De fyra årstiderna

Trots att jag egentligen tycker att året börjar i september tänkte jag ta en snabbtitt tillbaka på år 2010. För att se var jag har befunnit mig. Och det är en märklig tanke att det var tidigare i år som jag bodde i London.

Vinter

Så här glad var jag i London, här utanför mitt hus. Ja, just så här glad, och mest hela tiden faktiskt. Vintern var mild enligt mig (kall enligt Londonborna) och det fanns ingen annan plats jag hellre ville befinna mig på.

 Vår

Under våren blev det mycket tentläsande, ett spännande projekt som innebar en massa tid på UCL:s bibliotek men också caféläsning och parkpluggande. När tentperioden var slut åkte jag och E en sväng till Brighton, på den här bilden sitter jag och väntar på lunch.

Sommar

Under sommaren var jag lös och ledig och åkte bland annat på visit till Åland.

Höst

Under hösten flyttade jag till Göteborg där jag fortfarande bor och därifrån passade jag på att åka till Island för att hälsa på E. Efter den resan blev det mest graduskrivande men också... nej, det blev nog nästan bara graduskrivande.

Det var den egotrippen. Hur var ditt år?

God jul från idyllen

Som någon säkert har märkt så händer det inte så mycket här för tillfället och det kommer säkerligen att vara lugna puckar ett tag framöver. Ät gott och ta hand om varandra, själv ska jag försöka skriva några halvtorra julrim, lyssna på Hansons julskiva* och titta ut genom mitt sovrumsfönster. Ser det ut så här i fortsättningen så kan man ju nästan börja misstänka att det  trots allt är i småstaden som idyllen lever och frodas.

*Ja, det är så det ligger till. De långhåriga bröderna Hanson har gjort min favoritjulskiva. Judge away.

En allierad försvinner

Vi halkar omkring, fram och tillbaka mellan våra studentlägenheter, och när vi står och väntar på bussen med en madrass och en massa andra grejor undrar en kvinna med glimten i ögat:

"Är ni också hemlösa?" Sen önskar hon oss en god jul och traskar iväg. 

Det blir många vändor av och an, men till sist är alla saker där de ska vara, inklusive en vän på en flygbuss på väg bort från Göteborg. Hej då Martina!

Kvällssol

Handledning

Och jag lyckades samla den där sista energin till att prata om vad jag tyckte var ett dåligt analyskapitel. 

Och jag fick veta att mina noter som säger "eventuellt irrelevant stycke" exemplifierar att jag har bra intuition när det gäller mitt skrivande. 

Och att jag borde lyssna på mig själv. 

Och att jag inte ska glömma bort att prata om den bok jag faktiskt säger mig skriva om. 

Och att jag ska våga vara Nina. 

Och jag gick hemåt med lätta steg och tänkte igen på hur glad jag blir av att min handledare förstår hur jag tänker på skrivande, hur jag tänker på text, att jag tycker att tycka att "enligt min mening" och "jag anser" låter styltigt och konstigt, hur den kritik jag får faktiskt sjunker in. 

Och det att jag inte alls blir defensiv utan inspirerad.

Och nu, mina vänner. Nu är det jullov.

"Hej, du har kommit till Bankens telefonservice..."

Jag sitter som bäst och väntar på att någon från banken ska ringa åt mig. Vem och när har jag ingen aning om. Jag tycker att det oftast fungerar bra att betala med plastkort, men när korten plötsligt väljer att strejka är det mindre kul. Om man dessutom som jag tycker väldigt illa om att tala i telefon med människor jag inte känner är det ännu värre.

Men, jag kan faktiskt tycka att det är lite småtrevligt att prata med kvinnorna på telefonservicen. För oftast kommer de från Österbotten och när de hör att jag också kommer från samma jaktmarker (trots att jag är en av de där svikarna som har flyttat till Sverige) inbillar jag mig att de genast låter lite trevligare. "Nu får du tyvärr vänta en stund, hoppas att det kommer någon bra musik!" säger kvinnan sarkastiskt när hon försöker koppla mig vidare till en annan avdelning. Men den svensktalande servicepersonen är på vift så nu sitter jag här och väntar. Utan telefonkömusiken (som jag nu och då tycker att låter som Crosby, Stills, Nash & Young).

Jag hade tänkt leta efter en sista julklapp. Men mest hade jag nog tänkt handla mat. Så jag hoppas att det ringer snart.

Att skriva bort text

Det här med skrivande är mycket märkligt ibland. För nog är det konstigt att man kan sitta och skriva och ha ett ganska bra flyt hela dagen men i slutändan ha åstadkommit färre tecken än när man började. Det är klart att det är dumt att stirra sig blind på sid- och teckenantal men ibland, när det faktiskt har gått bra, skulle det vara kul att få det bekräftat också på den fronten.

För att vara måndag har jag hursomhelst varit ovanligt bra på att ta mig själv i nackskarven och fortsatt att skriva lite till. Kanske är det för att jag redan har på känn att nästa vecka inte kommer att bli någon egentlig arbetsvecka. Varför inte? För att jag inte vill helt enkelt. Istället för att sitta i läsesalen och försöka psyka mig själv till att tycka att jag har något vettigt att säga men inte lyckas tänker jag vara ledig. Ha julstämning. Låta mig distraheras av att jag snart ska åka till Jakobstad. Prata strunt och dricka öl. 

  

Glada hundar och Bolaño

Under natten har det snöat massor. När jag promenerade iväg mot caféet var de flesta gångvägarna oplogade och jag gav upp halvvägs och hoppade på treans spårvagn. Caféet var nästan heltomt och jag småpratade en bra stund med mannen som äger stället, utbytte boktips och svarade på frågor om hur det är att recensera böcker. För det är där jag har börjat hålla till med mina bokhögar. Söndagen har blivit något av en recensionsdag.

Idag var det Bolaños tur, inte det lättaste uppdraget kan jag medge. Hur sammanfattar man en läsupplevelse som sträcker sig över mer än tusen sidor? Det tog länge innan jag kom igång. Jag blev tvungen att köpa en till kaffe. Fick en gratis croissant för att det var så ödsligt i caféet. 

När jag sen packade ihop mina grejor stannade en herreman vid mitt bord.

"Ursäkta mig."

"Ja?"

"Är den bra? Bolaño?"

"Visst är den det."

Kort sagt alltså: visst är den det. Det var trevligt att någon kände igen tegelstenen och att spontanprata om böcker med människor jag inte känner är något av det bästa jag vet. 

När jag promenerade hem var vägarna i lite bättre skick och jag skippade spårvagnen. Utanför Humanisten lekte en massa galet glada hundar i snön, en stor hund krafsade i en gigantisk snöboll som någon hade rullat och två pyttesmå vita hundar rusade omkring av och an, av och an, så att snön yrde. Dom vet dom, hundarna. Hur man ska bete sig när det snöar.

Nämen pengar får man ju inte prata om

Till skillnad från många andra i den här världen så är jag som finländsk studerande väldigt privilegierad. Varje månad får jag in pengar  på mitt konto som gör att jag kan sätta mig in i snåriga teoritexter och då och då ta en kaffe på ett lite dyrare café utan att ekonomin totalt går omkull. För det allra mesta - dvs när jag inte reser omkring, ett nöje som bara blir billigare och billigare men som jag som aldrig reste utomlands som barn upplevs som lyxigt och häftigt - fungerar livet med andra ord som det ska. 

Ibland, som när det dyker upp lite extrapengar i form av skatteåterbäring på kontot, kan jag dock bli medveten om att min relation till pengar är väldigt märklig. När man vänjer sig vid att alltid ha ungefär så att man klarar sig varje månad så är det väldigt svårt att spara pengar när de väl dyker upp. Då blir min tillvaro ett konstigt undantagstillstånd där jag plötsligt kan tillåta mig själv konsumera onödiga saker. Jag rättfärdigar det med att jag ju för det mesta inte konsumerar mer än behövligt. 

Men likväl, när jag packar upp mina shoppingpåsar (som trots min upplevelse av konsumtionshysteri innehåller ganska vettiga saker som de där jeansen som jag köper cirka en gång om året) tycker jag ändå att det är lite äckligt alltihopa. Glädjetjuten jag utstöter när jag upptäcker pengarna på mitt konto, ivern då jag traskar till stan, påsarna på sängen. Ja, som finländsk studerande är jag privilegierad, men det betyder inte att jag har en hälsosam relation till pengar.

Vinter så in i Norden

Häromdagen var det en programledare i Gomorron Sverige som i ett samtal med en annan tv-studio undrade om det kalla vädret var ett stort samtalsämne för dagen varpå mannen i den andra studion svarade ungefär så här:

"Det är vinter nu, kan vi inte sluta tjata om att det är så kallt?"

Word. 

Här i Göteborg, i en stad som av geografiska orsaker i och för sig inte brukar få så hemskt mycket snö, ser man dagligen tidningsrubriker av typen "Snökaoset fortsätter!" och "Snökaoset orsakar trafikförseningar!". Man kan ibland undra om folk i den södra halvan av Sverige tror att de bor i Sydeuropa. Det gör ni inte. Tro mig.*

*En annan orsak till rabaldret kan förvisso vara att man i svenska medier älskar ordet 'kaos'. Allt är kaos. Är det inte snökaos är det Idolkaos eller drogkaos eller julkaos eller shoppingkaos eller bloggkaos eller trafikkaos eller tågkaos eller... ja, ni förstår min poäng.

Sömnig koffeinist

Den här julen gör mig märkligt ofokuserad. Inte så att jag skulle tro på tomten mera, inte så att den här hösten har varit särskilt stressig. Eller så har den varit det, men stressigt på ett sätt jag är ovan vid. Det har inte handlat om att lämna in sju uppsatser innan jullovet, inte heller om att ordna julfester tillsammans med diverse föreningar. Men det är klart att det tär på krafterna att flytta till ett nytt land igen. Det är mindre än tre veckor tills det blir dags för Finland och jullov och det ska bli så skönt. 

Problemet är bara att jag verkligen vill skriva mycket mer på gradun än vad jag har gjort hittills. Jag har fått en ordentlig början, ja så är det nog. Men just nu fokuserar jag lika bra som någon som har fått i sig för mycket koffein i kombination med någon som håller på att somna. Inte helt lätt helt lätt kombination.

En god lösning på detta är dock att träffa nya bekantskaper över en öl eller tre. Så det ska jag göra ikväll. Sen tror jag att jag får skrota mina planer på att stiga upp hurtigt imorgon klockan sju och se på julkalendern.*

*Har ni tänkt på hur tidigt alla ungar i Sverige vaknar om vintrarna? Jag har liksom aldrig tänkt på vad julkalendern i kombination med tidsskillnaden faktiskt innebär. Hujedamej.

Splattermåndag

"Habits are routins of behavior that are repeated regularly and tend to occur subconsciously", heter det på Wikipedia. Jag har en ny måndagsvana. Den går ut på att på olika mer eller mindre kreativa sätt försöka stympa mina fingrar. Förra måndagen inledde jag med att hyvla min vänstra tumme med osthyveln. Senare samma kväll brände jag den andra tummen på ugnen.

Vad är det för dag idag? Just det, måndag. Vad gör jag? Jo, hyvlar mig i vänstra pekfingret och blir tvungen att be om en servett av min spanska korridorsbekanta och hennes pojkvän som ser lite undrande ut där de sitter och äter sin take away-mat medan jag försöker att inte blöda ner mina ostsmörgåsar. 

Nu väntar jag med spänning på vad den högra handens pekfinger ska råka ut för.

Londoninas jättespontana metaintervju

Varför har du valt att svara på frågor du har skrivit själv ibland istället för att skriva ett vanligt blogginlägg? 

För att jag ibland är en trött själ som klyvs mellan lusten att skriva och bristen på inspiration

Vad är det i frågeformatet som tilltalar dig?

Det är möjligt att avslöja saker om  mig som jag vill att andra ska veta men som jag inte lyckas klura in i ett vanligt blogginlägg. Dessutom går det att låtsas att någon annan är så intresserad av mig att de vill ställa en massa spännande frågor om just mig.

Vilken fråga skulle du inte vilja svara på just nu?

"Varför bloggar du?"

Varför inte?

För att det är en tråkig fråga vars svar knappast någon är intresserad av

Vilken fråga skulle du helst svara på just nu?

 "Har du blivit överraskad idag?"

Varför?

För då kunde jag skriva: "Ja, jag fick hem mitt kandidatbetyg på posten idag!" (fast kanske med ännu flera utropstecken)

Är det du som har skrivit även dessa frågor?

Ja, det får jag väl erkänna. Ibland är de frågor vi ställer oss själva de som är intressantast att besvara. Och förstås, ibland inte.

Sommarprat och julstämning

Jag går hem från simhallen med fuktigt hår och när jag vrider på huvudet märker jag att det har blivit till istappar. Hårda hårklumpar som kikar fram under baskern. Ett sätt att stå ut med kalla promenader är att ladda ner P1:s sommarprat som finns som podcasts på deras hemsida. Ett helt arkiv med fiffiga pratare sedan år 2000. Jag är väldigt medveten om att min upptäckt inte på något vis är originell, men vissa saker är det som om jag måste hitta själv. Eller inbilla mig att jag hittar själv. Eller så har det att göra med något helt annat, att jag inte ha velat ha prat i hörlurarna tidigare, att pratet inuti min skalle oftast har varit nog. Så - det är också ett sätt att stänga av de egna tankarna. 

Jag är hemma. Jag tänker på att det nog var ganska fantastiskt att jag förberedde middagen samtidigt som jag gjorde lunch. Jag tänker på att jag har en stor burk med pepparkakor i min bokhylla. Sen, efter maten. Då ska jag äta pepparkakor och dricka glögg. Jag tror att jag börjar få lite julstämning.

Samtidigt i London...

... protesterar tusentals studerande mot det konservativa partiets förlag om att höja avgiften för universitetsstuderande. Protesterna pågår runtom i hela Storbritannien och på The Guardians liveblogg kan man följa med händelseförloppet. 

University College of London där jag studerade förra läsåret kräver redan nu kring £3300 per år av de förstaårsstuderande som kommer från Storbritannien. När man är van vid att få betalt för sina studier i Finland ter sig förslaget om höjda avgifter otroligt skrämmande. Några som jag har talat med har påpekat att man i USA betalar skyhöga summor för sina studier, något som förvisso är sant men som inte kan ses som ett välgrundat argument för att höja terminsavgifterna på andra håll i världen. 

 

Syster Spill

Lite mera Spill. Syster Yster den äldre har intervjuat Sigrid Combüchen och skrivit en annorlunda och spännande artikel om det mötet som kan läsas på Vi Läsers hemsida!

 

Augustspill på vift

För någon månad sedan läste jag numera Augustprisbelönade Sigrid Combüchens Spill. En Damroman och blev lycklig över ett så skärpt berättande och en så levande huvudperson. När jag hade läst ut boken befann jag mig i Köpenhamn och eftersom jag tycker att Spill är den bästa svenska roman jag har läst på länge så lämnade jag den där hos Hannah Men skyddsomslaget blev kvar och det lever vilt här i mitt lilla rum. Det saknar nog sitt innehåll och försöker på bästa sätt kompensera med annat spill. Spill som jag har i handväskan, rester av minnen jag inte riktigt kan se tydligt framför mig. Det här är väl både en glad läsares/recensents reaktioner på Augustprisutdelningen och en uppmaning till den bok som egentligen borde befinna sig inuti skyddsomslaget på bilden: låt dig läsas av alla min vän.

Lapplisa

Limmar konstiga lappar 
på väggen, tänker att 
om jag gör som i
CSI Gossip Girl Prison Break
så ska det väl komma ut en
fin gradu i slutändan.

Slut för i dag, tack för idag

Det är ganska spännande hur bra det kan märkas när man inte har någon aning om vad man pratar om. Särskilt när man inte själv var medveten om sin egen omedvetenhet. Men när någon annan läser ens texter blir det mer än tydligt för en var man verkligen har fastnat i sina resonemang. Naturligtvis är det inte sen det lättaste att försöka rätta till sina flummigheter, särskilt inte om det är fredag. Men textsamtal med människor som vet hur man i grund och botten förhåller sig till begrepp som "maskulinitet" rekommenderas varmt, särskilt om man kan åtgärda tjänsten i form av artikelläsning. Och ännu mer särskilt om det hela sen kan avrundas med lite tv-seriemarathon á la The O.C. 

Något jag kan sakna här i Göteborg är den formidabla graduhyllan som finns på insten i Åbo. Där kan man inte bara hitta alla gradun som har skrivits i litteraturvetenskap men också alla utlåtanden. Jag önskar att jag hade ett sånt där Hogwarts-rum som blev till det som jag önskade att det skulle bli. 

Fast ja, skulle jag faktiskt önska mig ett rum full med gradun då?

Möte mellan mästare

En sån dag

Mina tankar är utspridda över femtio olika områden och det är en sån dag. Inte en dålig dag, bara en sån dag. Onsdagar har aldrig riktigt varit min grej. I början av veckan är jag bra på att motivera mig baserat på känslan av nya möjligheter. I slutet av veckan kan en slags panik få mig att skriva flera sidor. 

Men onsdag?

Jag kan istället rapportera att jag börjar närma mig slutet på Roberto Bolaños över tusensidiga  roman 2666 och att jag definitivt hittills kan rekommendera den till läsare som tycker om böcker som man kan bosätta sig i. Att komprimera mina intryck till tretusen tecken lär vara mindre roligt, men det är en utmaning jag är beredd att ta. Jag tycker oftast att det är allra svårast att recensera böcker som jag verkligen tycker om. Kanske för att jag potentiellt kunde prata om dem sida upp och sida ner, men kanske ännu mer för att det då blir så viktigt att varje mening används till max. 

Eftersom det är en sån dag tänker jag härmed ta min nylånade Double Game av Sophie Calle* och gå hem. Nu orkar jag inte sitta här mera och igår skrev jag faktiskt en och en halv sida ny text i ett helt nytt avsnitt och den karamellen tänker jag visst det suga på också idag. Sådeså.

*Double Game är delvis ett sammarbete med Paul Auster och jag kan medge att jag dels ville hoppa högt när jag upptäckte det och dels gräva ner mig i ett träsk eftersom jag inte hade insett detta faktum tidigare.

Vardagsmärkligheter

En fun fact från min lägenhet:

Om jag vrider på badrumskranen i ett visst läge så låter den som en skrikande Nazgûl.*

*Att detta får mig att få lust att läsa Tolkien är sen en annan historia

Radio Ga Ga

Idag köpte jag en radio. En liten vit en som inte ser ut att ha särskilt bra ljud, billigt ska det vara. 

"Men man kan ju lyssna på radio på nätet."

Ja, men av någon outgrundlig anledning så gör jag inte det. Jag vet inte varför. Kanske för att jag tycker om bruset av att ha radion på i bakgrunden utan att riktigt lyssna, om jag lyssnar på nätet måste jag... ja, lyssna. Om någon förstår skillnaden. Det sista året när jag bodde i Åbo lyssnade jag på Radio Vega hela tiden. Inte nödvändigtvis för att det alltid var så där hiskeligt bra, men det skapade hemkänsla. Vad gör man inte för att göra sin lilla korkmattstäckta skrubb trivsam.

Hellre fest än mässa

Den som inte går på Vasa LittFest är en rutten sill!

Se bara på det här urvalet av nordiska författare: 

Aase Berg (hörde henne på Åbo Poesidagar för några år sen, oerhört skärpt poet)

Anna Jörgensdotter (har skrivit fina ungdomsböcker som sorgliga Pappa Pralin och Änglarnas syster)

Ulf Stark
Martin Widmark (har skrivit böckerna om LasseMaja) 

Detta plus en mängd intressanta finlandssvenska författare som Monika Fagerholm, Stella Parland och Hannele Mikaela Taivassalo. Samt inte att förglömma, Jazz&Poesi som ordnas vid After Eight i Jakobstad. Usch vad avundsjuk jag blir. Men också glad över att det finns en litteraturfest som  lyfter fram ungdomslitteratur på ett seriöst sätt och som faktiskt handlar om författare och böcker. Och ja, det där var en enorm pik till alla mässor. Jag menar jämför: bokmässa - litteraturfest. Jag går åtminstone alltid hellre på fest än på mässa.

Klant

Påpackad av bara sjutton kliver jag ut i snöovädret för att hurtigt traska till Humanisten men efter några stapplande steg är det tydligt att mina skor inte är gjorda för snö. Det fastnar flera lager under sulorna och jag kanar mig ner för backen och undrar om det känns så här farligt att åka longboard. 

Väl framme går jag min vana trogen och köper en kaffe som jag balanserar samtidigt som jag plockar åt mig en reserverad gradu från ÅA som jag hoppas kan fungera som någon slags modell för mitt eget skrivande, medan jag stegar genom biblioteket undrar jag om någon någonsin spiller sitt kaffe. På läsesalsdörren står det att läsa att ingen mat och dryck får medtas men alla sitter trots det och sörplar kaffe dagarna i änd - - - splasch. Kaffekoppen flyger ur min hand och en brun pöl sprider ut sig på golvet. Som tur missade den bokhyllan men jag hör ändå otaliga bibliotekarier vända sig i sina gravar. 

Efter att ha försökt torka upp det värsta stöter jag på en städerska som jag ljuger för:

"Någon har spillt kaffe där", säger jag skamset och jag ser på hennes blick att hon vet att det är jag, men vid det här laget känner jag mig ganska ynklig och hon säger att jag ska låta bli att torka och tar snällt hand om kaffepölen. 

Igår hade jag en riktigt dålig skrivdag och jag fastnade i kilometertjocka teoretiska resonemang. Den här dagen har väl kanske inte börjat så bra men jag tror att skrivandet kommer att gå bättre. Vad mer kan jag klanta mig med under en och samma dag, liksom? 


Edit: jag upptäckte just att den ena av mina enda fotinläggsvänliga skor är slönder. 

Blodsockerfall

Trots att det var så här vackert när jag promenerade hemåt idag var det ganska jobbigt eftersom mitt blodsocker plötsligt bestämde sig för att rasa i hejdlös fart. Och jag som hade tänkt baka paj, inte direkt världens snabbast tillsvängda maträtt. Efter diverse knäckebröd, äppeltuggor och chokladbitar lyckades jag trots allt få ihop en paj som nu håller på att blir trevlig och klar i ugnen. 

Till dem som inte tror på att jag blir hungrig så ofta som jag påstår skulle ha sett mig försöka ta mig uppför min (inte särskilt höga) backe med ryggsäck, tygkasse och full matkasse. Det var en bedrövlig syn. 

Veckoanarki

Jag har hittat på ett sätt att skapa spänning i vardagen. Eller ett sätt att göra begreppet "vardag" lite instabilt. Eftersom jag sällan kan koncentrera mig på fredagar har jag nämligen bestämt mig för att göra fredagen till helgdag och söndagen till arbetsdag. Förr har det här aldrig varit något bekymmer eftersom veckodagarna helt förlorade betydelse när jag studerade i Åbo, då var måndag ibland lördag och torsdag ofta fredag. Men nu när jag försöker skapa någonslags ramar kring mitt skrivande märker jag att jag måste ha åtminstone en dag som är helg så där på riktigt. 

 Under denna underbara helgdag har jag hittills bland annat inlett min karriär som blivande proffssimmare. I kategorin för sinneshandikappade då förstås eftersom jag ser ungefär en meter framför mig när jag plaskar omkring i bassängen. Dessutom har jag fått ett överraskande kuvert innehållande en amerikansk chokladplatta av Lotta. För den som är intresserad kan jag meddela att det var en trevlig kombination av sött och salt, dock kanske i sötaste laget. En sån choklad som jag tar en bit av och sen måste ta en ganska lång paus, men sen är jag också ganska fasligt sockerkänslig. En fin överraskning, tack!

Inspiration

Det kan bli knepigt att ha en för pragmatisk inställning till uppsatsskrivande för det gör ibland att jag inbillar mig att allting som jag läser borde kunna användas i min text. Men ibland fastnar man och då kan det vara skönt att läsa texter som man bara kan vila i. Som inte kommer att finnas med i litteraturförteckningen och som inte bara har med uppsatsskrivande att göra. Citatet tillägnas åt Jessi som gratuleras för sina framgångar!

Writing: a way of leaving no space for death, of pushing back forgetfulness, of never letting oneself be surprised by the abyss. Of never becoming resigned, consoled; never turning over in bed to face the wall and drift asleep agains as if nothing ever had happened; as if nothing could happen.

- Hélène Cixous, "Coming to Writing" and Other Essays

Spoiler alert?

Koncentrationen rinner iväg och jag misstänker att det delvis beror på att jag har inlett skrivandet av teoridelen av min uppsats. Jag menar, hur gör man? Det är inte det att jag inte vet vilka teorier jag kommer att använda (även om det kanske inte är helt klart heller...) men vad ska man skriva var? Sånt har jag funderat över idag. Över hur mycket man ska skriva om teorierna var för sig och hur mycket man ska spara till själva analysen. Ibland får jag lite lust att skriva *spoiler* innan mina redogörelser. "Nämen, nu vet jag ju att hon kommer att säga att skrivande är performativt, då orkar jag inte läsa mera". 

Tja, min bristande koncentration kan möjligtvis också ha något att göra med att en vän ska dyka upp och rädda mig från misären, det ska nämligen bli middag och tredje säsongen The O.C. ikväll. 

Så gör jag för att balansera ut det faktum att halva dagen går åt till att tänka på sådant som många nog skulle tycka att var både tråkigt och pretentiöst. Som tur älskar jag att göra bådadera.

Austeriana

För ett par dagar sen damp den svenska översättningen av Paul Austers Invisible ner i postlådan och den väntas nu på att bli läst och omskriven för allas gott och väl (?). Idag fick jag ett textmeddelande där det stod att Austers allra färskaste bok, Suset Park, som enligt tidigare uppgifter skulle komma ut först den 9 november fanns att plockas upp i min närbutik. Är det ett Hallelujamoment? Vi får se om drygt 300 sidor. 

Rutiner

Ja, jag är en person som behöver rutiner för att kunna fungera. Och jag tänker mig att det snarare har att göra med att jag egentligen är ett enda kaos än med att jag skulle vara väldigt nitiskt kontrollerad. Kanske det kan vara båda. Rutiner skapar rum där det inte finns sådana, konturer och kanter som man inte ska färglägga utanför. Ja, jag var nog en sådan som var noggrann med att färglägga innanför gränserna i målarböckerna när jag var barn. 

En morgonrutin: vakna, slötitta på Gomorron Sverige, äta frukost, göra mig i ordning, promenera till Humanisten. Köa för en kaffe i kafeterian. Betala med tian som jag redan har lagt i jackfickan för att slippa krångla av mig väskor och tygkassar och paraplyn. Gå till bibbans läsesal och placera de viktiga föremålen runtomkring mig: datorn, vattenflaskan, telefonen, läppomadan, mp3-spelaren, kaffet, böckerna, snytpappret. 

Igår vände sig min bordsgranne om och stirrade stint/äcklat på mig varje gång jag snöt mig. Jag undrar om hon hade föredragit att jag hade suttit och snörvlat eller gått ut var femtonde minut istället. Undrar vad hennes rutiner är.

Långsamt på väg

Jag står och lyssnar på bandet som är helt okej, tar några klunkar ur ölen då och då. Det är fredag och jag är på konsert med en seminarievän och hennes kompis och jag känner egentligen ingen men ändå kanske lite, och jag tänker att det inte alltid måste handla om att känna människor men att hitta gemensamma beröringspunkter. 

Jag sitter och skriver och läser på samma café som förra helgen och kaffet är gott och croissanten ännu godare. Det är söndag och det är oändligt grått ute och regnar så där nästan omärkbart men så att glasögonen är täckta av små, små droppar. När jag går förbi Humanisten passerar jag en gammal man som står och matar skator. 

Så småningom hittar jag dit jag vill komma.

Söndagsfredag

Count Basie, mörkrostat Parisienkaffe i egen mugg, Edward Hopper-reproduktioner uppe på väggen. Jag har väldigt mycket söndagskänsla idag. Har vallat småkusin J med de långa stegen och hunnit med både det ena (jakt på särskilda pennor i äckligt varuhus) och det andra (bautastor falafel som jag inte orkade äta upp) och nu jazzas det alltså lite. Inför kvällen kanske. Fast då blir det elektroniskt av något slag tillsammans med seminariebekantskap. 

Denna dag är Göteborg en bra stad. Någon vänlig själ har till och med rensat köksvasken.

Enter: popnörd

Bland många andra saker så är Göteborg en quizens förlovade stad, det quizzas till höger och vänster och så gott som varje krog har sin egen quizdag. Igår var jag för första gången med i ett musikquiz tillsammans med en seminariekompis och två andra lagmedlemmar. Tro det eller ej så gick det förvånansvärt bra även om vi inte klarade oss till topp tre. Mitt största bidrag till den rafflande tävlingen var nog min låga ålder - den gjorde att jag kunde pricka in Vanessa Carltons "1000 miles". 

Det är nästan så att denna vecka kunde gå till historien som temavecka. Vad temat är? Dålig popmusik förstås.*

*se föregående inlägg

Får jag lov?

Inatt drömde jag att jag buggade med Jason Orange från Take That (en av de två mer anonyma killarna som dock älskade att ta av sig sina skjortor) och idag har jag hittills haft en skön och produktiv dag. Jag har fortsatt med mina börjor och det är ganska kul. Kul att skriva om någonting som jag faktiskt kan. Jag har också beställt Austers kommande roman Sunset Park som kommer ut om två veckor. Ikväll ska det gås på konsert med Mark Kozelek. Vem vet, kanske jag drömmer om att jag dansar någon annan sorts pardans (som jag inte heller kan) med honom. Typ mazurka eller schottis. Det verkar vara bra för inspirationen.

It has begun

Efter en ruskigt regning men mindre febrig helg kan jag konstatera att jag nu faktiskt har börjat skriva på min gradu. Kanske för att jag satte ett officiellt datum och därför kunde låtsas börja skriva, kanske för att det helt enkelt börjar bli tröttsamt att sitta med datorn och femtioelva teoritexter som jag antecknar ur tills mina fingrar hamrar på osynliga tangentbord i sömnen. Kanske för att det blev avdramatiserat eftersom jag inte satt i bibban utan på café. 

Från och med nu ska jag med andra ord vara en flitig jävel. Men jag ska också träffa småkusin J som dyker upp i Göteborg i slutet av veckan. Och eventuellt hjälpa flera barn som är i butiken och handlar smör åt sina pappor:

Barnet: "Hur mycket kostar det?" (pekar på ett smörpaket)

Jag: "Det kostar 13,50"

Barnet: "Hur mycket är det?"

Jag: "Det är 13 kronor och 50 ... (här tvekar jag och tänker först säga cent och sedan pence) öre."

Barnet: "Okeeej. Jag har 26 kronor, jag ska köpa smör för pappa glömde." (fnissar)

Jag: "Aha, vad spännande. Det räcker nog" (fnissar tillbaka)

Barnet: "Hej då!" (stegar iväg med smörpaketet under armen)

Trevlig med småprat i lokalbutiken.

Förkylningsdepression

När jag är sjuk brukar jag fundera på likheterna mellan att vara förkyld och deprimerad. Detta  för att man har ett liknande beteende när man ligger hemma och inte vill stiga upp ur sängen,  men alternativt också för att jag alltid blir smått deprimerad av att vara hemma flera dagar i rad. 

Depressionstendenserna var dock inte lika starka så länge jag bodde hemma hos föräldrarna, då hade man ju ett helt hus att vara sjuk i. Men kombinationen förkylning och studentetta är definitivt inte att rekommendera åt människor med känsligt psyke. Jag skulle inte ha något emot att flytta in i kollektiv varje gång strecken på febertermometern börjar hasa sig uppåt.

Nystart nästa vecka säger jag bara. Och då ska jag läsa teori som en galning, för den 1 november har jag bestämt mig för att börja skriva gradu på allvar (eller skriv-skriva som man också kan säga). Basta!

"Blåst"

När man är sjuk är det skönt att äta lite gröt och titta på Kobra.  Och lyssna på jazz. Och lyssna på blåsten som kallas för blåst men som jag kallar för storm och förundras över hur löven virvlar runt i cirkel på huskomplexets innergård. Det är lättare att vara sjuk när det blåser.

Man kan också försöka småprata med sina grannar och försöka få dem att inse att man inte är konstig bara för att man pratar konstigt. Jag har redan lyckats skrämma en granne genom att använda konstiga ord som "kvällskvisten". Han tittade på mig lite konstigt och försvann sedan snabbt från köket. Jag tror att jag har en tendens att bli en aning hurtig när jag försöker umgås med människor jag inte känner.

När man är sjuk kan man också konstatera att man som bäst skriver på sitt 200:e blogginlägg. Sen kan man undra vad det betyder. Och inte komma fram till något särskilt. Nu väntar något recensionsoffer på min slakt. Jag hugger höga tag i min blyertspenna.

Förkylningsdrömmar

Idag tänker jag på...

... min gitarr som nog kanske saknar mig lite också...

... att mitt pyttelilla rum i London på många sätt var mycket mysigare än mitt nuvarande rum...

... och på att jag vill hitta ett café i Göteborg som jag kan sitta och skriva på (även om inget förstås går upp mot Foyle's i London).

Däbbd i däsad

Jag vaknade i morse med en konstig huvudvärk - migrän? undrade jag men värken satt på fel sida. Sen insåg jag att min näsa var totalt igentäppt och att huvudvärken kom från bihålorna. Idag ska jag därför försöka mig på det som inte brukar fungera, nämligen att plugga hemma. Det känns lite surt med tanke på att jag hade sett fram emot att gå till bibban varje dag och komma in i rutinerna igen men jag har nog ingen lust att sitta och snyta mig varannan minut och störa alla andra flitiga människor. 

Om pluggandet går dåligt kan jag också alltid läsa någon av dessa recensionsböcker som nyligen damp ner i min postlåda:

Även för hundens trampdynor

Här var det då, ösregnet. Och jag hade rätt när jag igår anade att det här nog var höstens sista fina helg. Vad passar väl bättre en ruskig måndag som denna att komma hem och hitta en Finlandsleverans i postluckan? Lite product  placement kan jag acceptera ibland om det gäller att försöka få andra att hitta världens bästa salva Tummeli. Kan användas till allt. Även till hundens trampdynor som det står på tuben. På bilden ser ni också Austers sugande blick illustrera en Hesariartikel som fader O lovade att skicka samt ett hörn av den finska tidskriften Image. 

Vad passar väl bättre en ruskig måndag som denna att smeta på sig tummeli, läsa om Auster, bläddra i Image och baka en Islandspaj (har ingenting med Island att göra egentligen men det var E som demonstrerade receptet sist i Reykijavik) med batat, spenat, rödlök och muskot?

Mitt i stan bor en kille

Varför inte fortsätta att vara ledig när det har gått så bra hittills? Den här helgen har det varit "Ung filmfestival" på Hagabion och det har jag minsann tagit tillvara på. På fredagen blev det Fantastic Mr. Fox (för tredje gången), på lördag Princess Mononoke och idag på eftermiddagen "Kalles klätterträd". Eftersom det är sista dagen som de fina damerna lillasyster Emma och kompisen Sandra avslutade sin praktik i fredags och söndagen var deras sista hela Göteborgsdag så fick dagen inledas med lite brunchkalas. Efter brunchen promenerade vi runt i Haga och Masthugget innan vi fick joina alla andra barn som också ville titta på "Kalles klätterträd" (eller beundra Sandras hår).

Syster bjuds på brunch

Ulliga moln beskådade från Masthugget

Se så fint vi poserar

Det kommer att kännas konstigt att inte ha mina favoritadertonåringar inom räckhåll.

Brott

 

När ni har tittat klart på den fina bilden som jag tog igår med min hemska kamera (som visade sig ha en "solnedgång"-funktion som uppenbarligen inte är så illa) och sagt "Åååh, jag vill också resa!" och annat som man kan tänkas säga när man läser folks bloggar kan jag berätta följande:

Under min resa har någon lycklig kuf satt sprätt på mitt kreditkort och övertrasserat för brinn kära livet. Och var har detta brott skett? Jo, i Argentina. Jag känner på mig att det är synnerligen befogat av mig att använda ett av mina favoritord för att beskriva detta: omotiverat. Jag har ingen aning om varifrån någon har slurpat upp mitt kortnummer men eftersom kortet inte blev stulet så måste det vara någonstans på nätet. Tänk på detta ni när ni beställer era Adlibrisar och resor och vad vet jag:

Det finns skurkar där ute!

(Den snälla kvinnan i bankens telefonservice försäkrade mig om att jag naturligtvis inte blir betalningsskyldig så den biten ordnar sig som tur.)

København

Föuslukt i kläderna

Som vanligt när man reser så känns det väldigt märkligt att jag ska åka hemåt (inklusive en sväng via Köpenhamn, stay tuned) redan imorgon. Kanske känns det extra konstigt eftersom det inte märks på något sätt att det har gått nästan fyra månader sen jag och E sågs sist. Kanske också för att det har varit otroligt vackert väder under hela mitt besök och för att det går väldigt lätt att trivas här. 

Igår var vi väl aningen slöa i våra bestyr men hann ändå bland annat med ett loppisbesök där jag hittade en fin jacka för 1500 isk (ungefär 14 euro) och där jag även hittade denna dyrgrip:

 

Österbottnisk representation

Jag fick dock känslan av att någon islänning kunde bli lycklig över boken och lämnade den till sitt öde. Idag har vi bilat till E's familjs marker utanför stan och dragit upp lite morötter och språkat med släktingar och två fina kalvar. Hästen på bilden har således inte något att göra med dagens bestyr men får fungera som stand-in-kalv. Ikväll blir det middag hemma hos E's föräldrar. Nu ska jag byta kläder för jag har på känn att jag fortfarande luktar föus. 

Här var jag kanske eventuellt litegranna rädd för hästen (kalven)

Delikatesser?

Tycker du om kött i allmänhet och lever i synnerhet? Då är valkött någonting för dig. Valköttsmiddagen (som fortsatte på en pizzeria) var lite av en kompromiss eftersom E inte ville tvinga mig att äta haj eftersom hon själv tycker att det åtminstone luktar fruktansvärt illa. Så val alltså. Intressant må ni tro men definitivt en engångsföreteelse. För dig som fortfarande är intresserad kan jag berätta att det mest liknar nötkött men att det innehåller betydligt mera senor. 

Igår kväll blev det utekväll på isländskt vis, det vill säga förfestande tillsammans med E's mysiga vänner till klockan två och sedan megatrånga barköer där jetsettarna galant traskade förbi oss vanliga döda. Mellan krogarna blev jag tvungen att sätta i mig en hotdog från Reykijaviks kändaste hotdogkiosk. 

Följande kändis bongad: Björks son som nästan är exakt gammal som mig jobbar lite otippat som glasplockare på en av krogarna vi har hängt på.

Nej, jag försöker inte göra en high five med hästen, jag visar bara upp hur smutsig man kan bli av att klappa isländshästar.

Roadtrip gyllene cirkeln

Gejser

Þingvellir

Hej hej hästen

Det är ganska utmattande att se så många vackra vyer på en dag men det var väldigt skönt att få en personlig rundtur med E som min egen designated driver. Gyllene cirkeln är en väg som passerar Þingvellir (platsen där det första isländska Alltinget hölls för si så där tusen år sedan),  den store gejsern Geysir som numera inte spruttar något vatten (det jobbet har granngejsern Strokkur fått ta över) och vattenfallet Gullfoss. Vår gyllene cirkel innefattade också stora hoppande fiskar, hästpaus och kaffepaus. Vädret har varit okarakterisiskt för Island den här tiden på året, solen har varit framme en hel del och det har bara varit lite regn. 

 

Nu skiner kvällsolen och både jag och E är väldigt trötta men ska ännu leta lite mat och öl och kanske gå på en warm-up konsert inför nästa veckas stora festival Iceland Airwaves. Men närmast tror jag att det är tupplur som gäller.