'Tillbaka' betyder London

Nu är första delen avklarad. Jag bott i London i ganska exakt tre månader och är väldigt glad att vårterminen är så mycket längre. Att jag inte ens skulle kunna tänka mig hur det skulle vara att bara stanna en termin men att det är sorgligt att ta farväl av dem som gör det. Att jag stod i en sjaskig bar igår kväll och lyssnade till en kvinnlig rappare som rappade om kärlek och orättvisor och att det plötsligt var dags för G att gå hem och att det kändes så fint att ha fått riktiga vänner här. För trots att jag vet att jag träffar de flesta efter jul så fanns ändå den där känslan av hur slumpmässigt det är att just vi alla har träffats. Att jag och E sedan stannade kvar länge och pratade om lakrits och PJ Harvey och musik och så mycket mer som jag inte minns. I ölyra och musikeufori och den kalla vinden utanför, i en gratisbuss och en pizzeria. På en vinglig hemväg med en pizza i näven, en röd räv i min park som jag vinkade till innan jag låste upp ytterdörren. Hur spöklikt huset verkar nu när alla har åkt hem över jul. Men också, allt det som bara nästan är här, som jag läser i brev och mail, alla dem som jag är van att prata med varje dag.

Så: jullov. Ett plan från Gatwick. En tågresa genom ett platt Finland. Att få sova i en bekväm säng i nästan två veckor. Att ha en tur-och-retur biljett som går till Finland. Men att 'tillbaka' betyder London.

Snökaos och lättnad

Idag har det varit juligt i London. Snön har hittat hit och den förvirrar folk och fä till den grad att föreläsare tappar tråden och stirrar gapande ut genom fönstret. Dagens vegetariska lunchalternativ bestod av något som påminde om morotslåda och de distignerade herrarna som serverade var iklädda tomtemössor. Och jag är klar med alla mina uppsatser. Nej vänta, jag menar:

JAG ÄR KLAR MED ALLA MINA UPPSATSER!

Visst, det krävs vissa finputsningar och lite stavningskontroll här och där men i stort sett är jag klar. Sju uppsatser på fem veckor känns som något jag definitivt kan dunka mig i ryggen för (även om precis alla andra studerande här har samma arbetsmängd). Snart ska jag träffa mina kaffekumpaner A och O vid ett café i Covent Garden. En filmvisning och en föreläsning var och sen har jag jullov på riktigt.

Finland-style II

Jag kom just hem från lussekattsbakning initierad av norska O som lyckades med mycket gott resultat. Det blev riktigt Lucia-firande med adventsljus, dikter (!), glitter i håret och luciasång. Eller något som liknade luciasång, en blandning av norska och svenska ord till Sankta Lucia-melodin. Men aj vad man får magknip av nybakta bullar. Det visste jag ju nog men de var så goda. Jag vet inte om tyska A och engelska P blev förstkräckta av min och O's plötsliga traditionsiver men de påstod i alla fall att de tyckte om lussekatterna. Nu längtar jag efter julen.

Finland-style

Nu har jag haft mitt första besök, J och J stannade i London i en vecka och bodde hos mig halva tiden. Det har varit intensivt och riktigt kul. En välbehövd paus från pluggande som jag tyvärr får så lov att ta tag i igen. Men knappast idag.

Igår var jag på en julfest vid SSEES, School of Slavonic and East European Studies. Massor med god (spetsad) glögg och några pinsamt dåliga försök till att prata finska. Hade dock nästan glömt bort att festande Finland-style också oftast innebär krabbis Finland-style. Så idag blir det nog mest slötittande av Heroes och SVT-Play och kanske veckans sista dos av skräpmat. Om en dryg vecka blir det Finland-dags på riktigt.

Annat som vi har hunnit med den här veckan: skridskoåkning vid en rink utanför Tower of London, lite shopping på Oxford Street, regnigt besök till Camden, samt middagar, middagar, middagar.

Det är inte bara i Köpenhamn det händer

I lördags var det en enorm demonstration här i London med anledning av klimatkonferensen i Köpenhamn. Det var blåklädda och blåmålade människor överallt. Och alla ropade:

"What do we want?"
"Climate change!"
"When do we want it?"
"We want it now!!"

Jag är livrädd för folksamlingar som alla gör samma sak men det betyder inte att jag inte också ropar också inombords.

Cream Tea i Kensington Gardens

Nästan för vackert för att vara sant

Fina Regina. Om du någon gång befinner dig på en konsert med Regina Spektor: snälla, sjung inte med i sångerna. Hon kan yla så att man får kalla kårar på rätt sätt. Det kan inte du.

Oh...?

Idag har jag tillbringat hela dagen vid universitetet. Just nu har alla en hel del deadlines vilket betyder att bibban är fullproppad - och tyvärr har "min" plats varit upptagen hela veckan. Jobbigt eftersom jag har så himla svårt att koncentrera mig och ett hjälpmedel är att ha extrema rutiner av typen "sitta vid samma bord varje dag". Trots detta lyckades jag faktiskt få en hel del gjort och jag är nästan klar med min andra uppsats för "Nordic Cinema" som handlar om Lars von Triers och Jörgen Leths samarbetsprojekt The Five Obstructions (2003). Ytterligare en film jag kan rekommendera, speciellt för den som är intresserad av filosofin bakom dokumentärfilmande.

När jag bläddrade i Bill Nichols Representing Reality. Issues and Concepts in Documentary så snavade jag över en liten anekdot som har att göra med kollisionen mellan akademiker och icke-akademiker. Citatet är tillägnat alla som någon gång har varit i en situation där det inte har varit helt lätt att förklara vad det är man "egentligen håller på med":

When asked by friends and aquaintances to describe this book, I avoid calling it a work of cultural theory ("Oh, you mean something like Einstein's relativity theory?"), or a poetics ("Oh, I didn't know you could write a whole book in verse"), or an anatomy of criticism ("Oh...?").

En situation som man som humanist åtminstone inte är helt obekant med. Förresten: hurra för Babels hundrade program och för att deras sändingstid kommer att förlängas till en hel timme i vår! Daniel Sjölin är nog en fiffig snubbe.

Mer än mållös

Se på ordet "mållös". Är det inte fint? Om man betonar den sista stavelsen låter det nästan som något slags kräk. En mållööös. Men det är något med den engelska varianten "dumbfounded" som just nu passar mig ännu bättre. Jag öppnade just med bävan ett dokument som innehöll kritik av den första uppsats som jag har skrivit på engelska vid UCL. Det är inte någon bra uppsats. Eller det var åtminstone vad jag trodde. Men min lärare säger: "the language is of very high quality" och ger mig ett riktigt högt betyg.

Dumbfounded. Kan inte säga annat.

Orsaken till att jag tycker att det är värt att påpeka det här är inte för att jag har lust att skryta (Jantelagen hittar nog till London också) utan för att jag bara inte kan begripa hur man kan missta sig så på något som man själv har gjort. Jag var helt övertygad om att jag skulle få gå omvägar kring min lärare under resten av terminen på grund av den här uppsatsen, så pinsamt dåligt tyckte jag att den var. Men det kanske har något att göra med att formatet trots allt är så litet: på 2500 ord (ca 6 sidor) hinner du inte säga allt som du skulle vilja säga. Tydligen är det inte bara studerandena som är medvetna om detta, och det är ju fint.

Jag är nästan lite för förvånad fortfarande, men den här feedbacken ska väl kunna hjälpa mig att skriva färdigt resten av uppsatserna inom utsatt tid. Alltid roligt att inse att man kanske inte är så puckad som man inbillar sig.

It's raining all the time

Okej, nu kan jag väl medge att det regnar ganska mycket i London. De första månaderna här var vädret så exceptionellt fint att alla utisar fick en helt snedvriden bild av vad som är normalt. Nu regnar det faktiskt mest hela tiden. Och inte så där ett par gånger i veckan utan vare dag. Ibland regnar det lite till och från och då kan det till och med vara soligt emellanåt. Men idag har det vräkt ner och när jag gick hem från bibban fick jag gå långa omvägar runt flera djupa pölar. Jag ångrar att jag lämnade stövlarna kvar i Finland.

Vädret och arbetsmängden har gjort så att jag inte har den minsta gnutta julstämning. Än så länge är jag helt okej med det eftersom jag ändå inte riktigt har tid att jula mig. Jag kom inte ens ihåg att det var lillajul innan en familjemedlem påminde mig. Jag som brukar börja smygmysa redan i oktober ibland. Som det ser ut nu finns det en risk att alla mina julklappar måste köpas på flygfältet. Inte bra. Jag tycker själv att jag brukar vara ganska skicklig på att hitta på julklappar och avskyr verkligen den där sista-minuten-stress-shoppingen då man köper saker bara för att köpa. Sådana gånger känner jag mig som en riktigt äcklig konsument. Någon som har tips på billigt, snabbt och personligt julpyssel?

(Kanske jag borde göra som Björne och sticka en cykel eller fem. Eller hur många julklappar det nu igen var jag borde hitta...)

Ibland måste man ryta till

Idag hade jag föreläsning i Nordic Cinema där vi bland annat diskuterade det haptiska (haptic). Donna Haraway karakteriserar det haptiska som "fingery eyes" och syftar då på hur filmupplevelsen också är en väldigt fysisk upplevelse. Vi kan ibland "känna" ytor och material som förekommer som bilder (det kan förstås också gälla målningar och annan typ av visuell konst).

Hela den här diskussionen involverade också böcker. En av mina studiekompisar menade att text inte alls är fysisk, att det till exempel inte spelar någon roll hur orden ser ut. Då fick den passionerade bibliofilen och textätaren i mig orsak att ryta till väldigt högt (kanske lite för högt):

"I strongly disagree!!"

För mig är läsande så mycket mer än ett passivt mottagande av en text, det är en otroligt fysisk upplevelse som inte bara involverar den visuella aspekten utan också alla andra sinnen. Känslan av bokens tyngd, papprets struktur, doften, ljudet av blad som vänds... Jag minns att jag skrev en något naiv uppsats i gymnasiet där jag påpekade att läsande är lika självklart för mig som att äta och sova. Det var kanske ett lite väl romantiskt men också då nuddade jag vid tanken på det fysiska i läsupplevelsen. Efter att ha rutit till om min tanke om läsningen tyckte jag mig se ett litet leende på föreläsarens läppar. Det var värst vilka diskussioner det kan bli ibland.

Jag tror att det är sådana gånger när jag måste spotta ur mig min högst subjektiva syn på läsande och böcker som jag inser att jag nog studerar rätt ämne. Att det nog är texterna som lockar mig men att det inte är fullt så enkelt. Och att det gärna får bli lite romantiskt och mystiskt ibland.

Tankspridd

Jag älskar ordet "tankspridd". Jag har ett tydligt minne av när jag fick ordet förklarat för mig, jag var kanske tre eller fyra år gammal och stod på vår gröna köksmatta i höghuslägenheten och det lagades spagetti. Det var en familjemedlem som var tankspridd och jag tror att det går i släkten. Ordet "tankspridd" är dock en sak, erfarenheten är en annan. Den senaste veckan har jag lyckats glömma min handväska bakom mig två gånger. Och mitt paraply. Och min sjal. Men handväskan är nog ändå värst. Och Gitte mobbar mig och knycker väskan innan vi går iväg för att se om jag märker något. Det gör jag inte. Glad traskar jag vidare utan en tanke på plånbok eller pass eller studiekort. Som tur har jag hittat den varje gång. Eller den har hittats och jag har fått ett meddelande där det står t.ex.

"Hi Nina. I have your purse. Call me."

Tacka vet jag studiekompisar som kan plocka ihop en när man sprider ut sig själv här i världen.

Ransonerad koncentration

Jag får inget grepp om mina tankar, de flaxar iväg åt all världens håll och vägrar samla sig tillräckligt länge för att jag ska kunna tänka till punkt. Jag sitter med Jörgen-Frantz Jacobsens Barbara som jag ska ha läst tills imorgon (200 sidor kvar) och tänker på vad jag vill skriva. Hur jag vill skriva. Sen skriver jag lite och tappar tråden igen. För jag kommer ihåg att jag har 200 sidor att läsa och att klockan redan är åtta. Så jag läser två sidor. Sedan öppnar jag samma dokument igen och skriver lite till - men jag måste ju byta tema snart! - jag sätter datorn ifrån mig och läser lite till. Men jag sneglar också på alla andra böcker som jag borde läsa som verkar så mycket mer intressanta. Och igår var det Barbara som var mer intressant för då låg jag och vände och vred på mig och försökte läsa slut Louis Aragons Paris Peasant. Och ja, jag läser snabbt och jag skriver snabbt och när jag väl jobbar får jag oftast mycket gjort - men där emellan är min koncentration inte av denna världen och det kan bli en aningen frustrerande ibland.

Finlands gåva till mänskligheten?

En trevlig överraskning i butikshyllan.

Dumma skurkar

Jag sitter och kikar genom mina skitiga glasögon som jag just putsade med en ännu skitigare glasögontrasa (eller vad de nu kallas) på mitt också ganska skitiga fönster och undrar hur sjutton det är möjligt att ta klättra upp och ta sig in genom det. Det har nämligen varit tre inbrott i mitt hus, inget på min våning som tur men i bottenvåningen och våningen ovanför. Med tanke på ett inlägg som jag skrev för en tid sen om hur unga killar som går omkring i huppari blir sedda som kriminella av omgivningen är det lite ironiskt att den beskrivning som ges av inbrottstjuvarna (ja, det finns CCTV överallt) är: "CCTV shows two youths on bicycles wearing hoodies." De som har blivit offer för inbrotten har alla lämnat fönstren öppna (fast inte nära på vidöppna) eller halvstängda.

Jag har nog inte mycket som skulle vara värt att stjäla, förutom datorn då. Och när det gäller datorn skulle förlusten av texter vara tusen gånger värre än den materiella förlusten. Jag ryser bara jag tänker på det.

Efter en passiv och ganska tung vecka känns det som om energin håller på att komma smygande tillbaka. Eller kanske det bara är paniken. Jag ska åtminstone försöka göra en bibbalördag och börja på min n:te uppsats om filmen The Spirit of the Beehive (1973), en konstnärlig film gjord under Franco-tiden som utspelas i början av 1940-talets Spanien. Fin fin film med lite monster (!) vilket jag inte rynkar på näsan till med tanke på att monster var ämnet för min kandidatavhandling. För den som är intresserad av skildringar av inbördeskrigets Spanien kan nämnas att The Spirit of the Beehive ses som en förlaga till Pan's Labyrinth (2006), också den en underbar film som jag ska se om när jag vågar.

Här var det slappt

Det har sina nackdelar att jobba effektivt och intensivt. De senaste dagarna har jag varit trött och inte så hemskt motiverad, har mest suttit och kollat på SVT-play på nätet (som rekommenderas varmt) och inte alls varit en duktig studerande. Det verkar krävas någon slags energiinjektion för att orka med den här andra delen av terminen - trots att det var lika många veckor innan Reading Week är det som om tiden går mycket snabbare nu här före jul. Det jag egentligen tror att jag skulle behöva är en fest. Här befinner jag mig i pubarnas förlovade land utan att ha varit ute och festat en enda gång. För även om jag kan tycka att det kan bli lite väl mycket fokus på alkoholkonsumtion i Åbo så finns det en poäng med att slappna av ibland och bli lite på snusen. Att tvinga sig själv att tänka på något helt annat än shell-chockade soldatskildringar eller surrealismens vara och inte vara kan nog vara ganska skönt emellanåt.

Men jag brukar vara ganska bra på att lura mig själv, eller att medvetet sätta upp strategier för att komma igång med jobbet igen. Efter att ha råslappat i ett par dagar brukar det inte finnas något jag hellre gör än att ta itu med allt som borde göras. Dessutom har jag lärt känna två danskor som mer än gärna kommer ut på en öl eller tre. Så någon ordning ska det väl bli på tanten.

Brandalarm

Brandalarm i grannhuset som ylar hela natten men jag sover lugnt och hör istället samtal från igår, oväntade melodier, röster som låter annorlunda än vad jag har tänkt mig. Jag går på promenad och tänker att en söndagspromenad är en söndagspromenad vare sig den är i Åbo eller London, enda skillnaden är att jag har en karta i fickan. Jag gör ingenting. Eller jag tar det lugnt. Eller jag spelar gitarr och undrar om jag någon gång ska kunna skriva den där sången eller de där sångerna som jag ibland hoppas att ska komma på samma gång för det är så roligt att spela nya melodier. Men jag lyssnar också till Vierge Moderne med dansk brytning och det är en sådan där stund där jag hoppas att nya vänskaper inte ska betyda flyktiga vänskaper, utan att vi ska fortsätta spela och prata om våra fåniga textmeddelanden och rörmokare som dyker upp mitt i natten för att något i rummet riskerar att explodera. Brandalarm i grannhuset men den här helgen gör jag ingenting, den här helgen är jag bara och tänker att det alltid går att läsa lite imorgon istället.

Kanske världens finaste

Tegan and Sara, 02 Shepherd's Bush, 13 november 2009

Starkt och svart

Var dag är den andra lik den här veckan och det är tur det. Hittills har jag fått massor av jobb gjort, om jag håller den här takten kanske det till och med är möjligt att få undan mina åtta uppsatser innan jul. Trots att jag inte är så förtjust i cafékedjor måste jag bekänna att det Costa-café som finns i bokaffären alldeles intill universitetet har varit en räddning. Egentligen eftersom jag har insett att mina puristiska kaffeideal kräver att jag beställer en Americano (motsvarigheten till "vanligt" kaffe) med en extra shot espresso. Ibland får jag vad jag beställer utan kommentarer. Men oftast brukar den som står i kassan fråga:

"Three shots? And with milk?"

Varefter jag blir tvungen att säga:
"No thank you, a black coffee as I said..."

Ett par gånger (senast igår) har jag också fått kommentaren:
"But there's already two shots of espresso in an Americano!"

Och då kan svaret bli:
"Well, yes, that's why I'm asking for a third one..."

Men visst, jag ska minsann tycka att det är helt normalt att folk pepprar sina kaffen med gudvetvad för sliskiga sockerblandningar och häller honung i och allt möjligt konstigt. Svart och starkt kaffe är vad folk tycker är underligt. Fast det kan jag väl bjuda på.

Lunchpaus

Den här veckan är det Reading Week, en vecka utan föreläsningar då åtminstone jag tänker försöka beta av så många uppsatser som möjligt. Jag har hittat en rytm i mitt jobbande – jag försöker stiga upp tidigt, sen äter jag morgonmål men sparar morgonkaffet. Det dricker jag i ett café bredvid universitetet, där försöker jag också komma igång med mitt skrivande på ett icke-angstigt sätt. I något skede blir jag ändå tvungen att gå till universitetsbibban eftersom man bara får låna tio böcker åt gången – alldeles för lite om man skriver på flera uppsatser samtidigt. Nu sitter jag i den skandinaviska delen av bibban där jag har placerat mig vid samma bord varje dag. Som bilderna visar är det en mysig avdelning.


Ämnet för den uppsats jag jobbar med nu är hur psykologiska skador skildras i två böcker från första världskriget. Jag undersöker den tyska författaren Erich Maria Remarques All Quiet on the Western Front och den mindre kända franska författaren Henri Barbusses Under Fire. En ganska enkel uppgift eftersom det gäller att jämföra, först tar man den ena gubben och sen den andra. Jag känner mig betydligt mer bekväm med det än att skriva om film som jag också gör – ovanan gör att det känns som om jag hittar på alla mina tolkningar utan att ha något fog för dem. Det jag egentligen försöker göra med det här inlägget är att hålla mig vaken. Den som känner mig vet att jag blir så förbaskat trött cirka en halv minut efter att har slutat äta. Måste. Hålla. Ögonen. Öppna.

I tuben

Det var någonting som hände på hemvägen när jag stod med ryggen mot väggen i tuben som vi kallar tunnelbanan på svenska, tuben för att det är lite som en tub och alla kläms in och ut ur den, och jag blundade och lyssnade på Kings of Convenience och tänkte på att det var så många hållplatser kvar till Russel Square. Och plötsligt i den sekunden var det som om jag såg mig själv utifrån, som om jag såg att jag plötsligt bara fanns i en stad helt plötsligt som jag hade tänkt på så länge och att jag stod där, halvblundande, och lite undrade om någon av mina flatmates hade haft vett nog att köpa nytt vessapapper... och att jag faktiskt bor i London. Det fick mig att le och det är nog inte så bra att stå och le för sig själv i tuben för folk kan tro att man är galen men jag log i alla fall, och sen gick jag ut ur stationen och fortsatte att le lite hela vägen hem.

Räddaren i nöden

För den som undrar är det ingen bra idé att gå omkring med en papperspåse när det ösregnar. Jag vet inte om jag fick något slags kosmiskt straff för att ha köpt en kofta från Beyond Retro, men när jag var ungefär halvvägs hem löste påsen liksom upp sig. Totalt. Och all mat som jag hade handlat och så fiffigt lagt in min kasse (man gör ju sitt bästa för att vara ekologisk) rann ut över trottoaren. Jag hade ingenting annat att bära mina saker i. Men så hör jag en vänlig röst som undrar om jag behöver hjälp, och rätt som det är har jag fått en fin tygkasse och kan rädda mina saker.

När jag var liten brukade vi leka Räddaren i nöden. Det var ett spännande uppdrag att rädda människor som hängde sig fast vid klippkanter. Jag hoppas att min Räddare i nöden kände av min tacksamhet!

Det man känner mest

Det här är en hälsning till dem som vet vem de är där de kanske sitter i ett litet rum, i soffor och fåtöljer, med en öl i ena handen och ett skrivhäfte i det andra. Det är också ett eko till en annan blogg:

Det man känner mest när kläderna faller och man står där utan en tråd på kroppen är inte blyghet.* Så tänker han. Så tänker han och hoppas att det ska hjälpa men likväl är han blyg. Och i trasmattan på golvet hittar han andra trådar som han sen ska minnas, senapsgula trådar av bomull mitt i detta. Han placerar sina tår på kanten av mattan. De är långa, de ser ut som franskbröd. Så tänker han där han står mitt i rummet utan en tråd på kroppen. Han försöker höra sig själv säga något, han säger kanske något alldeles allmänt, om vädret eller om fotboll. Eller så säger han något filosofiskt, att Sartre nog hade rätt när han talade om människans totala frihet. Han kanske säger... men nej. Han talar inte. Och ändå, på kanten av mattranden, är det som om hans tår viskade: "Var inte blyg, vad inte rädd." Som om de manade honom framåt trots att han för alltid blev stående där, naken med ögonen fästa på trådar av senapsgul bomull.




*Första meningen (fritt översatt från norska) ur Alberte og Friheten av Cora Sandel, 1965

Fi-fi-fi-fi...

Idag har jag fått representera mig själv som finlandssvensk, ironiskt nog i en kurs vid namn "Gender and Representation". Eftersom vi diskuterade Edith Södergrans poesi så fanns det också behov av lite diktuppläsning där jag fick hoppa in med min finlandssvenska röst. Tvärtemot vad jag kanske hade föreställt mig om en liknande situation för ett halvår sedan så hade jag inte något emot det. Kanske för att jag har läst Södergran sen högstadiet, kanske för att vi faktiskt diskuterar just representation.

Fullt medveten om alla stereotyper som finns och dagligen återskapas om finlandssvenskar är det intressant att befinna sig i ett slags icke-rum där man blir tvungen att konstruera sin egen språkidentitet i några få meningar så gott som dagligen. Men tro inte att det bara gäller finlandssvenskar. Av alla dem jag umgås med, och de är inte alla utbyteselever, så har väldigt få engelska som modersmål. Och i sådana sammanhang blir ens tillhörighet till en specifik minoritet mindre och samhörigheten i att vara flerspråkig desto större.

Torr tvätt och humor

Den som känner mig vet att jag ofta kommer med både bra (men oftast dåliga) ordskämt. Att ordskämta på engelska är inte riktigt lika lätt, det är svårt att derformera ett språk som man inte behärskar. Några småttingar har kanske ploppat fram lite nu och då och varje gång har jag känt mig lite bekvämare med det engelska språket. Att skämta, om än bara för mig själv, är ett viktigt drag hos mig och om jag inte kan göra det känner jag mig märkligt oinspirerad.

Paniken över allt uppsatsskrivande som väntar börjar smyga sig på, just nu försöker jag skriva om den danska regissören och auteuren Carl Th. Dreyer och hans film Vredens dag från 1943. Tidigare idag gjorde jag mitt bästa för att tvätta kläder men tvättmaskinen ville inte samma sak som jag. Medan jag stod och förbannade mina halvtorra kläder kunde jag inte undgå att se lapparna som är fästa på torktumlarnas dörrar:

Open dryer here

Tvättproblemet löste sig efter några svordomar och desto flera pund. Men jag önskar att det fanns en lapp någonstans som också sa:

Open Dreyer here

Sedan dess har jag lyckats knåpa ihop gott och väl en sida. Länge leve den torra humorn!

Snart är det dags

Remember remember the fifth of November
Gunpowder, treason and plot.
I see no reason why gunpowder, treason
Should be ever forgot...

Av någon märklig anledning kommer jag i fortfarande ihåg den här ramsan från engelskaundervisningen i lågstadiet. För den som inte visste det så handlar versen om Guy Fawkes som 1605 försökte spränga Houses of Parliament. Men den gubben gick inte. Som resultat firas Guy Fawkes Day varje år med lite trevliga och fridfulla traditioner: man bränner upp Guy Fawkes-dockor (eller "guys") och skjuter fyrverkerier. Vad gäller mat så finns det också några specialiteter: "toffee apples", bakad potatis och svarta bönor med vinäger. Nu på torsdag får jag se hur det går till på riktigt.

Fisk med franskisar

Åh, så glad man kan bli av lite mat.

Indiansommar

Det har varit indiansommar den här veckan med kring 18 grader och alla höstfärger har äntligen lockats fram på riktigt. Jag går mest av och an mellan mitt hus och universitetet med den ena tygkassen tyngre än den andra. Men för det mesta på gott humör. I onsdags var jag med om en intressant filmupplevelse, den norska stumfilmen Laila från 1929. Jag gick och se den från min Nordic Cinema-kurs och filmen var imponerande nog en del av London Film Festival och visades i the National Film Theatre vid Southbank. En enorm och otroligt vacker biosalong som var nästan smockfull. Jag hade ingen aning om att det fanns så många fantaster av norsk stumfilm i London. Det som vår kurslärare hade valt att inte berätta för oss var att filmen var hela två och en halv timme lång. Det är lite väl mycket också om filmen i fråga är imponerande.

Jag har flera gånger pratat med studiekompisar om hur synd det är att vi inte egentligen hinner se något av staden nu när vi är här. Vi är oerhört bekanta med vägen till UCL men vad som finns runt omkring är mera oklart. Ett exempel på det här var när jag igår kväll var på väg hem från en pub med några kompisar och plötsligt inte kände igen mig överhuvudtage.t Framför mig fanns en enorm byggarbetsplats. Avsaknaden av hus var märkligt effektfull. Det var ungefär ett kvarter från ett område där jag hade inbillat mig att jag hade rört mig en hel del. Man får sig åtminstone lite överraskningar nu och då.

Till sist ett hett tips för den som tycker om att läsa moderna filosofer: det går att titta på t.ex. Derrida på YouTube! Alldeles fantastiskt. Jag förstår inte hur jag inte har tänkt på saken tidigare.

Skrivläsning av manifest

Jag har kommit på mig själv med att suckande berätta för vänner och släktingar att jag har SÅ mycket jobb. SÅ mycket läsning och SÅ många uppsatser. Allt är sant men vad jag kanske glömmer att säga är att jag njuter. Av bokhögarna och diskussionerna och att många texter går in i varandra också om de dyker upp i olika kurser.

Igår morse läste jag André Bretons surrealistiska manifest från 1924. Manifestet är kritiskt mot realismens utbreddhet och efterlyser rörelse och förnyelse. Breton ger ett avsnitt ur Dostojevsijs Brott och straff som exempel där författaren mycket noggrant beskriver ett rum. Efter den ingående skildringen skriver Breton: "He is wasting his time, for I refuse to go into his room ... When one ceases to feel, I am of the opinion one should keep quiet." (s.8). För att slå sig fri från realismens bojor föreslår Breton automatisk skrift vilket i praktiken betyder skrivande utan eftertanke, att bara låta handen föra pennan längs med pappret och se vad som händer. Eller som han formulerar det:

Forget about your genius, your talents, and the talents
of everyone else. Keep reminding yourself that literature
is one of the saddest roads that lead to everything. (s.29)

Jag läser Breton och hittar många paralleller till hur jag själv tänker på skrivande och blir mer och mer övertygad om att gränsen mellan att läsa och att skriva inte alltid är så tydlig som vi kanske tror. Ibland läser jag för att läsa, men oftast för att jag skriver. Ibland skriver jag för att jag måste skriva men kanske oftare för att jag har läst. Eller för att jag vill läsa. Det surrealistiska manifestet har en hel del år på nacken och surrealismen kom att utvecklas en hel del också efter Breton, men just nu känns den frihet och öppenhet som manifestet efterlyser väldigt uppmuntrande. Och jag kan rekommendera det varmt åt den som också skrivläser eller lässkriver på samma sätt som jag.

Vid resa

I och med en av-och-an-resa hem (vad detta ord nu sedan betyder, läs t.ex. Finland) kan man bland annat:

- fylla kappsäcken med sina egna bästa kuddar
- köpa Malaxlimpa på flygfältet
- undra om man har ADHD när man sitter på planet och överväger att stjäla blyertspennan som den sovande bänkgrannen av någon anledning håller i ett krampaktigt grepp
- ha huvudvärk en hel dag
- stjäla tops och balsam av mor och far


Några små tips så här på kvällskvisten.

Kylig vind

Det är väldigt kallt och mörkt i Finland. Det är egentligen inte så kallt och mörkt i Finland. "Fy, den här tiden är värst, det är bara så hemskt och kallt och fuktigt" säger en och jag håller nog med nu med minns att jag brukade mysa. Brukade vandra omkring i någonslags konstig tonårslängtan där mörkret passade in så bra, det var fint och ibland smög jag kanske ut och smygrökte lite. Det var inget ångestmörker men i november blev det nog allt tyngre att cykla till skolan för varje dag. Den första höstcharmen som skolan brukade ha på mig började nog mattas av i november. Eller är allt bara efterkonstruktioner? Just nu verkar det åtminstone väldigt kompakt där ute. Och ovant. Och träden är redan kala.

Jag tror att jag fortfarande tonårsgår någonstans där ute och böjer nacken ur led medan jag tittar på stjärnhimlen. Med händerna i fickorna och en discman som spelar något melankoliskt. Det passar bra så. Och jag tror inte att tonårsjaget fryser. Tonårsjaget är nog ganska tryggt inbäddat i sin höstlängtan.

Sagoland

Jag sitter och knarkar Babel, SVT:s litteraturprogram när jag kikar ut genom fönstret. Jag vet inte om det är smoggen men när solen just ska gå ner blir ljuset ibland helt ofattbart vackert. Och jag tänker att jag bor i det här vykortet som jag har fotat med min egen skitkamera och att om också den lyckas fånga något av min känsla just nu så måste jag vara på rätt ställe.

Pizza!

Igår bakade jag och Hannah från USA pizza. Första hemlagade pizzan i Storbritannien, en märkesedag som dessutom sammanföll med att jag har varit här i exakt en månad. Den blev god men inte lika god som när jag bakar dem i Finland. Mystiskt. För den som inte visste det är jag besatt av pizza och jag har en superpower: jag känner på mig när en pizza är färdig utan att nödvändigtvis behöva titta in i ugnen. Inte så illa. Något som bidrog till en glädjefylld kväll var också det faktum att pizzadeg får Hannah att fnissa. Det här berättade hon för mig för några veckor sedan och jag blev naturligtvis tvungen att se om det var sant. Och minsann, när hon plattade ut degen hördes hon småfnissa. Sånt får mig att trivas.

Söndagspromenad

Nina Ottiman

Kära nån då.

Orally challenged?

Häromkvällen diskuterade jag seminarier tillsammans med några andra utbyteselever från norden. Vi är alla den personlighetstypen som inte har något emot att prata under seminarier (då det faktiskt också är meningen att man ska diskutera) men vi har alla stött på samma problem. Vid våra hemuniversitet har vi varit vana med att helt enkelt öppna munnen utan att alltid i förväg ha formulerat våra tankar i huvudet. Naturligtvis tror vi oss kunna göra detsamma här. Jag menar, engelska är väl ändå inte så svårt.

Icke sa Nicke. Här kan våra fritt formulerade tankar låta exempelvis så här:

"Well I was thinking like, with the story, that it's like some kind of, I don't know, you know, like a kind of..."

Och oftast slutar det vid punkterna ovan eftersom vi inte kan komma på vad termen vi vill använda heter på engelska. Eller hur man använder den i praktiken. Slutresultatet är i våra fall följande: nordbon rodnar generat och ger över ordet till en native speaker som på ett elegant sätt lyckas uttrycka det tänkta i en enda mening. Utan att upprepa ordet "like" tolv gånger.

Elin från Reykijavik kom på den mycket passande diagnosen Orally challenged (om du alltså trodde att det här skulle vara ett snuskigt inlägg så hade du fel). Vi kan nog alla godta att bli diagnostiserade. Lustigt nog skulle jag säga att denna diagnos föddes under ett infall av vad min far brukar kalla mundiarré. Ironiskt så.

Duktig studerande

(bilden inspirerad av Jessi)

Det har varit en lång dag. Först en inledande kurs i akademiskt skrivande klockan 9, sen föreläsning om första världskriget och nu senast ett symposium om den svenska författaren Elin Wägner med anledning av översättningen av romanen Pennskaftet till engelska. Men det har varit en bra dag. Hela veckan har än så länge varit bra. Det är massor av läsning och skrivande som väntar men jag skulle aldrig någonsin vilja gå miste om det jag får ta del av vid UCL. Det må låta romantiserande men just nu känns det okej att leva i en liten romantiserad bubbla av glädje.

Det var också fint att kunna delta i symposiet. Det är intressant att se hur diskussionerna går vid institutionen och det känns bra att få ta del av en lite bredare akademisk gemenskap. Det är lite som om åren i Åbo (vad studierna beträffar) har varit en mycket bra uppvärmning för just det här året. För också de kurser som går på grundnivå är väldigt avancerade och jag är glad över att ha fyra år av studier bakom mig.

Imorgon i min Nordic Cinema-kurs ska vi se på den danska katastroffilmen Verdens undergang från 1916 och sedan gå på öl till en av kårpubarna. På fredag har jag varit här i exakt en månad. Och det känns som så mycket längre än så eller helt enkelt bara konstigt att tänka på det som en "tid". Det känns som något helt annat.

Hoodies och trägolv

Att läsa tidningen på morgonen medan jag äter morgonmål är något som jag saknar. Men nu har jag har upptäckt att The Guardian har en väldigt bra webbupplaga. I morse läste jag en artikel som handlade om engelska tonårspojkar. Var och varannan dag kan man läsa på löpsedlarna om hur gäng med tonårspojkar gör än det ena och än det andra; slår ner människor som ber dem vara tysta på bion, misshandlar utvecklingsstörda - you name it. Artikelförfattaren Simon Hattenstone ställer sig kritisk till hur pojkarna framställs i media och närmar sig problemet genom att själv prata med några femtonåriga pojkar. Vissa av dem han pratar med har inte haft någon lätt uppväxt men är långt ifrån vandaler. Och flera av tonåringarna berättar om hur de inte kan gå i större gäng längs med en gata utan att få sneda och rädda blickar.

Något som starkt förknippas med ungdomskriminalitet i Storbritannien är enligt artikeln "the hoodie", eller hupparin som man kanske skulle säga i Finland. Kanske är det för att hoodien är ett plagg som delvis döljer ansiktet och därför gör att den som bär det upplevs som hotfull. Artikeln i The Guardian baserar sig delvis på det faktum att den senaste tidens ungdomsvåld på allvar har startat en diskussion om samhälleligt ansvar och kollektiv uppfostran. När människor börjar dra sig för att be ungdomar plocka upp skräp de slänger omkring sig eller att vara tysta på biografen av rädsla för att bli nedslagna, då är det allvar. Något har gått snett när de man uppmanas akta sig för på gatan är barn - inte för att det skulle vara mer legitimt för en vuxen människa att ta till våld utan för att det helt enkelt är otroligt tragiskt. Det är förstås en komplicerad fråga som handlar om allt från socialskydd och brist på ungdomsverksamhet till fördomar och oförståelse. Men det handlar också om att en bild ibland bara är en bild. Och att den bilden sällan är rättvis.

Den här helgen har det lästs och lästs och lästs. Efter att ha insett att jag har åtta essäer att lämna in innan jul så kändes det inte direkt som om det fanns några alternativ. Så fem timmar igår och två och en halv idag. Tacka vet jag Scandinavian Studies lilla (stora) vrå i huvudbiblioteket: knarrigt trägolv, knarriga trätrappor och en fin kupol som lyser upp rummet. Tyvärr kan man bara besöka biblioteken om man har ett studiekort så alla eventuella besökare blir tvungna att först åka på utbyte för att få se denna godbit.

Nedan ett par bilder av vackra gravstenar som kantar de hus som omger St Andrew's Gardens (mitt hus är ett av dem).

En helt vanlig dag i London

Det händer ganska att man blir stoppad på gatan här i London. För det mesta är det människor som frågar efter vägen. Men det kan också vara mer spännande saker än så. För ett par veckor sedan traskade jag mot Liverpool Street Station i allsköns ro när jag blev stoppad av två flickor som undrade om jag ville vara med i en gallup. Varför inte, tänkte jag. Diskussionen som följde lät undefär så här:

"What do you think about Sugababes now that Keisha has quit the band?"
"Keisha?"
"She was the only original member still in the group."
"Hm, I don't really have an opinion. It's not really my kind of music."
"Oh, come on, say something."
"It's probably not so fun for the fans... I guess."

Sen följde fotografering. Nu borde jag hålla utkik efter nästa "Star Magazine" och se om flickorna valde mitt ointresserade svar eller om de hittade mera spännande intervjuobjekt. Historien har faktiskt en akt två om man lite vrider på det. För när jag hade köpt min gitarr och stannade vid edtt lunchställe för lite take away undrade försäljaren:

"Are you going to the recording studio on the other side of the street?"

Summa summarum: den som inte visste bättre kunde kanske lägga ihop ett plus ett och vips - här har ni Sugababes senaste medlem.

Idag tillbringade jag en timme i Vidal Sassoons frisörsakademi där två kompisar fick agera hårmodeller (= bra klippning för nästan inga pengar). De blev också stoppade på gatan. I salongen trippade någon slags creative director omkring i sina lustiga skor och med sitt stora hår samtidigt som han gav förmaningar åt frisörerna.,"But daaarling, you're a trained hairdresser, of course you'll know how to do it!". I rummet satt också några manliga modeller som friserades för en modeshow.

Sådant kan man råka ut för en helt vanlig dag i London.

Ministry of what?*

Ibland kan man undra varför man inte bara litar på sina instinkter. Som när man verkligen anar att en nattklubb full av freshers kanske inte direkt är vad man har behov av men ändå väljer att spendera dyra pund på en biljett till denna nattklubb.

Det är något med Southbank som inte riktigt vill mig väl, de senaste besöken har varit rent ut sagt misslyckade. Stockningar i tunnelbanan som har resulterat i smått panikartade reaktioner hos mig och Aylin, långa omvägar efter att undertecknad har trott sig veta vägen och för sent insett att vi stigit av tunnelbanan på andra sidan gatan. Funkishus som inte riktigt passar in i området. Väl medveten om att jag kan ha haft otur säger jag inte att jag enbart kommer att hålla mig på den norra sidan om Themsen hädanefter men samtidigt känner jag inget behov av att hoppa på första bästa buss mot Elephant and Castle.

Men också: fin förfest med nio personer inträngda i mitt lilla rum. Promenad mot tunnelbanan i ösregn och lustiga diskussioner med Olga som plötsligt liksom bara var mitt ibland oss och ville att vi skulle åka till Moskva. Taxiresan hem efter att vi insåg att det är jobbigt att leta reda på en buss och fick se fina vyer när vi korsade Themsen.

Jag tror ändå att jag tänker nöja mig med caféer och pubar i framtiden.

*Nattklubbens namn: Ministry of Sound

Skoob Books

Efter en tung och kaotisk dag är det bästa i världen att i misstag hitta ett antikvariat som både har böcker som man behöver och trevliga anställda.

Lite sådär småkär

Dyrt i längden?

Det är inte så dyrt här i London. Inte när man går på café. Problemet är bara att man går oftare eftersom det är så billigt. Mina cafékumpaner är precis som jag väldigt kräsna när det gäller val av ställe. Vi promenerar och promenerar, tittar in i olika lokaler, rynkar på näsan - nej, alldeles för hög musik eller för mörkt eller för fult - och promenerar vidare och vidare. Ibland när vi har promenerat väldigt länge känner jag hur min negativa inställning mot kedjor som Starbucks kanske är en aningen problematisk. För ibland är man kanske så kaffesnål att man borde gå in i första bästa ställe även om det är en del av en kedja. Hittills har jag ändå lyckats undvika det.

Idag hittade vi en restaurang/café i Soho som hette något på italienska som jag inte minns. Det gick till och med att läsa. Det var också där som jag kom på idéen att göra något slags betygssystem för kaffeställena för att bättre komma ihåg vad som är bra och vad som är dåligt. Så jag gjorde ett litet schema. Sen kom jag på att en regel för schemat borde vara att vi bara får betygsätta stället om vi faktiskt befinner oss där. Och vips hade jag uppfunnit ännu en orsak att gå oftare på café.

CCTV - klättra inte här

Konstiga höstlöv

"Nina, you drink too much coffee!", säger Axel som bor på andra sidan väggen och jag håller kanske med. Men kaffet är så viktigt och ibland smakar det lite annorlunda och ibland smakar det inte något alls och ibland smakar det himmel. Idag promenerade jag till UCL med Hannah som studerar i Albany NY och hon konstaterade att löven bara liksom slänger sig från träden här. Helt plötsligt. Och utan att ändra färg. Det är en annan höst här och man får konstigt varmt när man har på sig jacka så det är bäst att bylta på sig flera lager. Stickat. Snurrat i flera varv runt kroppen. Oda från Norge som jag har umgåtts med en hel del är mycket bra på detta. Hon är också bra på att hitta mysiga caféer och till och med på att få tips från cafépersonalen om andra lika trevliga ställen.

Igår var en fin kväll. Jag, Oda, Laura och Aylin åt middag och drack vin och pratade. Sånt prat som man kan börja ha när man har känt varandra i några dagar. Prat där saker kommer fram som man kanske inte hade tänkt sig. Det är bra och jag blir så glad när det också får vara jobbigt och att vi sedan kan skratta. Och det är som om man blir lite kär i alla. När man förstår att man har nya vänner och inser hur det känns att lära känna nya människor. Att man blir beroende.

Sedan när jag nästan var hemma och det var mörkt och sent såg jag en räv trippa över gatan med skräp i munnen. Hur glad blir man inte av en räv mitt i London.

Motljus på Oxford Street

MinPortico

Klockan är tusen och jag är hungrig och borde vara trött efter att ha suttit i övre våningen av en taklös dubbeldäckare i två timmar och sett London by night. Men runt mig på min säng ligger papper utströdda i massor med minst fem olika varianter av mina kursval. Jag trodde verkligen att jag hade allting under kontroll. Tills jag mötte "The Online-Timetable" och "Portico".

Kära vänner vid Åbo Akademi, jag ska säga er att jag nästan är beredd att säga något positivt om MinPlan. Och det ska mycket till för det. Här vid UCL krävs det nämligen att det totala antalet kurser inte överstiger 4 poäng (motsvarande 60 studiepoäng). Allt ska ordnas fint i det fina systemet som går under namnet "Portico". Lätt som en plätt så långt. Men det krävs också att man balanserar sina kurser och tar hälften under hösten och hösten under våren. Där kommer min nya vän "The Online-Timetable" in. Så förbannat omöjligt. I MinPlan kan man åtminstone strunta i alla röda felmeddelanden men det kan man definitivt inte göra här.

Precis när jag hade stängt av min dator och skrivit "ALLT KROCKAR!!!" med ilskna bokstäver i min anteckningsbok så löste sig allting. Tror jag. Och då blir det ingen filosofi alls utan European Cultural Studies för hela slanten vilket betyder att jag har varit artig mot en trevlig filosofiprofessor helt i onödan. Men detta ämne är bara så underbart. Om jag får som jag vill (snälla, snälla alla dumma och äckliga datasystem!) så ska jag läsa följande kurser från denna inst:

"Modernism - Cultural Movements and Text" (specialseminarium: "Configuring Surrealism")
"The History and Literature of War in the Twentieth Century 1: 1914-1939"
"Post-War Cultural Movements and Texts" (specialseminarium: "Testimony and Loss: Narrative of AIDS")

Åh sådana drömmar jag ska drömma i natt. Och jag ska stå utanför alla dörrar som är viktiga imorgon precis i rätt tid och då struntar jag i om jag missar biljettförsäljningen till veckans Union-events.

Portobello Road Market

Lauren, Aylin, Laura och Oda
Tillsammans med Laura mitt i marknaden

Veckans vyer

Tillsammans med tre av mina flatmates

Portico, UCL's flashiga huvudentré

Mitt hem

Mitt andra hem

Fresher's Week

Jag börjar undra om det finns något ord för att ha behov av att ha saker gemensamt med nya människor som man träffar. Hysteri-bonding? Märker nämligen hur lätt det är att hitta gemensamma intressen med nästan vem som helst vilket i förlängningen kan leda till sånt som kvällsvistelser på glassrestaurangen (!) Häagen-dazs tillsammans med ett gäng ganska omogna amerikanskor som klagar på att glassen innehåller så mycket kalorier. Duh. Gå inte till en Häagen-dazsrestaurang om du räknar kalorier.

I och för sig är det bra att prata med alla möjliga olika människor, men efter att ha (hysteri?)bondat med en dansk studerande som också ska hålla till vid Scandinavian Studies konstaterade vi båda att vi inte är så hemskt intresserade av Fresher's Week. Fresher's Week är den brittiska motsvarigheten till gulisveckorna och det ordnas en hel drös med program. Frågan som både jag och den danska flickan ställde oss är: isolerar man sig om man inte deltar i allt som Fresher's Week har att erbjuda? Kan det inte bara betyda att man kanske redan har gjort liknande saker för x antal år sedan och faktiskt börjar känna sig lite gammal? Är det okej att vilja prata studier och potentiella gradu-ämnen när alla andra är upptagna med att rusa runt och presentera sig för varandra? Det självklara svaret är förstås att det naturligtvis är okej. Men det behöver inte betyda att det är svårt att avgöra vad man ska delta i...

Idag har jag undersökt kursutbudet och har bl.a. hittat följande potentiella kurser: Gender and Representation in Modern Scandiavian Literature and Film, Nordic Landscapes, Modernism - Cultural Movements and Literary Texts samt Morality and Literature. Den sistnämnda är en filosofikurs som jag hoppas att jag får gå. Jag känner hur studielusten ökar för varje dag. Älskar att vara en överambitiös pluggis!

Gandhi och jag (skrivet 23.9.)

I min lägenhet bor förutom jag också två fransmän, en kvinnlig iranier och en amerikanska. Det går bra att komma överens och det känns ganska tryggt att ha en egen liten familj. Onsdagen var vår första officiella ULC-dag. Vi fick en hel bunt med papper och blev sedan slussade till ett auditorium där vi bland annat fick veta att UCL är det 28:e bästa universitetet i världen (av ca 10000 rankade) och det bästa i Storbritannien, före både Oxford och Cambridge. Vi fick också veta att vi studerar vid samma universitet som Gandhi studerade vid under sin tid i England. Inte illa.

Det är märkligt men redan nu märker jag hur min svenska håller på att bli lite knagglig. Hela onsdagen hängde jag exempelvis med ett gäng amerikanskor (vilket dessutom betyder att jag definitivt inte har kunnat odla någon brittisk accent). Men jag pratade faktiskt också svenska. Något som fick smått absurda konsekvenser. Under kvällens välkomstfest med gratis vin träffade jag nämligen en svensk kille som visade sig vara från en liten ort i norra Sverige som jag faktiskt råkade känna till. ”Känner du L?” undrade jag halvt på skämt. Och visst gjorde han det. Skrämmande med tanke på att jag inte ens har så många svenska vänner. Till råga på allt visade det sig att han dessutom studerar vid samma institution som jag. Hade ingen aning om att världen också kan vara liten i världens mest mångkulturella stad.

Internetuppkopplingen på rummet synes inte än men ska nog ordnas för jag tänker inte vänja mig av med att använda de underbara bokstäverna å, ä och ö. Med tanke på det och på Oulipo som jag skrev om för ett tag sedan så fyndade jag två underbara böcker om Oulipo-rörelsen som inte alls var billiga men så fantastiska att jag blev tvungen att dricka en kvällskaffe och sätta mig ner i en fåtölj på Foyle’s där jag sedan satt och läste och fnissade för mig själv i takt med jazzmusiken som slingrade sig ur högtalarna. För även om en av grundtankarna med Oulipo är att författa utgående från strikta (och ofta matematiska) regler, något som kunde tänkas ge uppkov till strikta och torra texter, så är det bara så himla kul ibland. Eller vad sägs om följande utdrag ur den amerikanska Oulipo-medlemmen Harry Mathews (f.1930) variationer på Shakespears mest berömda replik ur Hamlet (du kan säkert gissa vilken):

14 Curtailing
Not to be: that is the question

17 Triple contradiction
You call this life?And everything’s happening all the time? Who’s asking?

18 Another point of view
Hamlet, quit stalling!

19 Minimal variations
To see or not to see
To flee or not to flee
To pee or not to pee

22 Reductive
One or the other ­– who knows?

26 Synonymous
Choosing between life and death confuses me
27 Subtle insight
Shakespeare knew the answer

Me love this kind of humour.

Brick Lane

Man går omkring och ser inte riktigt på dem man möter.
Man försöker hitta ett sätt att se sig omkring utan att se turistig ut.
Man letar efter postkontor.
Man letar efter telefonabonnemangsbutiker.
Man letar efter Beyond Retro.
Man hittar Beyond Retro.
Man hittar en svart klänning med lustigt glitter och ett stort hål i ryggen.
Man köper nämnda klänning.
Man sätter sig på café.
Man tänker på sina pengar.
Man tänker.
Man tänker.
Man intalar sig att man har tagit med sig för lite kläder.
Man intalar sig att man bör se representativ ut men frågar sig inte för vem.
Man dricker upp sitt kaffe.
Man går ut på Brick Lane igen.

Kenstington Gardens

Scandinavian Oulipo?

Den franska ordmakaren Georges Perec som var en del av den experimentella gruppen Oulipo skrev en hel roman utan att begagna sig av bokstaven "e" som frekventeras flitigast i hela alfabetet i Frankrike. Jag blir nu tvungen att ta mig an detsamma eftersom tangentborden nere i husets datasal saknar de viktiga prickarna och cirklarna som begagnas i svenskan.

London har hittills visat upp bara trevliga sidor. Dagen innan denna dag var jag hos F och E som hade lagat riktigt engelsk mat: potatismos, korv och gravy. Idag har vi sett oss omkring i National Portrait Gallery, tungt att se hundratals tavlor av gamla kungligheter, vill nog frekventera galleriet igen. Jag har dessutom promenerat och promenerat sen jag kom, i Soho, Kensington Gardens (bilder inom kort), Hyde Park och Bloomsbury.

Mycket svettigt, kan inte skriva ens en femtedel av vad jag skulle ha lust med, presens dessutom extra knepigt. Fundera du med - vilka ord vill du mest begagna dig av? Och vilka alfabetsmedlemmar vill du ha till de orden? Du kan kanske gissa.

No worries

Foyle's

Foyle's bokhandel på Charing Cross Road har ett välförtjänt gott rykte. Flera våningar med böcker, mysig inredning och ett café på andra våningen som tidigare satt ihop med Ray's Jazz som är Foyle's jazz- och bluesavdelning. När jag promenerade hit tänkte jag ta reda på hur länge det tar men på vägen blev jag upptagen med att gå och försöka se ut som om jag vet vart jag är på väg. Det rådet ger nämligen flera av de papper som jag fick igår när jag flyttade in i min studentlägenhet. Se ut som om du vet var du är på väg så får du högst antagligen vara ifred. Ironiskt nog är det väl människor som jag som definitivt inte vet varken ut eller in som försöker allra mest. För det mesta känner jag mig som världens största lantis som bara väntar på att bli avslöjad:

"Inbilla dig ingenting bara för att du har varit här förr"

"Vi vet nog att du egentligen längtar efter att riva upp din karta"

Fast egentligen är det typerna i min skalle som säger så. Och jag tänker att det kanske är bäst att kanalisera min fantasi i en annan riktning. Lite roligt är det ändå. Jag har en egen voice-over.

Morgonutsikt från mitt fönster

I morse vaknade jag klockan sex och insåg att tidsskillnaden påverkar mig trots att det bara rör sig om två timmar. Jag dricker morgonkaffe nu och tänker äta lunch om en stund. Eller second breakfast. Sen ska jag ta tag i verkligheten: jag blir tvungen att betala hela höstens hyra i en klump vilket egentligen är bra, problemet är bara att mitt Erasmusstipendium kommer först i slutet av månaden. Nämnde jag att jag sitter i en gigantisk bokhandel?

Kvällsutsikt

Det kändes väldigt konstigt att promenera fram till mitt hus igår efter att ha Google-promenerat där tidigare. Overkligt. Men jag vill fylla mina två hyllor med böcker och böcker och böcker och fylla mitt huvud med minnen och fåniga romantiseringar och jag vill fylla mina dagar och papper och dokument med ord och jag börjar nu.

I'll put the kettle on!

Fakta om Storbrittannien: När det populära tv-programmet "Eastenders" (eller "Hem till gården" som det heter i Sveriges tv) slutar når elförbrukningen en topp i Storbrittannien. Då slår miljontals britter nämligen på sina tekannor. För att klara av detta krävs det att några extra vattenkraftverk slås på samtidigt som landet tankar in ytterligare energi från grannlandet Frankrike. Detta enligt "Britain From Above" som visades igår på YLE1. Eftersom jag bara dricker te när jag är förkyld och dessutom har förstått att engelskt te inte är något att hurra för kommer jag inte att vara en av dessa miljoner.



För tillfället tror jag att allt är packat och färdigt. Imorgon åker jag ner till Helsingfors och på fredag lyfter mitt flyg. Det är tråkigt att vara färdigpackad. I min packning finns nu också en liten Eee PC som hittills har fungerat finemang, det blir dock spännande att se om det finns trådlöst internet i mitt hus eller om jag måste gå på kabeljakt. Ovan en bild av Towern och The Gurkin, arkitektur från två totalt olika tidsperioder.

Ett jävla pack

Polyamorösa singelstrumpor

Urk för att vara förkyld, jag hade stegring i en och en halv vecka för en tid sedan och efter Vasabesöket har jag blivit sjuk igen. Snörvlar och snyter sönder näsan med alldeles för hårda hushållspapper för att jag inte minns att minnas minneslistan. Men skede 1 av packningen är igång och jag inser att jag har massor av svarta strumpor med underliga figurer på som är parlösa. Fast inte tycker jag synd om dem, de får liksom träffa mycket mer spännande typer än mina pariga strumpor. De är polyamorösa.

Luften har börjat kännas väldigt höstig och jag får flashbacks: cyklar till skolan och ställer cykeln nere vid scenen i Skolparken. Promenerar och läser på prov om Finlands historia samtidigt som mina ben vet precis hur de ska gå för att inte alls krocka i tanter eller bilar. Pluggar på tyska verb vid köksbordet. Jag har inte varit i Jakobstad i september sedan hösten 2004.

Till min glädje märkte jag att jag kan åka raka vägen från Heathrow till min bostad när jag anländer på fredag, behöver inte byta tunnelbanelinje en enda gång. Det kallar jag lyx. Och jag hoppas på klar luft och att planet kanske inte kan landa genast, så som det var när jag och I åkte på språkresa och vi fick cirkulera kring staden i flera varv och känna skrattet rusa inombords.

I dessa ska jag vandra

Det blev en fortsättning på soffsurfandet i form av ett Vasa-besök där jag inhandlade viktiga adaptrar och ett par synnerligen bekväma och diskreta eccoskor. Ska försöka gå in dem den här veckan. Nu är det faktiskt dags att börja packa på riktigt, min plan (!) är att dammsuga grundligt i den utflyttade broderns rum och sedan sprida ut allt som potentiellt ska packas på golvet. Det är så svårt att få en överblick av vad man egentligen tar med sig och man packar direkt i väskan.

På tal om att gå omkring så hittade jag Googlemaps fantastiska funktion som kallas "gatuvy" så nu har jag redan gått omkring på min kommande hemmagata. Roligt men skrämmande. Det lär pågå febril filmning också här i Österbotten men jag tycker nog att det känns lite kusligt att tänka sig att man kan gå omkring nästan var som helst i världen. Tidigare idag var jag med i en diskussion om hur internet var förr och kom plötsligt ihåg det där ljudet som uppstod när man skulle koppla upp sig. Pip-pip-pip-pip-pip-pip-pip-puieeeepiiiipiieee osv. Och att man faktiskt inte kunde ringa till eller från hemtelefonen samtidigt. Det var tider det.

Virtual Insanity...

...är en sång av Jamiroquai som redan då det begav sig (1996) var ganska töntig. Men också PlayMe-musikalen som har premiär idag tycks tycka att internääätet är så häftigt. The shit liksom. Jag har själv lite svårt att förstå hur man ska vinkla sitt tänkande för att få det (?) att verka spännande. Det är lite som att göra en pjäs om kylskåp. Inte om det som finns där inne utan om själva skåpet helt enkelt. För det är ju så coolt (pun intended).

Idag har jag spontanköpt glass från glassbilen efter att ha återupplevt gamla minnen med syster E, sedan ätit god saftisglass och letat ackord på nätet. Hittade genast vad jag letade efter: Jace Everetts "Bad Things". Fina grejor. Efter att ha hållit en sommarpaus från gitarren känns det nu roligt att spela igen, just som jag måste lämna min stackare hemma. Snart är det dags att googla cheap guitars+london.

Något nytt och litet

Under helgen i Nagu fick jag ett hett tips som kan ganga alla som inte just idag har råd med en Mac - köp en minidator. En pyttedator. En minicomputer. En miniläppäri. Okej, jag vet inte vad den officiella termen är. Men om man som jag tycker om att sitta och skriva på caféer och har en dator som klarar ca 10 minuter utan att vara istöpslad så verkar det vara ett bra alternativ. Trots att broder datanomen genast påpekade att han inte skulle rekommendera ett inköp och sedan motvilligt gav lite tips som jag hade bett om.

Det gick bra att skriva i Nagu. Det gick bättre än det brukar under liknande kurser. Och det var skönt att ha en sorts avslutning som man verkligen minns. Men också - att se på True Blood och att stanna uppe sent. Att palla äpplen. Att gå längs med Biskopsgatan och säga hej åt varannan person jag möter. Att undvika vissa blickar. Att aldrig glömma andra.

Bennäs-Åbo

Kaffet puttrar i pannan och en vän ligger och sover uppe i mitt rum. Idag ska vi åka till Åbo, en sista sväng innan jag åker. Skrivarkurs i Nagu och sista träffarna med många av vännerna på länge. När jag försökte använda min dator för ett par dagar sedan blev jag mycket tveksam till mina skype-möjligheter. Den datorn SKA formateras innan jag åker, den är som ett stort skämt utan en punchline.

(Sneglar avundsjukt på alla Macböcker som verkar ploppa upp som svampar ur jorden runt mig.)

Mittemellan

Just nu befinner jag mig i ett mittemellan där mina dagar går ut på att tänka igenom vad som kan behöva göras innan jag åker. Det är ännu några veckor kvar och jag börjar bli rastlös. Sommarlov i all ära men jag börjar tycka att det faktiskt skulle vara helt omväxlande att använda hjärnan. I mitt mittemellanliv är det bl.a. aktuellt att fundera över följande:

-flyttningsanmälningar
-kreditkort
-kopierande av alla UCL:s eventuellt viktiga bekräftelser på bekräftelser som har droppat in i postlådan under våren
-skrivande av den där förbannade packningslistan

Eftersom jag har vetat om att jag ska åka i över ett år så har jag inte riktigt tillåtit mig att tänka på hur det kommer att bli, ingen idé att börja sukta när det är flera månader kvar. Men nu har jag börjat. Och jag skulle gärna åka. Nu. Igår fick jag veta att jag får flytta in i min studentlägenhet redan samma dag som jag kommer trots att det egentliga inflyttningsdatumet är först den 28 september. Så i princip är allt fixat och klart. Det var bara den där packningslistan...