli' förutsätter rörelse. Ett paradoxalt steg mot viljelös kapitulation. Vad det än är, så gör man det inte själv. Man utsätts för det. 'Passivitet' och 'passion' börjar likadant. Det är i slutet som de skiljer sig åt."

Hon kan skriva den där Essbaum. 

I övrigt håller jag med föregående talare, nu vankas sommarfart. 

Nu blommar det

Det är varmt, men luften är ännu lite kylig. Det kryper sig på, det ska bli varmare, och jag ska snart vara ledig i två dagar. 

Jag försöker planera en vettig hög att bära med mig under semestern. Böcker alltså, men det var väl underförstått. Jag tänker att jag kanske ändå borde välja bort de där jag har spanat på på jobbet, för att faktiskt klippa. Inte tänka ens en gnutta jobb. Vältra mig i ord som jag inte har någon som helst praktisk användning av. Åh!

Det är nästan osannolikt hur många bra romaner jag har läst hittills i år, jag kan bara rada upp dem och häpna: Anthony Doerrs All the Light We Cannot See, Richard Flanagans The Narrow Road to the Deep North, Cheryl Strayeds Torch, Paula Fox Desperate Characters, Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor... Vilken läslycka.

Denna har jag precis börjat på, den verkar väldigt intressant. Och sanslöst snygg!

Ingen belöning?

Märkligt med besvikelsen som vibrerar i luften nu, som en massa ouppfyllda löften (vems?) som flyger förbi. Värmen som inte är, planerna på planerna som inte vågar tänkas. Kanske är det för att jag inte har semester än, kanske är det för att jag är van vid svala junimånader i Österbotten, men än så länge tycker jag att det går an. 

Fast jag kan ändå förstå känslan och jag delar den förstås om jag riktigt tänker efter. Hur man efter många mörka månader har längtat efter ljuset, när man i kyligaste februari har krupit ner och frusit under filten och tänkt belönande tankar om sommarvärmen. Att allt detta skulle ha varit förgäves?

Nästan ett eget rum på rim

Kanske är det först nu, en månad senare, när alla våra ägodelar är samlade i samma utrymme, som vi har flyttat ihop på riktigt, jag och Cyklisten. Man kan försöka rationalisera, slänga här, rensa ut där, men det är svårt att låtsas som om en etta är tillräckligt stor för två personer. Samtidigt är det ett lyxproblem, många bor trängre än så, otryggare än så, med svarta kontrakt, utan kontrakt, i någons soffa. 

Och det finns också  kreativa utmaningar med små utrymmen. Så här kan man lösa problemet med att bara ha ett rum att vistas i men behov av att vara ifred. Min lilla kontorsvrå inkorporerad i bokhyllan. Som står i köket. Bredvid Cyklistens cykel som hänger på väggen. En halvmeter ifrån matbordet. 

Men ändå! Min lilla vrå! 

Det kom ett brev idag också, adresserat till "Fam Cyklistsson Othman". Är det så? Blir man en familj när man flyttar ihop?