Grå december

Jag har verkligen julstämning nu samtidigt som jag är så otroligt trött på att gå hemma. Men jag har bakat pepparkakor, lussekatter, gjort julgodis (som jag nästan har ätit upp), köpt julblommor och en lykta till balkongen. Bland annat. Samtidigt är Lillcyklisten hemma eftersom magsjukan härjar på förskolan och ingen av oss är särskilt sugna på att gå runt och kräkas under julen. Och så var det det där med pluggandet också, "bara" en rapport kvar att lämna in nu. Den ska egentligen vara klar först i mitten av januari men jag hade verkligen velat bli färdig innan jul. Så jag får vara ledig på riktigt någon vecka under min föräldraledighet i alla fall.

 

Det var otroligt vackert med all snö, nu är det grått och mörkt. Men också farbart, det var inte alls hanterbart att gå uppför med en dubbelvagn på saltade men oplogade gångbanor. 

 

Ja, ni hör ju. Det finns inte mycket kreativitet kvar i den här hjärnan. Jag hoppas nu på ett otroligt ohändelserikt år 2022 och på en lugn och otjafsig avslutning på 2021.

Dyrbar tid

Jag vänder balkongkrukorna upp och ner, det rasar ner alldeles för blöt jord och växter som dog när det var frost natten tills igår. Jag mailar kors och tvärs, försöker få tag i någon att intervjua för min sista inlämningsuppgift. Känner mig oinspirerad, halvhjärtad. Får äntligen ett positivt svar och börjar skriva ihop en intervjuguide, tänker samtidigt på hur skönt det var att luncha ute med J igår när jag struntade i att plugga. Att inte bara jobba på, som man gör, som jag gör.

Ibland tänker jag att det är dumt att jag studerar samtidigt som jag är föräldraledig. Men samtidigt ser jag hur Lillcyklisten äntligen glatt går iväg och vinkar hejdå mamma utan att ens se sig om. Hur han blir lite ledsen när jag hämtar honom mamma jag vill inte gå hem från förskolan. Det är inte att han har vantrivts, men kontinuiteten gör all skillnad i världen. Jag försöker påminna mig själv: det är ett systemfel som gör att jag känner mig tvungen att plugga för att min son ska få tillräckligt med tid på förskolan för att känna sig trygg. Det är ett systemfel som gör att jag ofta har tankarna på ett annat håll när jag leker med Minicyklisten vars utveckling går i sån rasande fart att jag inte hinner med.

Den här dyrbara tiden. Som aldrig kommer åter. Som sliter en i stycken och bombarderar en med kärlek. Hur ska vi kunna minnas den som den var?

En öl längre bort från självutplåning

Så händer det plötsligt. Jag springer på en av våra oändligt många trevliga grannar som är gräsänka, vi pratar om att träffas och ta ett glas. Nu när jag inte är fast i ammandet längre. Ikväll? Jo, men ikväll passar! När vi susar ner för backen genom kyrkogården känns det som om gravarna stämmer upp i en hurrakör och jag tänker här har jag inte cyklat i mörkret sen 2018 och sen beställer vi varsin öl och pratar i tre timmar om var vi kommer ifrån och om att det saknas litteratur som skriver om moderskap och födande ur ett mer existentiellt perspektiv.

 

Det är som att långsamt landa i sig själv. Jag saknar Minicyklistens spädbarnstid och kan inte riktigt förstå att den har varit över länge redan, men känner också tillförsikt. För det är så lätt för mig att helt uppgå i familjevarandet och att, utan att tänka på det, åsidosätta alla mina egna behov. I viss mån är det säkert en bra förmåga, särskilt under barnets första år. Men betraktat ur ett längre perspektiv tror jag inte att självutplåning är rätt väg att gå. Eller att det är hälsosamt för mina barn att deras mamma inte har någon annan identitet än att vara mamma.

 

 

 

Nu kommer helgen och vi har klarat av tre hela veckor utan vab, jag kan knappt tro att det är sant. Tre saker hoppas jag på inför helgen:

 

1. Att alla rester från snuvorna som barnen har nu försvinner

2. Att jag och Lillcyklisten kan träffa en vän och hennes son och göra något roligt (åka spårvagn var Lillcyklistens förslag). 

3. Att jag ska komma på hur jag ska lösa det faktum att jag inte har någon fungerande telefon

Fredagsström

 

 

Och så slänger man in ett inlägg, så där två minuter innan man borde väcka ettåringen som sover i solen på balkongen. Om morgonen som började bra men slutade med migrän och ett barn som flög över styret, och tack hjälmen nu blev det mest förskräckelse. Hur han precis innan sa mamma jag ÄLSKAR backar och jag såg hur styret började vingla vingla men kunde inte göra något annat än ställa vagnen och springa efter. Ingen katastrof men en tråkig vändning som blev till en ledsen lämning, så klart.

 

Men sen, med ettåringen på café i väntan på att apoteket skulle öppna. En god frukost, mellanstor, smörgås, kaffe, ägg, yoghurt med müsli. Den fick mig att sakna H och långa frukostar, och jag längtar till Antikhallarna och den lilla kaviartuben som jag aldrig öppnar för jag gillar inte kaviar.

 

Kanske ska vi försöka hämta Lillcyklisten tillsammans, det har varit ett önskemål, men det blir så klart aldrig lika roligt i verkligheten. Mer svartsjuka och spring än kramar. Vi får se. Så börjar i alla fall helgen, och imorgon kväll ska vi äta ost och chark och fira att jag har slutat nattamma.

Sju timmar

Tänkte skriva att det plötsligt händer. Men är det plötsligt när man har försökt och kämpat aktivt i flera månader? Kanske inte. Jag nådde till slut en vändpunkt och det kom som en befrielse. Den fjärde natten sov Minicyklisten hela natten (jag vaknade så klart flera gånger av ovana), och härom natten sov jag i SJU TIMMAR i sträck utan att vakna. Vet ni hur otroligt det är? Jag minns inte ens när jag senast sov så många timmar i sträck men gissar att det var för drygt ett och ett halvt år sedan.

Det är märkligt vad det gör med en. Dels sömnbristen, dels känslan av att det bara är jag som kan lösa allt som har med Minicyklistens sömn att göra eftersom jag ammar. Det har varit fint att amma så länge, även om ett drygt år inte direkt är anmärkningsvärt länge. Det gick tills det inte gick, liksom. Och nu känner jag mig lite mer som mig själv igen, samtidigt som också är en annan.

Zombie at your service

Jag ska inte tråka ut någon med detaljer, men den här natten tog ändå priset. Till slut fungerade inte det sätt jag har försökt söva om Minicyklisten på, så nu blev det cold turkey-avslut med amningen. Ber till gudarna att nätter av den här typen bara är ett övergångsfenomen.

"Mamma, jag drömde om en maskin. Som kunde göra allt och som man behöver om man är död, eller gammal."

Någon sov i alla fall i natt, det gäller att glädjas åt småsakerna.

Då vad det bara att skriva klart den där hemuppgiften dårå...

ZzzzzZz

I morse var jag nära att gå från förskolelämningen utan skor, kom på mig själv i sista stund. Natten var något av en prövning och det hade varit så skönt att krypa ner under täcket och låtit någon annan hämta barn, vara ute i regnvädret, laga mat och fixa läggningen. Det värsta är att jag alltid blir som tröttast på eftermiddagen, precis då när jag behöver energin som mest. Vem har kommit på den idiotiska idén att det ska vara så egentligen?

 

Det jag längtar efter mest just nu, topp tre, är:

 

1. Sömn. En hel natts sömn. Jag har inte sovit en hel natts sömn sen kanske våren 2020. RIP korttidsminnet.

 

2. Gå ut och äta och dricka öl kvällstid. Nu tror jag iofs att det börjar bli möjligt, men det är klart att man är lite nojig när man har varit förstahandströstaren i ett år.

 

3. Öööh... säger väl sömn igen då.  

Vem jobbar heltid?

 

 

Vi tittar på fordon, cyklar i löv, beundrar (?) olika fordon som är starka och smidiga. Jag tänker på årsskiftet och att jag ska börja jobba. Att vara på jobbet känns bara roligt, men att barnen ska vara långa veckor på förskolan känns mindre roligt.

Sen Lillcyklisten föddes 2018 har vårt liv varit så annorlunda jämfört med tidigare, och plötsligt har hemmavarandet blivit norm. Det har gått från föräldraledighet till studier till föräldraledighet igen och parallellt med det pandemi och distansjobbande. Inte för att någon av oss skulle vilja vara hemma med barnen på heltid, men oj vad man vänjer sig vid att någon alltid slutar tidigt eller är hemma och kan laga mat. Från att inte ha reflekterat så mycket kring heltidsarbete har nya förväntningar på livet liksom smugit sig på. 

Det är ju inte särskilt konstigt att vilja tillbringa tid med sin familj, eller att inte vilja stressa till och från jobbet för att barnen inte ska vara på förskolan så långa dagar. Men det är ändå som om vi båda är överraskade över hur konstigt det känns. För vi har inte arbetat heltid samtidigt sen innan Lillcyklisten föddes så det blir en helt ny tillvaro. Att Minicyklisten också ska gå på förskolan, och lika långa dagar som sin storebror, det är också något alldeles nytt att förhålla sig till.

Vi får se var vi landar. Jag undrar dock hur många av alla föräldrar jag träffar som jobbar heltid? Kanske ska jag börja fråga. För det är ju ändå så att många verkar hämta sina barn "tidigt" (alltså typ mellan kl 15-16) och gör de det kan jag inte förstå hur de samtidigt skulle kunna jobba heltid.

Torsdag nästan helg

Molnen skingras och det är knappt att jag tror mina ögon. Det känns som om det har varit gråväder i flera veckor men det stämmer nog inte riktigt. Jag beställer julklappar, sånt som ändå behövs och som är på rea. Vattenflaskor i stål, i de billigaste färgerna. Det är tillfredsställande att kunna slå ihop två olika syften, särskilt när man har ont om pengar. 

 

Men det börjar bli lite trist nu, att ha en så skral ekonomi. Det är skönt att för längesen ha vant sig av med onödiga köp, men jag saknar att kunna välja det jag tycker är bäst istället för det som är billigast. Samtidigt känns det märkligt att jag kommer att få en lön igen efter årsskiftet. Hur mycket som nu sist och slutligen kommer att landa på kontot efter allt vabbande återstår att se så klart. 

Det som också känns märkligt är att Minicyklisten ska börja på förskolan. Han känns så mycket mindre än vad Lillcyklisten gjorde i samma ålder, antagligen för att jag nu har något att jämföra med, plus att Lillcyklisten var så himla tidigt med allt att han alltid har känts äldre än han är. Nu är det verkligen som att jag kommer att lämna bort min lilla bebis, och hela dagen dessutom. Usch. 

 

I eftermiddag får Minicyklisten hänga på Cyklisten som har en ledig eftermiddag. Jag och Lillcyklisten ska kanske träffa grannar eller kompisar som också är förkylda, jag hoppas det i alla fall. I förmiddags hann jag byta några ord med en annan förälder som också vabbade på randen till frustration, så skönt att åtminstone en stund få prata med någon annan vuxen (än Cyklisten, hehe) varje dag.  

Väldigt kära dagbok över bloggen just nu men more is more tänker jag.

Under ett töcken eller täcke

Vi sitter under extratäcket i soffan, utanför är allt gömt i ett täcke av dimma och regn. Hela förmiddagen har vi varit inne, det är vanligtvis inget tillvägagångssätt jag väljer, men idag blev det så. Det finns trots allt en gräns för hur mycket entusiasm jag kan uppbåda för att gå till Hemköp och köpa bananer vareviga dag. 

Min hjärna är ett töcken idag. Förra veckan trodde jag att vi äntligen hade nått vägs ände med Minicyklistens nattliga ammande. Jag fick sova till 04-05 utan att väckas i flera dagar och det var himmelskt. Men nu är vi tillbaka, kanske inte på noll, men väl några steg bakåt. Inatt vrålade han i en och en halvtimme med början 00:30. Efter att ha klappat, kramat, lagt ner, tagit upp, bytts av av Cyklisten, gått in igen, börjat om, fått honom att somna bara för att han sen vaknade när Lillcyklisten hostade till - gav jag upp. Sen sov han med mig resten av natten.

Och så här: det är verkligen inget fel på att samsova, men min kropp går sönder av att ligga statiskt på en sida. Det går liksom inte. Samtidigt är det enda som funkar när det spårar ur så här. Att liggamma och somna. Det är mysigt när han sover alldeles tätt intill, men kanske i två eller tre timmar. Sen när han bara snuttar och snuttar och tumlar runt och sätter sig upp? Nej, alltså hur länge ska man orka hålla på så här?

Just nu har jag heller ingen aning om varför han vaknar. Är det för att han vill amma eller är ammande det enda som kan lugna honom när han vaknar av något helt annat? Tänder? Mardrömmar? Separationsångest? Förkylning? Antagligen alla de nämnda orsakerna sammantaget.

Hurra du har vunnit

Man skulle kunna föreställa sig, att när barnen har somnat, då gör man något som inte alls har med barnen att göra. Det kunde man. Föreställa sig.

Vad jag gör om kvällarna? Letar som en besatt efter Duplo och Brio-tåg på Tradera, förfasas över att någon kan lägga upp någon gammal Duplobil och vilja ha typ 400 kronor i utropspris. För att sen förfasas över hur jag orkar förfasa mig över någonting sånt?

Men kicken man får när man lyckas fynda något, den är farlig. Det är liksom lite för lätt att intala sig att det är så bra att köpa leksaker på Tradera, så bra att inte köpa nytt. Samtidigt som det verkligen inte är more is more när det gäller barnens prylar. Snarare rätt grejor, och i rätt mängd.

Samtidigt cyklar Cyklisten till Sisjöns Stora Coop för att handla litervis med havremjölk och kanske chips tills på fredag.

Är det absurt att börja tänka på julklappar redan nu?

Frågar en som definitivt inte har ett särskilt rikt inre liv för tillfället.

Enkäterna

Jag älskar enkäter. Jag är just nu med i tre pågående forskningsprojekt där man då och då får en personlig enkätlänk som man ska fylla i. Jag vet inte riktigt vilket behov det fyller för mig, att få klicka i de olika fälten för Aldrig, Ibland, Varje dag och så vidare. Kanske är det bara ett självhävdelsebehov, förklätt i en önskan om att kunna påverka. 

Ofta är jag också en sån som fyller i långa förklaringar om det finns såna fält. Försöker formulera mig så att det framstår som sakligt och genomtänkt, tänker på att någon kommer att läsa det just jag har skrivit. Att det är viktigt att det blir rätt. 

Jag kan inte säga vart jag vill komma med den här bekännelsen. Kanske är det ett sätt att känna sig lite mindre ensam, inte riktigt ett rop ut i rymden som här, utan faktiskt ett svar på någon annans rop. Nu har jag visserligen alltid tyckt om att delta i olika undersökningar, men nog gör pandemin konstiga saker med oss...

Spretig måndag

Öronproppar i, teven och babyvakten på. Jag läser en årsredovisning av ett stort svenskt företag och börjar min analys av deras personalkoncept. Det är faktiskt förvånansvärt intressant att läsa den kurs jag läser just nu, Organisation och personalledning. Det känns som att jag har nytta av sånt jag har läst tidigare, men det är också intressant att läsa texterna och tänka på olika ställen jag själv har arbetat på. Som tur har kursen fokus mer på organisationskultur än ekonomi, det är faktiskt inget egentligt fokus på ekonomi, så det handlar rätt mycket om grupper och individers förhållande till dem.

 

I eftermiddag är planen att cykla runt på diverse ärenden, exempelvis hade jag tänkt åka till Lidl och fynda (?) underliga saker. Typ piroger, och klistermärken om det finns. Har fått nys om att de ibland kan ha fiffiga leksaker för en billig peng. Jag försöker tänka att jag inte jämt ska anpassa mig efter barnen (även om det är det man ju gör som förälder), utan att åtminstone ha ambitionen att göra saker tillsammans som även jag tycker är kul. Det kan tolkas som att jag vägrar tillbringa varje eftermiddag i en lekpark. Kul ibland, särskilt om det dyker upp någon bekant, men för det mesta ganska tråkigt. 

Först ska bara den enorma eftermiddagströttheten, som alltid slår till precis när storbarnets teve-vila och lillbarnets sovvila tar slut, forceras medelst mellanmål och "ett gott humör". Hm.

Ett år

Du pekar på hunden, säger "bää". Du pekar på skatan, säger "bää". 

Storebror frågar: "Vad säger fåret?"

"Bää." 

När du ler lyser hela ditt ansikte och du ler ofta, nästan hela tiden faktiskt. Att ett så litet ansikte kan ha så många miner, att det går att le på så många olika sätt? Vi slåss nästan om att gosa med dig, ibland blir goset till slagsmål, det är inte lätt att ha en liten bror som man vill krama hela tiden men som man samtidigt vill knuffa bort.

Du blir van vid att bli knuffad, buffad på, trängd, petad på. Saker slängs på dig, du får dörrar i ansiktet, ramlar rakt bakåt och huvudet dunsar i golvet. Oftast mest i förbifarten. Att vara någons småsyskon är att bli älskad och härdad.

Jag ser på klockan: om några timmar föds du. Om några timmar vet jag inte att det är kaos och att det händer farliga saker, för jag är nedsövd. Om några timmar föds du men jag träffar dig inte förrän dagen efter. 

Vägen från förlossningsrummet till Neo-IVA, när jag halvsitter i sängen och dörrpar för dörrpar öppnas. Sköterskan som några minuter tidigare undrar om jag vill ha något att äta kanske? Efter att ha legat ett halvt dygn för observation på uppvaket. "Nej, jag vill träffa mitt barn." Den konstigaste transport jag någonsin har varit med om. 

Och så är du där. Med några slangar kvar för säkerhets skull. Vår stora starka lilla minsting.

 

Höstlista

En lista, som sig bör. Hittad hos Ellen.

Vill fokusera på: Att ta det lugnt när ett barn sover och ett annat är på förskolan. Det vill säga sitta i soffan och göra något lagom energiskt, inte fara runt och förbereda tusen saker för att "passa på" när jag har en stund över. 

Vill ha mer av: Do I dare say it? Egentid. Görandes vad som helst, egentligen. Men kanske allra helst kvällstid, med en vän, över ett glas öl.

Vill ha mindre av: Tjafs! Man blir så trött på sig själv och på varandra när man tjafsar.

Vill titta på: Någon spännande miniserie. Just nu har vi bara Netflix och Viaplay och jag tycker det är svårt att hitta bra serier just nu. Får kanske ta upp HBO igen...

Vill lyssna på: Ljudböcker! Så glad att jag började lyssna igen, det har också fått mig att läsa mer fysiska böcker. I kön just nu är bland annat Johanna Lindholms Trion och Meg Masons Sorrow and Bliss.

Vill läsa: Martinas nya bok Pisces SZN! Och Quynh Trans Skugga och svalka. Idel finlandssvenskar tydligen.

Vill ha på mig: Något annat än funktionsplagg please? Svårgenomförbart denna säsong när man har två småbarn. Drömmen hade varit en snygg men opraktisk klänning som man absolut inte kan amma i och skor med hög klack.

Vill lära mig: Att inte vara så ängslig. Tror inte jag uppfattas som ängslig, men ibland undrar jag om jag nånsin fattar beslut baserat på vad jag faktiskt vill eller om jag alltid anpassar mig efter vad som är bäst för människor i min omgivning.

"Äta ute"

Vill hänga på: Tullen på Mariaplan! Helst med Cyklisten. Oklart om det är genomförbart.

Vill dricka: Någon riktigt god ale. Och jättemycket kaffe.

Vill äta: Gärna något starkt? Tycker kidsen här hemma äter det mesta, men vi har varit lite slöa med att introducera stark mat. Hade inte heller tackat nej till den glasnudelsallad jag åt häromdagen då jag träffade M på en vietnamesisk restaurang. Det får oavsett helst vara utanför hemmet, tack.

Utflykter och resmål: Åh, finns ju så många ställen jag vill åka till, som så många andra. Men längtar faktiskt efter att åka till Helsingfors. Det blir liksom aldrig att jag är i södra Finland eftersom alla Finlandsresor bär av till Österbotten, men en stor del av mina vänner och min släkt bor i Helsingfors så en långhelg där hade varit jättekul. Kanske hela familjen? Eller bara med ett barn?

Allmänt utspritt

Nu har hösten kommit också hit. Temperaturen sjönk från 19 grader till 9 grader på bara någon dag, och nu Göteborgsblåser och -regnar det var och varannan dag. Jag funderar på hur länge balkongblommorna kan stå ute, samt var de ska ställas när de ska tas in - alla låga ytor är oanvändbara nu med en nästan-ettåring som drar sig upp precis överallt.

 

Snart får vi nog flytta på pärmarna också...

Sedan pandemins intåg tycker jag varje vecka kan beskrivas som en enda väntan på vabben. Antingen är man hemma med ett sjukt barn eller så väntar man på att barnet ska bli snuvigt. Jag räknar med att vabba i snitt var tredje vecka, och enligt de beräkningarna borde det vara dags igen nästa vecka, så där lagom till min första hemtenta.

Igår fick jag min andra vaccindos, det kändes faktiskt stort efteråt, trots att jag inte alls tänkte på det som något särskilt när jag var på väg dit. Men hemma var det som om andetagen lyfte och benen började spritta. Det är inte som om jag kommer att ställa mig först i kö till något evenemang där man står och trängs direkt, men tänk om. Tänk om man i alla fall kan börja träffas hemma hos sina vänner. Hur gör man ens?

Om två veckor blir Minicyklisten ett år och det är så otroligt märkligt. Jag kan knappt minnas hur det kändes att bara ha ett barn, precis som efter att Lillcyklisten föddes kan jag nu tänka men varför gjorde jag inte mer x eller y när vi bara hade ett barn? Det är ju verkligen kaos för det mesta när man har två stycken småbarn, och jag tror verkligen inte att det kommer att bli lugnare om ett år om man säger så. Men nu är det väldigt roligt att se hur de mer och mer interagerar med varandra och hur båda kan ta initiativ till bus. 

Så sjukt ändå, att jag har två barn.

En vardag

När vi promenerar till förskolan blåser det så mycket att barnen får regn i ansiktet, trots att vagnen är täckt av regnskyddet och suffletterna är nerfällda. Det väller upp vatten ur en gatubrunn och vi konstaterar att barnen antagligen är inne och leker idag. Igår hade Lillcyklisten sagt att han saknade mig under dagen och varit lite ledsen, idag går han in utan att ens säga hejdå efter att artigt ha konverserat med en av pedagogerna: "Jag tänkte att du kanske var sjuk fortfarande men du är inte sjuk".

 

 

Hemma. Jag lyssnar på Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki i mobilens högtalare samtidigt som jag leker med Minicyklisten. Det är ingen idé att gå ut med honom i det här regnvädret och det går faktiskt att vara inne. Plötsligt visar termometern +10 och jag vet inte vad jag ska klä på honom när det är dags för sovstund på balkongen. 

När han har somnat klickar jag igång den sista föreläsningen det här kursmomentet samtidigt som jag rör ihop mellanmålsmuffins. Jag börjar bli rutinerad nu. Kan höfta lite och det blir oftast helt okej. Klockan närmar sig lunch. Jag håller tummarna för att sovstunden blir lång idag också men är förberedd på motsatsen. Knäpper på riset, värmer dhaalen från igår, väntar på att Cyklisten ska komma ut ur sovrummet där han också lyssnar på en föreläsning. 

Det slutar regna, björken utanför får gulare och gulare blad. Det sprakar i babyvakten, riset kokar.

Att vakna, somna, vakna

Visst gör det ont när tänder spricker. Minns inte att det var så här jobbigt förra gången. Hörntänderna som håller på att spränga fram har varit på väg i säkert en månad nu och nattsömnen och tålamodet är därefter. Det är så hemskt när man inte kan göra något för att hjälpa. Alvedon och amma. Inte sova. Inte. Sova. Nu börjar reserverna ta slut, eller nej, de har tagit slut för länge sedan. Och jag fick en förhållandevis lugn start med en bebis som faktiskt sov för det mesta, så det är egentligen nu i sommar som det har blivit jobbigt med uppvaken.

Det är inte direkt så att jag går omkring i ett töcken, det är knappt möjligt ens när man ska hålla koll på en treåring samtidigt. Men jag är mer less. Så där så jag svär till Minicyklisten på natten när det fortfarande tumlas runt efter en halvtimme, trots att jag fattar att det minst av allt kommer att få honom att somna. 

Samtidigt: snart är han inte längre en bebis. Snart kommer jag inte att amma längre. Snart är han också en treåring som ställer frågor om hur fågelskelett ser ut och om man kan baka meloner. Försöker fokusera på det. Försöker.

Ett långt hej om förväntningar

Som med så mycket annat handlar sommaren om förväntningar. Det är nästan som en sport att se fram emot sommaren, och i år har vi nog alla behövt den mer än någonsin. Förväntningar är bra, de gör i bästa fall att man skärper sig lite och faktiskt försöker lite mer än vanligt. Men de gör så klart också att verkligheten ibland inte riktigt stämmer. 

 

 

Den här sommaren har hittills varit både och, både dagar och stunder som man sparar längst inne i hjärtat, och tillfällen man helst bara glömmer. Det är väl så det ska vara, kan man lakoniskt konstatera. Ett av de stunder jag inte kommer att minnas varmt är när jag klev på mina glasögon så båda skalmarna lossnade. Eller kvällen i nattbåten efter en lång resdag med för många intryck för Lillcyklisten. Däremot tänker jag gärna på hans glädje när han sprang av och an på sandbanken i Fäbodaviken. Och på Minicyklistens kärlek till att bada, han kröp omkring snabbt som attan och skrattade, fick lyfta upp honom annars hade han krupit ända ut till horisonten. 

 

Nu är vi på den sista semesterveckan. Efter en lång vinter och vår med alldeles för mycket familjetid trodde jag att det bara skulle kännas skönt att vardagen kommer igång igen, men dessvärre betyder det bara mindre avlastning för mig eftersom jag fortsätter vara föräldraledig året ut och samtidigt ska försöka plugga på halvtid. Jag vet inte om det är idioti att plugga igen, men sanningen är att vi behöver alla studiebidrag och liknande vi kan få i nuläget. 

 

 

Det är i alla fall den här månaden nu som jag alltid har tyckt om men som sen barnen kom har börjat skava lite. För den är så förknippad med förväntningar och förhoppningar, att vara höggravid och drömma om förlossningar som ska bli något och som sen blir något annat, på fel sätt. Det måste väl ändå vara det svåraste att ha förväntningar kring, samtidigt som man behöver förbereda sig och försöka föreställa sig vad det är man ska gå igenom. Augusti. Vi tar en dag i taget.

Sommarlistan

Det är sommar! Det är lista! Vissa traditioner ska man bara inte bryta.

Kommer du att jobba i sommar eller ha semester?

Jag fortsätter att vara föräldraledig fram till årsskiftet, så också under sommaren. Men det blir antagligen gemensam ledighet bara i juli, och om Cyklisten får "sommarjobb" via sin praktikplats, förskola i augusti. Men det känns alldeles lagom.

Vad ska du göra?

Vi ska åka varvet runt, så att säga, via Stockholm-Åbo, upp till Österbotten, över till Västerbotten och så ner igen. Tror det kommer att bli otroligt bra.

Vad gör du helst en ledig kväll?

Ja, en ledig kväll, när hade man det sist? Jag har inte kunnat lämna hemmet kvällstid på år och dar (typ), men drömmen nu hade varit att träffa en vän för kvällspicknick och öl på någon klippa vid havet och prata tills solen går ner. Ska jag vara realistisk så är väl det bästa just nu en kall öl på balkongen när barnen har somnat.

Vad ser du mest fram emot i sommar?

Att träffa min familj och att vistas i Fäboda, helt klart. Längtar alltid dit på sommaren och så klart ännu mer nu när det har gått två år sen sist jag var där. Ser fram emot att Lillcyklisten ska få springa omkring och leka och att vi ska få lite avlastning också, hehe. 

Vad ser du minst fram emot i sommar?

Själva resan är väl ingen jättehöjdpunkt, tåg plus båt plus tåg och sen båt plus tåg igen. Men på något sätt går det väl? Förstår dock ej hur Minicyklisten ska lyckas sova tillsammans med mig på en smal tåg-/båtsäng så som han går an just nu.

Vad är tre materiella ting du absolut inte kan tänka dig vara utan i sommar?

1. Efter att ha varit gravid varannan sommar sen 2018 är nummer ett en kall öl. Kan inte tänka mig en sommar utan en kall öl nu. 

2. Mina hörlurar. Ljudböckerna är de enda böcker jag läser just nu och det är guld värt! 

3. Skötväskan. På grund av anledning, som man brukar säga.

Vem läser?

Undrar ibland vem jag skriver för egentligen, men varje gång jag tänker att jag ska skriva det här kommer jag på att jag nog mest skriver för mig själv. Eller kanske snarare, för att skriva. Förr skrev jag mycket i anteckningsböcker, det händer nästan aldrig numera. Jag skrev också mer rent allmänt. Det är så lätt att börja kolla på hur många (eller få) som läser och tänka att det kanske är lika bra att sluta blogga. Men samtidigt är det här den enda plats som får mig att skriva i alla fall någonting litet, någorlunda regelbundet. Att ta bort den möjligheten vore dumt.

Ibland tänker jag också att jag kunde länka till mina inlägg på Instagram. Men då känner jag genast en rysning av pinsamhet dra genom kroppen. Var har den här känslan kommit ifrån? Förr brydde jag mig inte om såna saker, är det Instagram som har gjort mig så självmedveten att jag inte vågar outa att jag har en blogg? Eller är jag rädd för att det ska bli ännu mer pinsamt om jag gör det och ingen sedan läser det jag skriver?

Vet faktiskt inte vad som skulle vara värst, att folk plötsligt började läsa den eller att ingen brydde sig. Tänker ta det som ett tecken på att det kanske ändå är bäst att fortsätta så här, nämligen att skriva för min egen skull och sen vara glad om det är någon som läser.

Vanlig vardag

Jag är nu framme vid min sista pluggvecka, efter nästa vecka är jag en helt vanlig 15-timmarsmorsa. Det ska ärligt talat bli väldigt skönt. För nu har jag faktiskt pluggat mer eller mindre oavbrutet sen i början av augusti och jag börjar vara lite trött på inlämningsuppgifter. En god sak som de evinnerliga barnförkylningarna har gett mig är också någon form av välbehövt vardagslunk de dagar jag är hemma med båda barnen. En sån vardag kan se ut exempelvis så här:

 

 

 

Vi går upp strax efter 06:30 och äter frukost. Sen leker vi och grejar med diverse saker tills det är dags för Minicyklisten att sova på balkongen. När han somnar, runt kl.09 lägger jag på en kopp kaffe och äter mellanmål med Lillcyklisten. Sen pysslar vi i köket ett bra tag och när Minicyklisten vaknar får han lite mellanmål han med, efter det går vi ut och uträttar något ärende, handlar eller går med sopor eller så.

 

Lunch blir det 11:30, och efter det läser jag för båda barnen och lägger en i sin säng och den andra på balkongen igen. Sen följer dagens bästa stund: kaffet i soffan medan barnen sover. Numera sover dock den äldre bara en halvtimme så det blir en kort men ljuv stund.

 

 

När den äldre vaknar är det mellanmål igen, samtidigt och efter att han har ätit klart, brukar jag försöka laga mat till middagen som jag sen ställer undan så det bara är att värma upp den, eller typ koka ris eller pasta, när vi kommer in. För så fort Minicyklisten vaknar går vi ut igen och är ute tills senast 16:30, då "kommer det" Bolibompaklubben på tv och sen är det middag kl.17. Cyklisten hinner tyvärr inte hem till någon gemensam middag men han brukar dyka upp ungefär 17:30 och efter det tar kvällsruljansen vid.

 

Jag förstår att det låter otroligt inrutat och det är det också. Men för mig är det faktiskt inom rutorna som friheten finns, för att vara sysslolös och utan idéer samtidigt som man ska underhålla barn är kanske det värsta jag vet. 

 

Hursomhelst känns det som om jag har lite bättre styr på vardagarna och det ska bli väldigt skönt att slippa plugga de timmar som Minicyklisten sover de dagar det är förskola. Vad gör man då månntro? Att vila är ju inte min starka sida... 

Få ordning

Jag kollar vädret för helgen, kollar vaccinationsläget, kollar reserestriktioner. Försöker få ihop allt till något greppbart men än så länge går det så där. I helgen kommer några kära vänner ner från Stockholm, vi ska ses ute på en ö, jag tänkte svänga iväg lite nonchalant så där med bara Minicyklisten och en paraplyvagn men nu vet jag inte. Visserligen har den regnskydd men det känns så där att hänga ute en hel dag om det ska ösregna som det nu verkar som i prognoserna.

Det är så lätt nu. Så lätt att tänka, äsch men. Vi är ju nästan där nu. Snart är alla vaccinerade. Äsch bara, nog går det säkert bra. Men jag vet ju att det inte är så det fungerar och det känns otroligt respektlöst mot alla som jobbar inom vården. Så jag vet inte. 

Googlingarna av reserestriktionerna gäller dock inte ön, utan Finland. Vi försöker sätta ihop ett pussel av tåg, färjor och hyrda bilar och samtidigt undvika att ruinera oss. På en föräldrapenning bliver man ej rik. Det är de där PCR-testerna. Jag förstår helt att det behövs göras innan man reser in i landet, men det där andra testet som man ska göra om man inte kan sitta i karantän i 14 dagar... Det. Är. Så. Dyrt. Jag vet inte vad jag ska tycka. Å ena sidan är det säkert ett effektivt sätt att hindra folk från att resa i onödan, å andra sidan kanske folk struntar i att ta dem om de inte har råd.

Hur man än vänder sig och så vidare.

Ensamnjut

Cyklisten har börjat på sin praktik som pågår till slutet av juni, jag är ensam hemma med Minicyklisten och det är skönt att bara ha mina egna tankar att trängas med om dagarna. Det gör något med föräldraledigheten att vara ensam, för mig är det något bra. 

 

Ibland gör jag sånt här också

 

Det har helt klart varit mest fördelar med att vi båda har varit närvarande i hemmet ända sen Minicyklisten föddes, alla är lika nära varandra, vi har båda så gott som lika bra koll på båda barnens rutiner (förutom läggningarna som vi av praktiska skäl delar upp). Men själva hemmavarandet, det fungerar nästan bättre för mig när jag är ensam. Jag tycker ju om att bestämma och när det bara är jag hemma så svarar jag liksom bara inför mina egna planer och strukturer vilket jag tycker är skönt. 

 

Sen är så klart detta som kontrast till helgen då vi båda kan hjälpas åt och dela upp oss, eller göra saker alla tillsammans. För jag säger inte att det är en njutning att gå in på eftermiddagen med en hungrig Lillcyklist, en trött Minicyklist, försöka baxa upp dem uppför tre trappor och sen fixa middag åt alla. Men det fungerar, och efter att ha varit hemma alla tillsammans alldeles för mycket och alldeles för länge är det så skönt att både få styra och ställa och bryta ihop av vardagsfrustration ensam.

Låtsas som att det inte regnar

Det regnar, det är ett lugnt vårregn, men jag är allt annat än lugn. Regnskyddet som följde med begagnade syskonvagnen är som en drake som måste dräpas. Jag slåss mot den varje gång det droppar och blir samtidigt galen på barnen visserligen sitter fastspända gormar av otålighet över att vi fortfarande befinner oss inne i förrådet och inte på väg mot förskolan. 

 

Det är mycket man inte behöver till sina barn. Exempelvis har jag den senaste tiden fått reklam på Instagram för någon slags benvärmare/strumpor med halkskydd som man ska trä på bebisens knän så hen kan krypa bättre. Herregud sånt fjanteri. 

Ett regnskydd till barnvagnen som inte gör att man åldras fem år varje gång man ska ut i regnet däremot? Det är en högst relevant produkt. Följaktligen gjorde jag det enda rätta när jag kom hem, finkammade först Tradera utan resultat och beställde sen hem ett nytt regnskydd för 299 kr. Alldeles för dyrt för en bit tyg och en dragkedja, men samtidigt ett pris värt att betala för min mentala hälsa.

Patti Smith

 

Jag köper blommor, jag plockar blommor, jag vattnar blommor. Ser bin besöka pärlhyacinterna på balkongen. Plockar bort vissnade penséer medan jag försöker få Minicyklisten att somna i vagnen. Hur det plötsligt blev maj är en gåta men jag hoppas att det innebär färre förkylningar och varmare väder.

Jag försöker desperat klämma fram 1000 ord till i inlämningsuppgiften som ska vara inne om en veckan medan Cyklisten är ute med Lillcyklisten. Det går så där. Men på något sätt blir jag nog klar i tid. Något som är positivt med att plugga lösryckta kurser är att prestationskraven från mig själv är väldigt måttliga. Ett G räcker gott bara jag klarar kursen. 

Jag tänker på en vår i en annan lägenhet bara några hundra meter bort, hur jag satt på balkongen och läste Patti Smiths M Train. Jag har börjat prenumerera på hennes texter, det är en varm rekommendation. Hennes närvaro i min tankevärld gör mig lite mindre sträng och irriterad.

Ok

Ok. Det är ungefär så jag reagerar på det mesta just nu. Som på de där jäkla cookies-pop-up-fönstren som man måste trycka bort så orimligt många gånger en vanlig dag. Ok. 

Snor, nysningar på måndag. Ok.

Snor, nysningar och stegring, alltså vab hela veckan. Ok.

Det jag hade tänkt försöka läsa bort innan Cyklisten börjar på sin praktik hinner jag inte med. Ok.

Minicyklisten kräktes precis för femtiotolfte gången och som alltid på min nytvättade t-shirt som jag precis klädde på mig efter duschen. Ok.

Samtidigt, trots detta sjuhelvetes vabbandet som aldrig tar slut, är det äntligen normalt väder ute. Vi är ute hela dagarna. Eftersom Lillcyklisten mestadels är pigg och det är så mycket enklare när man inte har väggar omkring sig. Förutom momentet när man ska försöka komma ut genom dörren då, men det orkar jag inte tänka på just nu. 

Häromdagen började Lillcyklisten också visa intresse för att leka med ett av grannbarnen, och efter ett tag lekte de poliser som var på uppdrag och letade efter mystiska saker (i ledning av grannens ena förälder som är förskollärare, men ändå). Kanske det går att ana en ljusning och lättnad någonstans, eller gällande någonting, någon gång i framtiden.

Ett riktigt gnällande här, men var ska man väl gnälla om inte på sin egen blogg?

Fredag

De oinspirerade rubrikernas moder, är det månne jag? 

Det blåser stormbyar och jag kan inte förstå hur inte Minicyklisten vaknar där han sover i vagnen på balkongen. Himlen är blå men det viner och skriker i knutarna och jag får kliva upp från soffan var femte minut för att dubbelkolla att det är vinden och inte bebisen som låter. 

Minicyklisten blev sex månader i tisdags och firade det genom att böja sig bakåt tills hans huvud försvann. I bakgrunden en vacker installation av tvätt och bebisgrejor.

 

 

 

 

Vi har också sent omsider insett att barn-tv inte är så dumt ibland. Tidigare har det mest gett upphov till gnäll och tjat, men när vi nu upptäckte Bolibompaklubben som har nya halvtimmesavsnitt varje dag slipper vi dels tjatet (för det kommer ju bara ett per dag, eller hur?) och velandet av både oss och barnet kring vad vi egentligen ska titta på.  

Nu kommer helgen och det borde väl vara dags för mig att få lite egentid tänker jag, gissar att det slutar med att jag typ städar toan. Inte för att jag är tvungen utan för att jag är en så otroligt rastlös person numera och faktiskt njuter av att pyssla med saker här hemma bara jag får göra det ostört. Häromdagen när det var aningen kaotiskt här hemma bestod min lilla paus av att gå ut med soporna samtidigt som jag åt två chokladbitar. Låter ju otroligt patetiskt när man läser det, men njutningen var faktiskt enorm.

Att försöka börja

Nej vet ni vad. Jag förstår att det säkerligen finns en särskild plats i helvetet för småbarnsföräldrar som hela tiden klagar på att de måste vabba, men det här börjar bli löjligt. Problemet är inte att vara hemma med båda barnen. Okej, där ljög jag. Det är visst en del av problemet. Men inte det huvudsakliga problemet. Det handlar istället om ett barn som inte ännu har börjat känna sig hemma på förskolan trots att vi började i januari för att han har varit hemma så mycket. 

Det är ju ingens fel, men det är samtidigt så lätt att bli mer irriterad på småsaker som inte riktigt funkar som man skulle önska. Småsaker i ett vidare perspektiv, men för oss som försöker hantera ett barn som är helförstört på eftermiddagarna för att han inte har lyckats somna på förskolevilan känns det inte så litet. Förra veckan var hoppet stort eftersom han skulle börja på en ny avdelning, det slutade med att han var hela en dag där pga covidsmitta på förskolan. Han lyckas liksom aldrig komma in i det innan nästa förkylning eller ledighet river upp det som eventuellt har börjat bli en rutin.

 

Jag googlar jobbiga lämningar på förskolan, men känner mig inte det minsta lugnad av att psykologerna säger att det inte är farligt för barnet har en annan anknytningsperson på förskolan för vem har han? Jag vet inte.

Och här hemma, efter denna vinter av hemmavarande, vet jag knappt vad jag ska hitta på längre. Men jag samlar mig, går in i ett annat rum, tar en chokladbit, kokar en extra kopp kaffe. Försöker att glömma hur dåligt jag sov inatt och hur ont min axel gör, försöker titta på balkongblommorna istället för regnovädret utanför balkongen.

Dimmigt ute, dimmigt inne

En dag på förskolan blev det, sen började snoret rinna. Men nu börjar jag misstänka att det beror på pollen. Själv har jag sen i måndags hunnit bli förkyld, misstänka covid, testa mig, och få ett negativt svar. Det var väldigt skönt att det visade sig vara en vanlig förkylning även om det inte är någon direkt vila att ha hand om två barn samtidigt som man själv är dimmig i skallen. Och jo, Cyklisten finns så klart också, men han pluggar heltid för tillfället. 

 

Det är verkligen något man inte tänkte på innan man fick barn, hur mycket det suger att vara sjuk eftersom man med barn inte kan vara sjuk. Nåväl. Jag hoppas det går över under helgen.

 

I övrigt är jag glad över att det numera går att pyssla med Lillcyklisten. Jag kan verkligen se på folk att de tror att vi överdriver när vi beskriver Lillcyklistens energi. Han är inte överaktiv, men kombinationen av hans enorma energi och hans ombytliga temperament gör att det är fantastiskt att kunna göra något lite mer lugnt och stillsamt ibland. Ett typexempel på när någon inte tror på oss när vi försöker förklara hur vårt äldsta barn är: någon månad innan Minicyklisten föddes skulle jag och Cyklisten ha ett förberedande telefonsamtal med en barnmorska, när jag bokade in mötet med henne och försökte hitta en tid när Lillcyklisten var på förskolan föreslog hon att han ju kunde sitta och rita medan vi pratade med henne. HAHAHAHAHA. 

 

Det märks att min hjärna är dimmig, jag känner mig helt osammanhängande.

Två lediga vardagar

Så kom den, smittan. Till förskolan, förhoppningsvis inte till oss. Det är väldigt svårt att veta vad som är rätt reaktion. Barn utan symptom får komma till förskolan, så i teorin hade jag kunnat lämna som vanligt idag. Men för att ta det säkra före det osäkra bestämde vi att Lillcyklisten får vara hemma måndag och tisdag, om ingen av oss har symptom då borde det ha gått en vecka sen han var i kontakt (vad det nu sen innebär i praktiken) med smittan och enligt förhållningsreglerna tar det ofta fem dagar för symptomen att dyka upp. 

 

Men vad vet jag, vi kanske gör helt fel? Kanske kunde han ha återvänt som vanligt. Kanske borde vi ha honom hemma i två veckor? Det vi verkligen är noga med är i alla fall att inte träffa någon annan än de på förskolan, hålla extra avstånd och, för första gången nånsin, handla mat på nätet. 

 

 

I morse tog jag och Lillcyklisten igen en cykeltur, en sväng via Tångudden och Röda Sten, sen upp till Sandarna där vi upptäckte en väldigt trevlig lekpark. Där hann vi så klart bara vara en pytteliten stund innan det var dags att svettas uppför backen till Minicyklisten som vaknade och ville amma.

Alltid när man googlar trots och trotsålder står det att det är viktigt att ha stunder som är mysiga för både föräldern och barnet, dessa cykelturer kvalar med råge in i den kategorin. Modern får svettas och röra sin stela kropp, barnet får se bilar och andra fordon och får upptäcka olika platser. Att det sen är världens kaos när man kommer hem är väl bara något man får ta på köpet.

Slappna av

Den senaste veckan har jag kommit på att jag kan göra yoga en stund efter att barnen har somnat, istället för att fastna vid scrollandet direkt. Jag har under flera års tid haft ont i min ena axel, lite till och från, men programmet jag fick från en sjukgymnast för två år sen är så otroligt tråkigt att det sällan blir av. Yogan är ju mycket roligare att göra.

 

Jag är verkligen en periodare när det kommer till yoga, men det kan man väl få vara? Just nu fyller yogan två behov, 1) jag får mindre ont i min axel (som jag dessutom ligger på som en säck potatis när jag ammar Minicyklisten om natten), 2) jag avslutar dagen med något positivt. Oavsett hur mycket gnäll och bråk som dagen har erbjudit är det med andra ord jag själv som får sista ordet. Och det vill man väl ha?

Medan jag töjer och böjer och känner mig som världens mest harmoniska person sitter Cyklisten bredvid i soffan och kastar spjut på våldnader och underliga japanska monster. Var och en med sitt, som man brukar säga.

Längta

"Mamma, jag lääängtar efter bilar", säger Lillcyklisten. Det är som att han provar säga så om olika saker för att förstå vad det betyder. En tvåochetthalvårings känsloliv är minst sagt turbulent, så jag förstår att det inte är helt enkelt att hålla känslorna isär.

 

Häromdagen tittade vi på en bild på mig och två av mina syskon från omkring 2013 och då sa Lillcyklisten "Mamma, du ser väldigt född ut." Jag förstod genast att han menade att jag såg yngre ut, men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka det.

Längtan, ja. Vad längtar jag efter? 

att stanna ute efter förskolan tills det är matdags och äta utomhus,

att träffa min familj, att min familj ska träffa min familj,

att äta på restaurang med vänner och smaka på varandras öl,

att åka på en utflykt och stanna ute hela dagen,

att gå på konsert och svettas och dansa,

att sova en hel natt.

Jag längtar efter allt och hoppas att vi ändå inte helt ska glömma bort de här åren för de behövs som kontrast till hur självklart allting var, då innan.

Spridda skurar

Jag gör små filmer om strumpsortering, om en legofigur och en fisk som möts och om en sjöjungfru som blir till. Jag använder babygymmet som stativ, det är roligt och lustfyllt, men också frustrerande. Det är en inspirerande och irriterande kurs, för samtidigt som jag lär mig mycket förutsätts det att vi som deltar dels ska ha tillgång till en surfplatta, dels att vi använder Apple. Visst tipsas det om motsvarande appar för Android, men mer som ett sätt att gardera sig, inte som genomtänkta och beprövade alternativ.

Ute är himlen grå, jag andas ut denna måndag efter helgens gnäll gnäll gnäll, samtidigt smärtsamt medveten om att Lillcyklisten antagligen inte kommer att sova på förskolan eftersom allt fortfarande är ganska nytt för honom, vilket betyder ett trött, argt och ledset humör ikväll. Det är som om dagarna bara bockas av nu, en till, en till, en till. Mars är ingen jätterolig månad. Allt känns som transportsträckor just nu.Till våren. Till vaccinationer. Till sommaren. 

Vi har köpt en säng till Minicyklisten. Ska se om det går att få fast den i vår säng så jag kan ligga nära honom men ändå inte precis bredvid. Inte för att jag lider av att samsova, det fungerar och det är både praktiskt och mysigt. Men ibland väcker vi varandra, och det hade också varit skönt att småningom få lite mer utrymme runt den egna kroppen.

En bok!

Det var ju inte direkt igår som jag skrev om min läsning. Jag har för tillfället helt övergett läsning av fysiska böcker eftersom den tid då jag eventuellt kunde läsa - efter att barnen har somnat - är tid då min hjärna är mos och det enda jag orkar är slöscrolla eller se på tv. 

 

Men, jag har återupptäckt ljudböcker! Jag hade väl aldrig helt övergett lyssnandet heller, men nu möter det verkligen ett behov. Jag lyssnar framför allt när jag lägger Minicyklisten och när jag är ute på promenad. Det förstnämnda sker dagligen så klart, det andra inte så ofta, men ofta nog för att jag redan ska ha lyssnat på två och en halv bok sen början av februari. Hurra!

För tillfället lyssnar jag på Jessie Burtons The Confession.

 

Jag har läst både The Miniaturist och The Muse, än så länge tycker jag The Confession är bäst av de tre. Tycker också att hennes första roman var tja, bra, men inte mer, medan jag verkligen gillade The Muse. Hursomhaver. I The Confession blandas två tidsplan, nutid och tidigt 1980-tal och berättelsen kretsar kring relationen (eller bristen på en relation) mellan en mor och en dotter. Det är ett familjemysterium med härliga litteraturingredienser, jag vill dock inte säga så mycket om handlingen för det är trist att spoila. Men förutom att det är en fängslande berättelse med driv så skriver Jessie Burton väldigt, väldigt bra. Det här är liksom ingen dussinhistoria utan en välskriven roman som dessutom är spännande. Hoppas den håller hela vägen!

Maten

Jag gör något så nödvändigt och tråkigt som att tömma telefonen på bilder. Den har varit proppfull ett bra tag nu och går knappt att använda. Samtidigt letar jag recept. Vi har sedan flera år tillbaka kört med ett roterande matschema på typ fem veckor för att slippa matplanera varje helg. Men vi tröttnade så på recepten, så nu försöker jag mig på något nytt, att helt enkelt samla alla favoritrecept under olika kategorier, typ pasta, husmanskost, asiatiskt, soppor osv. 

Jag misstänker att ingen längre kommenterar på bloggar (jag gör det gärna men det blir nästan aldrig av eftersom jag ogillar att skriva på telefonen), men om någon mot förmodan känner sig hugad: hur planerar ni mat i er familj / planerar ni matlagningen? Jag tycker planerandet verkligen räddar vår vardag, även om vi inte alltid har möjlighet att storhandla är det så mycket enklare att gå till affären när man redan har bestämt vad som ska lagas. Det är helt omöjligt för mig att "bli inspirerad" i mataffären, och så klart extra omöjligt om jag handlar tillsammans med barn.

Vi brukar försöka variera oss så vi äter lite olika varje dag, alltså typ en pastarätt, en risrätt, en soppa, och liknande. Gärna så att det blir matlådor till nästa dag av samtliga rätter.

Torsdag

Vi skickar bilder på våra barn åt varandra, i de olika trådarna. Så här ser han ut nu, så här såg han ut igår. Min telefon är full av bilder på egna och andras barn. Min famn är full med barn, men bara mina än så länge.

Jag har lagat mat två gånger idag: vegetarisk stroganoff och ugnspannkaka. Ingendera rätten känns som riktig matlagning för det är så enkelt, känns som halvfusk, men så trött som jag är på alla sorters halvfabrikat plus pasta kan nog ingen människa vara. Jag försöker inkludera Lillcyklisten i den matlagning som han kan hjälpa med när ork finns, så om jag ska vara helt ärlig var det inte bara jag som lagade ugnspannkakan.

Nu har jag precis gjort några språkövningar, försöker ligga steget före nu när det flyger förkylningar i luften. Imorgon ska jag till BVC med Minicyklisten, prata om mat, mäta, väga. Sen är det dags för det sista På spåret.

Vad gör man sen i livet?

Spridd förvirring

Jag försöker lära mig skillnaden mellan bestämd och obestämd form i somaliska och gläds åt att adjektiven inte böjs, minns med fasa hur jag tragglade adjektivformer när jag läste tyska i gymnasiet. Min andra kurs är inte så bra organiserad så den är jag för tillfället mindre entusiastisk över. Hjärnan känns som en tisdagshjärna. Det är mulet och rått ute, kaffet är uppdrucket och tvätten är hängd. 

De senaste två nätterna har jag fått sova lite bättre, nu har två små gaddar tittat fram i Minicyklistens mun så det bidrog säkert till att han vaknade titt som tätt de senaste veckorna.

 

En sak: varje gång jag ser en scen i en film eller tv-serie där någon äter på restaurang slutar jag helt att koncentrera mig på handlingen och kan bara tänka på hur ofattbart härligt det ser ut. Att bara sitta där helt oproblematiskt. Utan barn då så klart. Få maten serverad som någon annan har lagat. Kanske dricka ett glas vin. Och inte tänka på handrenhet eller hostningar överhuvudtaget. 

 

Jag och Cyklisten tittar på en Netflix-serie som heter Osynlig stad, den är precis lagom underhållande. Det är liksom inte en bra serie på riktigt, men den är inte b:ig heller. Lite övernaturliga väsen, en polisutredning, helt okej skådespelare. Vet inte om jag skulle kalla det för en rekommendation, men den som gillar att vila hjärnan kvällstid med serier av typen Grimm eller X-files kan säkert roas lite lagom.

Fyra månader senare

Jag ska inte tjata om vab och sånt för det kan väl begripas att två veckor på ny förskola innebär en förkylning. Sitter i detta nu med en skvätt whisky bredvid mig på soffbordet och hoppas att det ska göra att halsen känns lite mer len än den gjorde inatt. För tre månader sen gjorde jag ett Minicyklisten-fyra-veckor-inlägg och eftersom jag, när jag kollar på det nu, inser att jag redan har glömt hur det var då tänker jag att det är dags igen. För nu är han fyra månader gammal, galet nog.

 

Sömn

Som jag misstänkte och vis (?) av erfarenheten med Lillcyklistens otroligt dåliga sömn varade inte den härliga perioden då jag bara blev väckt 2-3 gånger per natt för evigt. För tillfället är det en något jobbigare period då Minicyklisten vaknar ungefär varje timme, ibland för att amma, ibland för att bara böka runt och bara vara lite smått missnöjd. Jag försöker verkligen ta det med ro. Inte se på klockan för ofta. Inte fokusera så mycket på att jag sover dåligt. För det går ju över någon gång, på något sätt. 

Tror dock inte att nu är rätt tillfälle att försöka "åtgärda" det. Dels har han precis som sin bror redan fått tänder, eller ja, en liten sylvass sak sticker sen idag upp litegrann ur tandköttet, en andra är på gång. Dels förändras hans sömnmönster och han har precis gått igenom ett utvecklingssprång. Men, summa summarum så har i alla fall jag varit piggare än så här. I övrigt har han väldigt regelbunden sömn, tupplurar tre gånger per dag (oftast 120+120+50 minuter), oftast i vagnen ute på balkongen. Han somnar runt kl.19 och vaknar runt 07, och jag är otroligt tacksam över att hans dagsömn fungerar så bra och att han överhuvudtaget kan sova i vagn.

Personlighet

Det här är ändå det roligaste, hur mycket personlighet som kan komma fram hos en sån plutt? Jag skulle beskriva Minicyklisten som en förnöjd typ, när han vaknar på morgonen är det första han gör att le stort och sen skratta. Det är också väldigt lätt att locka fram leenden hos honom och det känns lite som att det var precis en sån här bebis vår familj behövde just nu. Det betyder självklart inte att han alltid är nöjd, han är ju trots allt en bebis. Men när han är mätt och utsövd roar han verkligen samtliga familjemedlemmar.

Familjen

Trots att det grälas och tjafsas mer än nånsin här hemma just nu tycker jag att vi har blivit en bättre familj av Minicyklisten. Eller mer av en familj. Det betyder inte att ett barn inte utgör en familj, men eftersom Lillcyklisten är nog så krävande var det som om det behövdes något eller någon som tvingade oss alla att byta fokus ibland. Det är också väldigt rörande hur storebror direkt försöker trösta lillebror när han blir ledsen, genom att ge honom en leksak eller genom att gulla med honom. Dessutom fungerar det oftast. Det känns fint att de stunderna finns, för samtidigt är Lillcyklisten inne i kanske sin trotsigaste trotsperiod hittills vilket gör dagarna nog så utmanande.

Annat

En lustig grej är att han nu har kläder på sig som hans storebror hade när han var typ 10 månader gammal? Jag försökte jämföra deras BVC-kort men de verkar längdmässigt följas åt ganska bra hittills, så jag antar att det är på bredden de skiljer sig åt. Eftersom de är födda ungefär samma tid på året tänkte vi att vi då har alla kläder fixade för all framtid, men där lär vi få tänka om, haha.

Då och nu

När himlen är blå och ljuset börjar ta sig in i vardagsrummet på eftermiddagen tänker jag på att jag om några månader kan sitta på balkongen och dricka kaffe. Det här är den första balkong som känns trevlig. Vi har haft inglasad balkong, den använde vi mest som förvaringsutrymme. Vi har haft indragen balkong, den använde vi inte alls. Jo, en gång, när vi hade tvåårskalas för Lillcyklisten. Nu har vi en oinglasad utskjutande balkong utan tak och jag tänker på den lite som en terass. För tillfället är det bara Minicyklisten som använder den för sina vilor, men så fort det blir varmt ska den inredas på något sätt. Insynsskydd mot grannens balkong som känns som att den är två meter bort. Någonting under fötterna. Växter och ett bord.

En promenadutsikt

Jag tänker mycket på den här tiden förra året. När vi precis hade bestämt oss för att öppna dörrarna till att flytta tillbaka till Göteborg. När jag hade pratat med min chef och sagt att vi kommer tillbaka, jag vill börja jobba igen. Hur det gick två veckor och det där plusset dök upp på stickan. Det var ett av de hittills konstigaste ögonblicken i mitt liv. Klipp till ytterligare ett par veckor senare och Coronarestriktionerna var ett faktum. En underligare början på ett år tror jag väl inte att jag kommer att vara med om på länge.

Samtidigt känns allt (förutom Corona) just nu alldeles som om det var meningen. Att Minicyklisten finns och förändrar dynamiken på precis rätt sätt, att han har gjort oss till en bättre familj. Att jag tänker på något så banalt som vårt balkong och att den tanken kan göra mig så mycket gladare än vad hela vår förra lägenhet i Umeå gjorde. Den lägenheten kommer för alltid att vara Lillcyklistens första hem, och det var så klart vårt hem. Men det var aldrig min lägenhet. 

 

Att kunna andas ut och veta att vi ska stanna här. Det gör att jag också kan andas in.